Tema: Sverige mot val

Tuffa förhandlingar väntar när ny regering ska bildas

Sverige går mot ett spännande riksdagsval 11 september. Oavsett utgång lär det följas av omfattande förhandlingar innan en ny regering finns på plats och nya skriftliga avtal i stil med det tidigare Januariavtalet är att vänta. Mot bakgrund av de stabila svenska statsfinanserna är en politisk riskpremie ändå osannolik.

Sverige går mot ett spännande riksdagsval den 11 september. Förutsättningarna är på flera sätt nya, opinionsläget jämnt och valutgången svårtippad. Vare sig den styrande majoriteten eller oppositionen består av partier som fullt ut är beredda att ingå i samma regering eller ens budgetsamarbeta med varandra. Valet, oavsett utgång, lär därmed följas av omfattande förhandlingar innan en ny regering finns på plats och nya skriftliga avtal i stil med det tidigare Januariavtalet är att vänta. Mot bakgrund av de stabila svenska statsfinanserna är en politisk riskpremie ändå osannolik. Inte heller givna vallöften eller förslag kring det finanspolitiska ramverket väntas få avgörande makroekonomisk betydelse.

Blockpolitiken består men har förändrats

Visserligen står Socialdemokraternas (S) och Moderaternas (M) partiledare, Magdalena Andersson respektive Ulf Kristersson, alltjämt som tydliga statsministerkandidater för var sin sida, men inom blocken ser det annorlunda ut än tidigare. De innehåller både nya partier och nya interna motsättningar. De senaste regeringsbildningarna har varit långdragna processer i ett svenskt perspektiv och maktutövandet har försvårats av svagt parlamentariskt stöd. Det har bland annat inneburit att regeringen i flera perioder styrt landet på oppositionens budgetar, en företeelse som fram tills för några år sedan framstod som närmast omöjlig.

Det var också just en sådan budgetsituation, då Centerpartiet (C) i höstas släppte fram Magdalena Andersson som statsminister men inte stödde regeringens budget, som Miljöpartiet (MP) valde att lämna regeringen. Sedan dess leds landet av en socialdemokratisk enpartiregering. Den senaste tiden har C signalerat ett ytterligare närmande till S genom att uttrycka en vilja att ingå i en S-ledd regering efter valet, om än med en del förbehåll. Den tidigare Alliansen (M+KD+L+C) som regerade Sverige mellan 2006 och 2014 är därmed definitivt ett avslutat kapitel.

Till den moderatledda oppositionen har däremot Liberalerna (L) återvänt och Sverigedemokraterna (SD) tydligare anslutits. Opinionsmässigt innebär det att båda sidorna i svensk politik återigen är ungefär lika stora och det är upplagt för ett spännande val med oviss utgång.

Kan förtroende, riksdagsspärr eller sakfrågor avgöra valet? En fördel för regeringssidan är att statsminister Andersson är den partiledare som åtnjuter klart högst förtroende i väljarkåren. Hon är den enda som regelbundet ligger över 50 procent i förtroendemätningar medan det numera på andraplatsen är dött lopp mellan Kristersson, Busch och Åkesson på runt 40 procent. I ett läge där både omvärlden och de inrikespolitiska förutsättningarna känns osäkra, kan förtroendefrågan bli viktig. Till regeringssidans nackdel talar å andra sidan att de partiledare vars partier kommer att behöva utgöra underlaget för en S-ledd regering (V, MP och C), är de som återfinns i botten på förtroendemätningarna.

Åtta riksdagspartier även efter valet

De senaste två åren har MP och L i opinionsundersökningar haft svårt att ta sig över 4-procentsspärren till riksdagen. Under de senaste veckorna och månaderna har dock båda partierna fått fastare mark under fötterna. L har fått tydlig draghjälp av partiledarbytet till Johan Pehrson och MP har sannolikt stärkts av att ”Klimat & Miljö” under sommaren seglat upp som väljarnas näst viktigaste fråga. Eftersom ett misslyckande att komma in i riksdagen kan få avgörande betydelse i kampen om regeringsmakten, kan heller inte stödröstande (ett vanligt inslag i svensk politik) uteslutas. Tillsammans med det historiska faktum att det är ovanligt att ett parti åker ur riksdagen (senast var det Ny Demokrati 1994) talar mycket för att dagens åtta riksdagspartier alla kommer sitta kvar även efter valet.

”Lag & Ordning” är väljarnas enskilt viktigaste fråga och på tredje plats kommer i flera undersökningar ”Sveriges Ekonomi”. I båda dessa frågor har den M-ledda oppositionen ett övertag då de av väljarna anses ha bäst politik. ”Lag & Ordning” har dock varit den viktigaste frågan under lång tid (med ett kort undantag för ”Försvar” i samband med krigsutbrottet i Ukraina) och frågan är om det fortfarande är en fråga som kan driva väljare mellan blocken. När det gäller frågorna på andra och fjärde plats, ”Klimat & Miljö” respektive ”Sjukvård”, väger de till vänstersidans fördel, även om skillnaderna numera är mindre än de varit historiskt.

Som det ser ut nu talar alltså förtroendefrågan något till vänstersidans fördel och sakfrågornas ranking i väljarkåren något till högersidans fördel, medan det är dött lopp i kampen mot riksdagsspärren. Mycket tyder därmed på att valkampanjens slutskede blir viktigt och framgångar eller misslyckanden i intervjuer, partiledardebatter och presentationer av förslag och vallöften kan bli avgörande. Möjligen hämmar det den sittande regeringen något att den suttit i två mandatperioder och det är erkänt svårt att bli omvald till en tredje period.

Interna motsättningar gör att osäkerheten kvarstår efter valet. Tiden när man på valdagskvällen visste hur en ny regering skulle se ut är förbi. På vänstersidan har C sagt att partiet inte kan ingå i, eller ens stödja, en regering som V ingår i. På högersidan har M, KD och framför allt SD uttryckt tveksamhet till att släppa in L i regeringen. Vare sig M, KD eller L accepterar heller att SD ingår. Det är därmed upplagt för långa förhandlingar och diskussioner innan en ny statsministerkandidat kan godkännas av riksdagen.

Trots kritiken - nytt avtal lär behövas

Svensk inrikespolitik har de senaste åtta åren präglats av skriftliga avtal med märkliga förkortningar. DÖ – Decemberöverenskommelsen – slöts mellan regeringen och den borgerliga oppositionen 2014 i ett försök att hålla SD utanför den politiska makten och tillåta det största av de båda traditionella blocken i svensk politik att regera trots otillräckligt parlamentariskt stöd. JA – Januari-avtalet – slöts 2019 mellan S, MP, C och L och innehöll 73 punkter om vilken politik som regeringen (bestående av S och MP) skulle genomföra i utbyte mot att släppas fram till makten och få stöd i budgetomröstningarna av C och L.

Båda dessa avtal bröts i förtid och fick i efterhand utstå mycket kritik. Trots det är det mycket troligt att även höstens regeringsbildning kommer att åtföljas av ett liknande avtalsskrivande. På vänstersidan är det t.ex. osannolikt att V kommer att ingå i en regering. Dels på grund av olika uppfattningar i grundläggande frågor som säkerhetspolitik och Natomedlemskap, dels för att C sagt blankt nej till stöd till en regering som V ingår i. V kommer då att kräva omfattande sakpolitiska utfästelser från regeringen, utfästelser som med största sannolikhet behöver nedtecknas i ett skriftligt och offentligt avtal. Möjligen kan en liknande lösning krävas för MP och/eller C om dessa partier inte erbjuds statsrådsposter. På högersidan är de säkra regeringspartierna M och KD. Dessa båda partier har dock varit svala i förhållande till Liberalernas och direkt avvisande till Sverigedemokraternas önskan att ingå i regeringen. När krutröken lag sig och förhandlingarna är klara är det troligt att L trots allt släpps in medan SD står utanför. Även SD kommer då att kräva ett avtal med regeringen om ett antal sakpolitiska åtaganden i utbyte mot sitt stöd. Det är således svårt att se hur en regeringsbildning – på någon sida – skulle gå till utan att en eller annan form av nytt skriftligt avtal sluts partierna emellan.

Liten risk för politisk riskpremie

Det finns alltså en betydande risk för såväl en utdragen regeringsbildningsprocess som för en minoritets-regering utan stabilt stöd i riksdagen. Frågan infinner sig då om vi ska vara oroliga för en riskpremie (t.ex. svagare krona, högre räntor eller minskade investeringar) kopplad till politiken. Vi tror att den risken är begränsad och en anledning är de starka svenska statsfinanserna som skapar manöverutrymme. I Sverige har, till skillnad från i många andra länder, vare sig regeringens svaga parlamentariska stöd eller det senaste decenniets kriser, pressat upp den offentliga skuldnivån.

Medan krispaketen under pandemin ökade den offentliga skulden rejält i många länder var uppgången i Sverige närmast marginell och nivån är i nuläget under 35 procent av BNP, vilket är nivån för skuldankaret i det finanspolitiska regelverket. Den låga offentliga skuldsättningen gör Sverige mindre sårbart och minskar den politiska riskpremien. Det som talar till Sveriges nackdel är snarare den globala osäkerhet som nu råder, med skyhög inflation, stigande räntor, geopolitisk oro och sviktande tillväxt. I ett sådant läge minskar riskaptiten globalt och små länder som Sverige tenderar att tappa i attraktionskraft. Rent politiskt verkar dock den svenska traditionen av samförstånd snarare ses som en styrka. Sannolikt rubbas inte den bilden ens av en utdragen regeringsbildning.

Svår balansgång ger återhållsamhet

Svårare ekonomisk-politisk balansgång bidrar till viss återhållsamhet inför valet. Omfattande stimulanspaket var vardag under pandemin och det ekonomisk-politiska samspelet var relativt oproblematiskt. Både finans- och penningpolitiken var expansiva och båda sidor såg gärna att den andra gjorde ännu mer. Nu har inflationen växlat upp rejält och läget är annorlunda. Riksbanken genomför nu en framtung räntehöjningscykel. Samtidigt bromsar ekonomin in och hushåll och företag pressas av stigande priser och räntor.

Finanspolitikens normala reaktion är att stötta i nedgång, men nu blir balansgången svår när efterfrågan inte får stimuleras så mycket och så brett att inflationen får bränsle. Balansgången bidrar till den relativa återhållsamhet som hittills präglat löftesgivningen inför det här valet. Många av utspelen kretsar kring hårdare straff, sjukvårdens organisation, rätten till vinstuttag för friskolor och andra frågor som inte kommer med någon tydlig ekonomisk prislapp. De största undantagen är partiernas förslag om kompensation till hushåll och företag för de höga elpriserna, där S hittills gått längst med förslag på 60 miljarder kronor som ska finansieras med de ökade intäkterna till Svenska Kraftnät.

En annan återhållande faktor är att det osäkra parlamentariska läget gör att ingen vet vad som faktiskt går att genomföra och ingen vill reta sig för mycket med eventuella framtida samarbetspartners. Ett område som ändå i viss mån hanteras enligt den traditionella vänster-höger-skalan är skattefrågorna. Framför allt M har utlovat skattesänkningar på såväl inkomster som drivmedel medan S pekat på behovet av skattehöjningar, tydligast genom införandet av en ”beredskapsskatt” som verkar påminna om den nyligen borttagna värnskatten. Samtidigt har den tänkta samarbetspartnern C som krav att inga skattehöjningar ska genomföras av en regering som vill ha deras stöd, så även där är det svårt att bedöma sannolikheten för ett genomförande. Det är troligt att skattekvoten blir något högre med en S-ledd regering än med en M-ledd men saldomässigt är det svårt att på förhand se tydliga skillnader. Sammantaget tror vi, oavsett vilken sida som vinner valet, att finanspolitiken 2023-2024 blir expansiv men inte mer än att skuldkvoten fortsätter att falla till under 30 procent av BNP.