Vi kan slå fast att det historiska rullande 5-årsgenomsnittet för reporäntan har varit i en stabilt fallande trend i 20 år. Och trenden håller i sig ett par år till. Riksbankens officiella ståndpunkt är, fram till i dag, att en normal nominell reporänta ligger på cirka fyra procent. I dag ligger femårssnittet för reporäntan på 1 procent, en låg nivå som delvis kopplas till den globala krisen och dess varaktighet samt smittoeffekter på svensk ekonomi.
Vi väntar fortfarande på att Riksbanken ska ansluta sig till den centralbankskör – ledd av USA:s Federal Reserve och Bank of England – som sjunger ut slutsatsen: det som tidigare ansågs vara en normal nivå för styrräntan på fyra procent kan behöva justeras ned med så mycket som en till två procentenheter.
Trots att Riksbanken hittills avstått från att revidera synen på normalräntan har man likväl tagit försiktiga steg i den riktningen. Tankeramen ser ut på följande sätt. Ju längre fram i tiden som prognosen sträcker sig, desto mer troligt är det att räntan närmar sig normal nivå. När 4 procent är riktmärket i bankens ekonomiska och finansiella modeller tenderar Riksbankens ränteprognoser att alltid få en ”hockeyklubbsliknande” uppåtriktad profil.
Av Riksbankens kontinuerliga treåriga prognoser för repo-räntan – och dess nivå i slutet av perioden – framgår att slutpunkten stegvis sänkts med omkring två procentenheter från 4,4 procent de senaste åren till 2,35 procent (nu i juli). Nivåändringen speglar sannolikt Riksbankens nya syn på hur lång tid den svenska ekonomin behöver för att nå jämvikt efter den globala recessionen men kanske även att en ränta på så låga nivåer som två procent är det normala.
Flera faktorer talar för att framtida räntenivåer, såväl styrräntor som långa räntor, kommer att ligga klart under historiska genomsnitt under lång tid framöver:
-
Tillväxtmässig motvind - Läkeprocesserna fortsätter efter den globala recessionen/finanskrisen men skuldnivåer är i flera länder kvar på ohälsosamma nivåer. Politiska risker kvarstår. Det ger ett ökat säkerhetssparande och lägre investeringar under lång tid – och lägre tillväxttakt.
- Strukturell tillväxtmässig motvind - Åldrande befolkning och långsammare produktivitetstillväxt pekar i riktning mot lägre potentiell real tillväxt jämfört med de senaste decennierna. Lägre potentiell tillväxt talar därmed för lägre real jämviktsränta.
- Låga prisökningar - ”Inflation är ett globalt fenomen” och centralbankers favoritmått produktionsgap (mängden lediga resurser) håller sig inte längre inom ett lands gränser. Globaliseringen fortsätter med ytterligare integration av produktionskapacitet i bl a Asien och Afrika.
- Makrotillsynspolitiken - Utveckling och sjösättning av nya kreditvolymreglerande verktyg avlastar konventionell penningpolitik, ökar precisionsgraden för att styra utvecklingen i enskilda sektorer och möjliggör lägre styrränta.
Vi väntar på Riksbankens fotnedsättning om normal styrränta. Ny räntemiljö talar för strukturellt skift uppåt för tillgångspriser (en anpassning som redan är inledd). Den stora utmaningen är att undvika ett överdrivet destabiliserande risktagande som kan ge långsiktiga problem.