Tema: Råvarorna och kriget
Rysslands invasion av Ukraina skickade chockvågor genom de globala råvarumarknaderna. De initiala reaktionerna är på väg att lägga sig, men många råvaror är på fortsatt höga eller till och med rekordhöga nivåer. Invasionen kommer att ha allvarliga och strukturella konsekvenser för både konsumenter och producenter av råvaror under många år framöver.
Ryssland har på kort sikt en stark position eftersom såväl EU som världen har ett desperat behov av ryska råvaror. På medellång sikt kommer utvecklingen dock sannolikt att vara mycket negativ för Ryssland när dörren stängs till västländerna. Ryssland är den största exportören av både fossila bränslen och av vete i världen och Ukraina är nummer fem. Priserna kommer sannolikt att vara fortsatt höga eller mycket höga, och riskerar att bidra till en kommande recession. Som en konsekvens av krigets skadeverkningar på jordbrukssektorn hotar också en global matkris det närmaste året.
Ryssland har en enorm areal (17 miljoner km2) och ett överflöd av råvaror. Förutom fossila bränslen och spannmål, där landet är världens största exportör, säljer Ryssland också stora mängder konstgödsel (som kräver mycket energi), aluminium, nickel, palladium och många andra råvaror.
Råvaruchock och rusande priser
Den ryska invasionen av Ukraina och de efterföljande sanktionerna mot Ryssland, ledde till snabbt stigande råvarupriser och ökad volatilitet. Nickelpriserna fyrdubblades över en natt till 100 000 USD/ton och handelsstoppades på London Metal Market (LME) en hel vecka.
Naturgaspriserna handlades upp till priser som var 10 gånger de normala. Oljepriserna steg från runt 100 USD/fat till över 125 USD/fat och kolpriserna dubblades till nya rekordnivåer. Sedan dess har den omedelbara råvarupaniken lagt sig men naturgaspriserna är fortfarande fem gånger högre än normalt och även olje- och kolpriserna är högre eller mycket högre än normalt.
Som världens största exportör av fossila bränslen uppskattas Rysslands andel av världshandeln för olja, kol och naturgas till 12, 17 respektive 23 procent under 2019. Rysslands fossila export är dock starkt koncentrerad till Europa. Nära 50 procent av landets export av råolja och oljeprodukter, och 72 procent naturgasen, gick till OECD-länder i Europa. EU och Storbritannien importerade 2019 hela 33 procent av sina fossila bränslen från Ryssland, inklusive 4,3 miljoner fat olja och 3 miljoner fat oljeekvivalenter med naturgas per dag.
Europa är beroende av Ryssland för fossila bränslen men beroendet går åt båda hållen. Ryssland är till och med mer beroende av EU än tvärtom och EU:s långa kustlinje gör det lättare att ersätta importen från Ryssland, om än till ett betydligt högre pris. På kort sikt är dock priset för Europas stora beroende av rysk energi extremt högt.
Ett energiäktenskap går mot sitt slut
Råvaror är starkt knutna till den infrastruktur som byggts för att transportera dem. Ett stort nätverk av gas- och oljeledningar har byggts från Sibirien och hela vägen till västra Europa. Ledningarna har ofta namn som “Broderskap” och “Vänskap”, vilket ska signalera en vänskaplig framtida gemenskap, präglad av handel och ömsesidigt beroende. Ledningarna skapar en stark fysisk länk mellan Ryssland och Västeuropa. Det har tagit årtionden och kostat miljarder dollar, euro och rubel att bygga dem och de är också tänkta att hålla i årtionden framöver. De utgör basen för dagens handel av fossila bränslen mellan Ryssland och Europa.
Det är ingen överdrift att kalla den hittillsvarande situationen för ett ”energiäktenskap” mellan Ryssland och Europa. Men med invasionen av Ukraina tar äktenskapet slut. Fysiskt och legalt är parterna fortfarande involverande men skilsmässan är ett faktum och det finns ingen återvändo. Västeuropa kommer aldrig igen att göra sig så beroende av ryska fossila bränslen, inte ens när Putin lämnat makten. Många av olje- och gasledningarna från Ryssland till Västeuropa kommer inom några år att vara närmast värdelösa.
Energisanktionernas Moment 22
Meningen med energisanktionerna mot Ryssland är att minska Rysslands intäkter och försvaga landets ekonomi. Men det finns risk för ett Moment 22, där Ryssland på kort sikt kommer ut som vinnare, oavsett hur väst agerar:
1) Anta att sanktioner stoppar allt flöde av rysk energi till västländer men att den i stället hittar vägar till andra länder, som Kina, Indien eller andra asiatiska länder. Då innebär sanktionerna bara att den fossila energin skyfflas runt i världen. Visserligen blir kostnaderna högre och hanteringen mer opraktisk än tidigare, men energin når ändå världsmarknaden och Ryssland klarar sig bra ekonomiskt eftersom försäljningen fortsätter till oförändrade volymer och priser.
2) Anta att EU inför ett embargo som stoppar delar eller hela importen av ryska fossila bränslen till Europa, men anta den här gången att Ryssland inte hittar nya marknader och att rysk export minskar med upp till 30–40 procent. Det motsvarar en utbudsminskning på världsmarknaden med 3,5 till 5 miljoner fat/dag. Priset på olja och gas skulle stiga kraftigt. Ryssland skulle exportera mindre men till ett mycket högre pris och i princip få samma intäkter som tidigare.
I båda dessa scenarion riskerar alltså ryska intäkter att bli desamma trots sanktioner, vilket bidrar till att ett tvärstopp för rysk energi är mindre sannolikt på kort sikt. Dessutom har Ungern sagt att landet lägger in sitt veto mot eventuella förslag från EU-kommissionen att bojkotta rysk energi. Men även om dessa faktorer hindrar ett totalstopp på kort sikt, är det tydligt att den övergripande inriktningen inom EU är att så snart som möjligt minska beroendet av Ryssland.
Full fart för EU ut ur ryskt energiberoende
Ett mål för EU är att redan till slutet av det här året minska importen av rysk naturgas till 20 procent av normala volymer. Tyskland ska minska sin import av rysk olja från 35 procent av total import till noll redan till sommaren 2022.
Rysk råvaruexport, trots att den ännu inte bojkottad, minskar nu eftersom många köpare är motvilliga. Få europeiska företag vill idag förknippas med Ryssland. BP, Shell och Total har alla förklarat att de inte vill ha med rysk råolja eller oljeprodukter att göra.
Naturgasexporten från Ryssland uppgår nu till 2/3 av normala volymer. Det innebär en minskning av ungefär 1 miljon oljefatsekvivalenter/dag. Rysk råoljeproduktion beräknas minska från över 11 miljoner fat/dag före invasionen till mindre än 9 miljoner fat/dag i mitten av april. Totalt handlar det därmed om en minskning av rysk olja och gas med runt 3 miljoner fat/dag. Det är mycket och bortfallet har resulterat i prisuppgångar. Idag har vi i EU de högsta reala priserna någonsin på fossila bränslen, mätt som en konsumentvägd korg av olja, kol och naturgas. Medan oljan är långt ifrån sin historiska toppnivå på runt 190 USD/fat (i dagens priser) från 2008, ligger både kolet och gasen på rekordnivåer.
Trots utbudsförlusten av ryska fossila bränslen har vi den senaste tiden sett prislättnader på kol, olja och gas. Det beror i huvudsak på två saker. Den första är att de största volymerna någonsin nu släpps från de strategiska oljelagren (SPR) av medlemmar av den Internationella energimyndigheten (IEA). Den andra är de extrema nedstängningarna i delar av Kina som minskar efterfrågan på olja med minst 1 miljon fat/dag. Bidraget från SPR på runt 1,3 miljoner fat/dag kommer dock bara att vara i sex månader och Kina kommer så småningom att lämna nedstängningarna bakom sig. Den krockkudde som nedstängningarna och reservlagren just nu erbjuder kommer därmed bara att vara det närmaste halvåret eller något längre.
Med krig i kornboden hotar matkris
Ryssland är världens största veteexportör, följt av USA, Kanada och Frankrike. Ukraina är nummer fem och viktigt för den globala vetemarknaden. Förutom vete producerar landet en rad andra jordbruksprodukter, det är t.ex. världens största producent av solrosolja. Ukraina ligger mitt i det som kallas en av världens “kornbodar”, med gott om svart, bördig jord, och är även storproducent av konstgödsel.
Veteskördarna i Ukraina riskera att på grund av kriget minska med upp till 50 procent den kommande säsongen. Gödslingen av vintervetet kommer antagligen att bli kraftigt eftersatt, med mindre skördar som resultat. Även vårsådden av vete lär bli begränsad, och det är överlag svårt att bedriva jordbruk med pågående krig och brist på allt från maskindelar till gödsel och diesel.
Urea är ett energiintensivt gödningsmedel och naturgas är ofta huvudingrediensen i produktionen. Priset på Urea har p g a de höga naturgaspriserna skjutit i höjden globalt. Normalt är Ukraina en stor exportör av Urea men volymerna har sjunkit kraftigt. Bristerna och de stigande priserna gör nu att jordbrukare över hela världen använder mindre Urea vilket ger
Det råder samtidigt allvarlig torka i västra USA, inklusive i Kansas som är landets största veteproducent. Det är mycket bekymmersamt eftersom USA och Kanada är de största veteexportörerna efter Ryssland och annars hade kunnat kompensera för det utbud som nu uteblir. I de områden som inte drabbats av torkan syns heller inga tecken på ökade arealer av veteodling, trots rekordhöga priser. Det beror dels på att våren redan är långt gången, med begränsade möjligheter till omställning, och dels på att löner och priser på gödning och diesel gått upp så mycket att det är osäkert om ens rekordhöga vetepriser gör det lönsamt att plantera mer.
Vetepriserna har dubblats men kan bli mycket högre
Bloombergs breda index för jordbruksprodukter är (justerat för inflationen) idag bara 11 procent lägre än rekordnivån från 2011. Vetet är dock redan på rekordnivå, både i nominella och reala priser, och handlas till ungefär dubbla priser mot de normala.
Det finns en risk att vi får se en omfattande matkris, även om vi hittills bara är i inledningen av en sådan process. Råvarupriser har en exponentiell karaktär som har att göra med att både utbud och efterfrågan på kort sikt ofta är trögrörliga. Europeiska naturgaspriser rusade till 10-15 gånger sina normala nivåer tidigare i år och ligger fortfarande omkring 5 gånger högre än normalt. Dagens dubblerade vetepriser är redan väldigt höga för många konsumenter runt världen men p g a råvaruprisernas karaktär riskerar de att gå ännu mycket högre. Och som det ser ut nu är det nog dit vi är på väg.
Ser vi tillbaka på 2011, när matpriser senast rusade, är erfarenheten att exporterande länder införde exportförbud för att skydda den egna befolkningen och undvika oro och upplopp. Det ledde i sin tur till att importerande länder drabbades hårt och var bland annat en grogrund för den arabiska våren. Norra Afrika tillhör även denna gång en del av världen som kan påverkas allvarligt.