Han konstaterar att det råder stor enighet om att svenskarna behöver arbeta längre. Den så kallade pensionsåldersutredningen har föreslagit att riktåldern för pension från och med 2019 ska höjas till 66 år för att sedan successivt öka till 67 år 2022 och 68 år 2038.
Men Välfärdsbarometern visar att svenskarnas önskemål angående pensionsåldern ligger långt från den föreslagna riktåldern, inte minst hos den generation som ligger närmast till pensioneringen.
Jens Magnusson framhåller också att det är en sak hur länge man vill jobba, en annan om man faktiskt har möjlighet att göra det. Mer än 40 procent av kvinnorna och 30 procent av männen går i dag i ålderspension från sjukersättning (förtidspension), inte från arbete.
”Av alla som har pension vid 65 års ålder är det i själva verket mindre än hälften som gått direkt från arbete till pension, skriver han i artikeln.
Jens Magnusson menar att svenskarna gör rätt som planerar för ett längre arbetsliv, men påpekar att det för individen finns en risk att det inte blir som man önskar på grund av sjukdom eller arbetslöshet.
”För den enskilde räcker det således inte med att arbeta längre. Det behövs en bred palett med åtgärder som inkluderar planering för ekonomi och boende som pensionär, förbättrade tjänstepensioner, eget sparande samt ett fullgott försäkringsskydd vid sjukdom, olycksfall och arbetslöshet”.
Mot denna bakgrund ifrågasätter Jens Magnusson också varför Sverige till skillnad från många andra länder som Danmark, Kanada, Australien, Holland med flera har valt att ensidigt lägga alla äggen i ”jobba-längre-korgen” – varför inte också främja medborgarnas eget sparande och egen betalningsförmåga som pensionärer, skriver han i debattinlägget.