Tema: COP26
Klimatförhandlingarna i Glasgow
Den 31 oktober till den 13 november träffades världens ledare i Glasgow vid klimattoppmötet COP26. Huvudsyftet med mötet har varit att se över vilka framsteg länderna gjort med sina åtaganden enligt Parisavtalets mål om att hålla den globala uppvärmningen väl under 2 grader jämfört med förindustriella nivåer och arbeta för att begränsa den till 1,5 grader. I centrum för förhandlingarna i Glasgow stod frågan om hur mycket länderna måste höja sina ambitioner för att nå netto-noll utsläpp i mitten av seklet.
COP26 är den 26:e ”partskonferensen” inom FN:s ramkonvention om klimatförändringar, UNFCCC. Sedan Parisavtalet slöts i december 2015 har 194 länder skrivit under avtalet. En av de viktigaste grundpelarna i Parisavtalet är att länderna sätter sina egna mål som bidrar till begränsningen av den globala uppvärmningen. I dessa nationella klimatbidrag (så kallade Nationally Determined Contributions, NDC) redovisar länderna sina frivilliga förslag hur de ska begränsa den globala temperaturökningen.
Parisavtalet innebär också att länder successivt ska skärpa sina åtaganden och förnya eller uppdatera sina NDC vart femte år. En global översyn av de samlade åtagandena kommer också att göras vart femte år, från och med 2023. Alla länders fastställda bidrag sammanställs och analyseras då för att se hur långt världens samlade insatser räcker.
Förhoppning innan mötet i Glasgow var att länderna ska leva upp till sina åtaganden enligt Parisavtalet genom att åta sig ambitiösare mål för att minska växthusgasutsläppen senast 2030. FN:s klimatpanel IPCC föreslog i sin senaste rapport i augusti att världen måste minska sina utsläpp omedelbart, kraftigt och kontinuerligt för att begränsa den globala uppvärmningen i linje med Parisavtalet.
Stora ambitioner innan mötet
För den brittiska regeringen, som i år är värd för de årliga klimatförhandlingarna, var huvudmålet för COP 26 att länderna skulle komma överens om att hålla 1,5-graders målet inom räckhåll. En vecka innan mötet såg chanserna att nå detta mål dystra ut. Då släppte sekretariatet för FN:s klimatkonvention sin senaste analysrapport om ländernas NDC. Rapporten visade att de globala utsläppen av växthusgaser skulle öka med 16 procent fram till 2030, jämfört med 2010. En sådan ökning, om den inte ändras snabbt, kan leda till en temperaturhöjning på cirka 2,7 grader i slutet av seklet – långt över det som forskningen anser som en nivå med någorlunda hanterbara klimateffekter.
International Energy Agency (IEA) har gett svar på frågan hur världen fortfarande kan lyckas med att begränsa den globala uppvärmningen i linje med Parisavtalet. I sin World Energy Outlook som släpptes några veckor innan COP26 förklarade världens energimyndighet att kolkraften behöver minskas med 55 procent under det nuvarande decenniet. Dessutom behöver de årliga investeringarna i förnybar energi och energiinfrastruktur öka från dagens 1 000 miljarder US-dollar till 3 400 miljarder dollar år 2030. IEA:s rapport visade också att dagens investeringar i olja och gas är en av de mycket få områden som är någorlunda i linje med Parisavtalet.
Även om det råder stor enighet bland experter vilka teknologier och investeringar som krävs för att uppnå det globala klimatmålet, är det oklart hur ansvaret för den politiska implementeringen och finansieringen ska fördelas. Rörelser som verkar för klimaträttvisa, som till exempel Fridays for Future, hänvisar till att de länder som till största delen har orsakat klimatförändringarna inte är de som drabbas värst av konsekvenserna. Dessutom är mängden växthusgas som kan släppas ut för att uppnå Parisavtalet begränsad och det mesta har redan släppts ut av de rika länderna. Enligt IPCC:s senaste rapport kvarstår bara 500 gigaton koldioxid för att bevara en 50 procents chans att begränsa den globala temperaturökningen till 1,5 grader. År 2019 låg de globala utsläppen av koldioxid på 33 gigaton.
Hur en rättvis fördelning av ansvaret för utsläppsminskningar ska se ut har även historiskt varit en av de mest omtvistade frågorna i de internationella klimatförhandlingarna. Bara två veckor innan förhandlingarna i Glasgow började, anklagades den brittiska regering av bland andra Kina och Indien för att försöka införa ett orättvist mål på netto-nollutsläpp år 2050 på utvecklingsländer. Samtidigt visar IPCC:s rapport att utsläppen från både utvecklade och utvecklingsländer måste reduceras till netto-noll i mitten av århundraden för att nå 1,5-gradersmålet.
Nya löften ökar chansen att klara Parisavtalet
Strax innan COP26 började meddelade regeringarna i Australien och Saudiarabien att de vill nå nollutsläpp år 2050 respektive 2060. Dessa två länder har under flera år kritiserats för att bromsa omställningen till fossilfri energi. Dessutom har trovärdigheten av netto-nollmålen från världens största exportörer av olja och kol ifrågasatts eftersom målen inte innehåller några planer att minskar produktionen av fossila bränslen.
Indiens premiärminister Modis tillkännagivande i början av mötet att landet ska uppnå målet om nollutsläpp 2070 däremot var ett oväntad och positivt besked. Tidigare har landet inte velat göra några bindande åtaganden, då Indien anser sig ha rätt att prioritera ekonomisk utveckling. Världens numera fjärde största utsläppare av växthusgaser kommer att öka sin icke-fossila energikapacitet till 500 gigawatt år 2030, från dagens 100 gigawatt. Dessutom ska Indien klara hälften av sitt energibehov från förnybara källor i slutet av det nuvarande årtiondet. Det har tolkats av klimatekonomen Nicholas Stern som att landets utsläpp kommer att uppnå kulmen innan dess. Modis utspel sätter press på andra länder och ledare, både på till exempel USA och på andra tillväxtekonomier.
Överenskommelsen om utfasning av kolkraft mellan över sjuttio länder är ett annat viktigt resultat av COP26 eftersom kolanvändning är en av de absolut största bidragarna till den globala uppvärmningen. Kolberoende länder som Polen, Ukraina och Vietnam är med i överenskommelsen. Men flera av världens största konsumenter och producenter av kolkraft, som Kina, Indien och Australien, är inte med i initiativet. Överenskommelsen saknar också en deadline för när kolkraften ska fasas ut. Enligt IEA borde kolkraften det ske senast år 2040 globalt för att klara världens klimatmål.
Uppgörelsen mellan fler än 100 länder att minska utsläpp av metangas med 30 procent har också nämnts som en framgång för COP26. Metan har en nästan hundra gånger större förmåga att fånga värme i atmosfären än koldioxid. Utsläpp av metangas orsakas framförallt av exploatering av olja och naturgas men även jordbruket är en av de största utsläppskällorna. USA stod bakom initiativet medan Kina och Ryssland inte är med.
Deklaration att sluta skövla skog och återställa områden som avverkats anses också vara ett viktigt framsteg. De 105 länderna bakom löftet har 85 procent av världens skogsinnehav och här ingår länder som Brasilien, Indonesien och Kongo. Initiativet får inledningsvis en finansiering på 14 miljarder dollar. Dock saknas i deklarationen uppgifter om hur mycket skog som ska skyddas, en tydlig definition av vad som menas med hållbart skogsbruk och en strategi för att hantera målkonflikter.
IEA bedömer i en första analys att de nya löftena, om de blir verklighet, kan begränsa uppvärmningen till mellan 1,8 och 1,9 grader. Forskarnätverket Climate Action Tracker, som gjorde sin egen analys, kritiserade dock beräkningen för att vara överoptimistisk – och att ambitionsnivån måste höjas ytterligare för att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader.
Från ”Bla, bla, bla" till handling
IEA:s beräkningar bör tolkas med försiktighet. Jacob Werksman, EU:s högsta klimatförhandlare, varnade för att organisationens uttalande bortser från det faktum att inga av de nya löftena har implementerats än.
En ny analys av ländernas klimatpolitiska åtgärder, som publicerades av forskarnätverket Climate Action Tracker innan årets COP-möte, pekade på det stora gapet mellan ländernas löften och faktiska åtgärder. Analysen av ett fyrtiotal länder visade att endast ett land – Gambia – har ett klimatpolitiskt ramverk som är i enlighet med 1,5-gradersmålet.
Risken är att tomma löften gavs i Glasgow. Det skulle riskera att leda till att de allvarliga effekter som FN:s klimatpanel länge har varnat för, blir verklighet. Men det skulle också innebära att omställningen till förnybar energi blir mycket mer ostrukturerad, ryckig och kostsam. I sitt första klimatrelaterade makroekonomiska stresstest tidigare i år, varnade den Europeiska Centralbanken för en ”disorderly transition”, där extrema beslut tas efter år 2030 för att skydda samhället och ekonomin från klimatförändringarnas värsta konsekvenser.
Samtidigt har COP26 givit en viss fart åt processen att förbättra nationella klimatbidrag för att påskynda utsläppsminskningarna detta årtionde. USA:s och Kinas deklaration – utan tvekan den största överraskningen på COP 26 – talar om ett gemensamt åtagande att höja ambitionerna under 2020-talet för att sluta gapet mellan nuvarande globala ansträngningar och vad som krävs för att uppnå Parisavtalet.
Svaret på frågan om COP26 var ett genombrott eller ett sammanbrott av de internationella klimatförhandlingarna finns inte i toppmötets slutdeklaration. Det kommer att visa sig i de åtgärder som regeringar och den privata sektorn vidtar för att främja snabba, varaktiga och vetenskapsbaserade utsläppsminskningar.