En italiensk tidning publicerade tidigare i sommar en komisk bild där en liten flicka på stranden säger till sin pappa att hon behöver gå och kissa. Pappan svarar ”du måste hålla dig till efter det tyska valet”. Bilden syftar naturligtvis på den förlamning som drabbat all Europapolitik de senaste månaderna. Alla tunga beslut och initiativ har legat på is till dess det är klart med en ny regering i Berlin. Det senaste halvåret visar med all tydlighet hur lite som faktiskt händer i Europa när tyska politiker inte har tid eller vilja att ta sig an Europafrågorna. Med valet överstökat finns nu goda förutsättningar för en nystart för Europaintegrationen.
Den kommande regeringsbildningen kompliceras av att Merkels koalitionspartner Liberaldemokraterna åkte ur parlamentet. Troligen innebär det att vi nu får en storkoalition mellan de två största partierna, Merkels kristdemokrater (CDU/CSU) och Steinbrücks socialdemokrater (SPD). Givet att man håller sams inbördes blir en sådan storkoalition mycket stabil och skulle få en stor majoritet i både förbundsdagen och förbundsrådet.
Två saker står överst på agendan i Europa
Den ena rör vilka ytterligare åtgärder som behövs för att lotsa de tre stödländerna den sista vägen ut ur krisen. Mest arbete är kvar att göra i Grekland där man måste komma överens om villkoren för hur landet ska få ytterligare 10 miljarder euro i stöd. Portugal har precis inlett förhandlingar med Trojkan inför den sista utbetalningen av sitt 78 miljarder euro stora stödpaket. Portugal vill gärna ha ytterligare lättnader i EU:s krav. Därtill ska euroländerna också bestämma en strategi för hur Irland ska kunna lämna sitt stödprogram och återgå till marknadsfinansiering nästa år. Vid sidan om hanteringen av stödländerna så är den andra stora uppgiften i närtid att slutföra bankunionen.
Om resultatet av de tyska regeringsförhandlingarna som börjar idag blir den väntade storkoalitionen kan det mycket väl bli en vitamininjektion för Europasamarbetet eftersom SPD är än mer Europavänligt än CDU. Samtidigt så ska man nog inte vänta sig några dramatiska förändringar av den tyska agendan för Europa, något Merkel varit tydlig med. Men kanske är det inte heller det som behövs. Angela Merkel har fått sina väljares förtroende att fortsätta som förut både på hemmaplan och i Europa och med det självförtroendet i ryggen och en stabil politisk majoritet på hemmaplan har Tyskland goda förutsättningar att agera kraftfullt i Europa. Redan för ett par år sedan slog Angela Merkel fast att hennes lösning på Europas problem är ”mer Europa”. Efter att de i tiden mer närliggande frågorna om stödprogrammen och bankunionen är lösta så ska arbetet med det tredje steget ”på vägen mot en verklig ekonomisk och monetär union” påbörjas nästa år. Det kommer att kräva många impopulära beslut i många länder och utan ett resolut agerande från Tyskland blir uppgiften nästintill omöjlig att slutföra.
Risk för strider
Det som gör detta tredje steg så omstritt är att den fortsatta fördjupningen innebär att det i framtiden ska tas gemensamma beslut i många frågor som idag sköts nationellt. Bland annat ska det inrättas ”en central funktion för att hantera ekonomiska chocker” i enskilda länder. Det kanske inte låter så kontroversiellt men ett exempel på vad det i praktiken kan innebära är att om ett euroland drabbas av en kris som ger kraftigt stigande arbetslöshet så ska en del av det arbetslöshetsstöd som utbetalas till den arbetslöse i framtiden kunna komma från EU. För att eurozonen ska kunna ta över sådana uppgifter måste betydande resurser överföras från det nationella till det centrala planet och kraven på en mer likriktad ekonomisk politik ökar vad gäller budgetar, arbetsmarknadsregler mm. Alla gillar naturligtvis inte denna utveckling och den främsta kritikern av alla, Storbritannien, har en helt annan vision för EU. I januari proklamerade David Cameron att hans lösning för Europas kris är ”mindre Europa”. Det är alltså upplagt för fortsatta politiska strider framöver och ska EU ha en chans att ta de avgörande stegen mot den politiska unionen krävs nog en ”järnlady” i Berlin.