Det globala samarbetsorganet G7 (Group-of-Seven), be-stående av Frankrike, Italien, Japan, Kanada, Storbritannien, Tyskland och USA – hade sin ekonomisk-politiska storhetsperiod från mitten på 80-talet fram till den glo-bala recessionen 2007-08. Fr o m 2008 blev G20 världens nya ekonomisk-politiska nav med bland annat BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) nu med formell status att sitta med vid beslutsbordet.
BRICS-ländernas politiska ställning i olika globala frågor har stärkts. Dels för att deras bidrag till den globala tillväxten har underlättat västvärldens återhämtning efter den globala recessionen; dels för att de framöver kommer att vara drivande för den globala tillväxten när många länder behöver banta skulder och hantera en åldrande befolkning; dels för att de sitter på gigantiska valutareserver.
Trots ökat globalt politiskt inflytande växer missnöjet från bland annat BRICS-länderna mot de ”gamla ekonomierna”. Missnöjet kan kopplas till flera områden:
- Utvecklingsekonomiernas växande betydelse för världsekonomin återspeglas fortfarande inte i tillräcklig utsträckning i maktstrukturerna i bland annat IMF och Världsbanken.
- USA fortsätter t ex att förhala nödvändiga reformer av IMF som ger utvecklingsländerna naturligt större inflytande.
- Västvärlden har för stort inflytande i enskilda utvecklingsländers ekonomiska politik och ställer för höga och inte landanpassade motkrav för att få erhålla globalt stöd.
- Västvärldens ekonomier/politiker har fortfarande inte levererat en uthållig lösning på hur deras skuldstockar och arbetslöshet ska bringas ned till mer hållbara nivåer.
- US-dollarns dominans som reservvaluta behöver minska mot bakgrund av oro för strukturella svagheter i USA:s ekonomi och ökad politisk riskpremie efter budgetkriser.
BRICS-länderna försöker nu skugga det ekonomisk-politiska samarbetet inom G20, rimligen i syfte att stärka BRICS som trend- och agendasättare för det framtida internationella ekonomisk-politiska samarbetet. Konkreta bevis för hur BRICS konsekvent flyttar fram sina positioner är:
-
Kommunikén: BRICS-samarbetet har genom toppmötet i Brasilien nu i juli gått in i sin ”andra cykel” (sjätte året) och varje land har där-med haft sin ordförandeperiod. Den kommuniké som offentliggörs efter mötena ”kopie-rar” inte bara den struktur på innehållet som publiceras av G20. Den beskriver även BRICS roll i världen och tar tydlig politisk ställning i pågående geopolitiska konflikter.
- Utvecklingsbanken/krisfond: BRICS har nu formellt beslutat om att skapa dels en ny utvecklingsbank, dels en ny krisfond. Idéerna har funnits under en längre tid. Banken och fonden ska ha ett kapital på 100 miljarder dollar vardera. Varje land bidrar med en lika stor andel. Bankens uppgift blir att mobilisera kapital till bland annat infrastruktursatsningar i BRICS men även i andra tillväxtekonomier. Bankens huvudkontor kommer att placeras i Shanghai. Till sin hjälp har banken ha ett rådgivande organ BTTC (BRICS Think Tank Council). Krisfondens uppgift är att bidra till att för-hindra att utvecklingsländer hamnar i kortsiktiga likviditetsproblem och den ska stimulera till ett ökat BRICS-samarbete och förstärka det globala finansiella skyddsnätet.
Att få igång privata och offentliga investeringar går i dag som en starkt lysande röd tråd genom ekonomisk-politiska diskussioner, inte bara i BRICS utan även i USA och Europa. USA brottas med ett strukturellt infrastrukturunderskott samtidigt som de offentliga finanserna sätter be-gränsningar för offensiva satsningar. Samma sak gäller flera europeiska länder. Investeringar behövs för att motverka fallande produktivitet bl a som en effekt av åldrande befolkningar och tecken på avtagande innovationstakt. G20 och dess ordförandeland Australien har investeringar som nyckeltema för att kunna leverera en högre och stabil global ekonomisk tillväxt framöver.
För utvecklingsländerna hjälper infrastrukturinvesteringar till att lyfta tillväxten, minska fattigdomen och främja miljö- och klimatarbetet. Världsbanken har uppskattat det årliga behovet av infrastrukturinvesteringar i utvecklingsekonomierna till ”biljonbelopp” (dollar) – ett behov som växer i takt med att ekonomierna mognar. Faktum är att dessa länder varit en drivkraft inte bara för global till-växt utan också globalt sparöverskott, men där kapitalet många gånger istället har gått till USA och Europa. Men kapitalet kan även utgöra en utmaning för utvecklings-ekonomierna om de skapar finansiella bubblor och/eller ger investeringar som brister i ekonomisk logik. Målsättningen är då att kanalisera kapital till produktiva investeringar som ger långsiktigt hög avkastning.
Men det är en minst sagt brokig samling länder som försöker åstadkomma en positiv ekonomisk, finansiell, social och politisk utveckling inte bara för egen del utan också för ytterligare tillväxtekonomier och resten av världen. Kinas ekonomiska, finansiella och befolkningsmässiga dominans är bedövande i jämförelse med de övriga fyra. Kina har trots detta visat på låga ambitioner att ta det politiska ledarskapet. Utvecklingen det senaste året har rest frågor kring hur det gradvis ekonomiskt svagare Ryssland ska hanteras av BRICS efter Ukrainakrisen. Värt att notera är att Ryssland tar över ordförandeklubban efter Brasilien – nästa BRICS-möte är planerat till ryska Ufa 9-10 juli 2015. När fotbolls-VM är lagt till handlingarna fortsätter Brasilien att visa tecken på ekonomisk svaghet medan utsikterna för Indien förbättrats på grund av ett mer stabilt politiskt läge (även om de strukturella utmaningarna är stora). Sydafrika är en liten och udda aktör i dessa sammanhang.
Vad driver dessa länder i att ha en gemensam agenda? Globalt samarbete är alltid lättare i lägen då de ekonomiska kurvorna pekar i positiv riktning. Det senaste året har samtliga BRICS-länder uppvisat en sämre ekonomisk utveckling. Delvis är inbromsningen ett tecken på strukturella problem och att länder går in i en mer mogen tillväxtfas. Reformer behövs men de är oftast inte populära och ställer krav på politisk styrka. Ju mer kraft som kanaliseras till inrikesfrågor, desto större påfrestningar blir det för det internationella samarbetet, till exempel inom BRICS.
Kinas problem och utmaningar är stora, men utsikterna är goda att Peking lyckas identifiera problemen. Man har också både verktyg och resurser för att kunna hantera dem. Men det kommer att bli en skakig resa för Kina vilket väntas sätta BRICS-samarbetet under stora prövningar och påfrestningar de närmaste åren.
På mindre än 15 år har BRICS-länderna mer än fördubblat sin andel av världsekonomin. Förskjutningar i världsekonomins tyngdpunkt har aldrig uppvisat ett snabbare förlopp. Det får självklart institutionella, internationella och politiska implikationer. Den positiva sidan av myntet är ett ökat ömsesidigt beroende mellan länder. Det ökar behovet av ekonomisk-politisk samordning, till exempel mellan USA och resten av världen nu när Fed ska inleda normaliserings-processen för sin penningpolitik. I dag ligger IMF:s och Världsbankens huvudkontor i Washington, vilket historiskt avspeglar USA:s ekonomiska och finansiella dominans. Det är dags att börja memorera två asiatiska städers GPS-koordinater (Shanghai/Peking) för att fånga upp var världsekonomins nya epicentrum kan komma att ligga inom en inte alltför avlägsen framtid.