2014-10-27 10:58

En Riksbank med ryggen mot ränteväggen

Nu sätter Riksbanken ett historiskt ränterekord. Räntebeskedet från Brunkebergstorg på tisdag, som känns kassaskåpssäkert, tar oss till den bottennivå som Riksbanken bedömer är systemteknisk möjlig. Vi tror att den är 0,05 procent. Men ha beredskap för andra överraskningar. Det skriver SEB:s chefekonom Robert Bergqvist i Veckans tanke.

Skälen för att sänka räntan är väl kända. Riksbanken fortsätter att tas på sängen av den låga inflationen. I vårt närområde pressas länder till låg tillväxt på grund av skuldberg, brist på framtidstro, överkapacitet och geopolitisk oro. Europeiska centralbanken ECB drar sin penningpolitik i än mer expansiv riktning samtidigt som ”målet” är att euron ska försvagas. ECB:s politik – och omvärldskrafter – begränsar Riksbankens penningpolitiska frihetsgrader.

Snävare fokus

Riksbankens arbetsuppgifter är oförändrade – att uppnå prisstabilitet och finansiell stabilitet – men dess fokus har kommit att snävas in rejält. Det handlar inte längre om att sänka räntan för att åstadkomma ett tillväxtlyft. Ränteläget hämmar inte tillväxten. Det gör däremot omvärlden och bristen på framtidstro. Om Sverige vill ha ett tillväxtlyft ligger huvudansvaret på regeringen och finanspolitiken. Penningpolitiken har också avlastats när det gäller kredittillväxten och finansiell stabilitet genom att den så kallade makrotillsynspolitiken (regering/Finansinspektion) gradvis stramas åt, till exempel genom kapital- och amorteringskrav.

I strålkastarljuset för Riksbankens aktuella penningpolitik finns därför i huvudsak bara två saker som måste säkerställas:

  1. Inflationsförväntningarna ska vara förankrade vid inflationsmålet 2 procent (och inte falla på det sätt som vi ser för eurozonen och som riskerar att ta Europa in i ett stagnationsförlopp à la Japan), och
  2. Kronan behöver vara fortsatt undervärderad (som den är i dag) och helst försvagas ytterligare.

För att uppnå stabila inflationsförväntningar och en fortsatt svag krona är det troligt att Riksbanken, förutom att nu sänka räntan till 0,05 procent, också:

  1. Sänker räntebanan (prognosen för hur styrräntan ska utvecklas de närmaste tre åren) rejält med kanske så mycket som 0,75-1,00 procentenheter; i dag ligger slutnivån på 2,25 procent.
  2. Utställer ett löfte om att reporäntan inte kommer att höjas så länge inflationen (till exempel KPIF) bedöms varaktigt ligga över 1,5 procent.

Det senare, som föreslagits av direktionsledamoten Per Jansson, har dock än så länge – om vi utgår från officiella protokoll från de penningpolitiska mötena, inte fått bred förankring i Riksbanken. Åtgärden, ”löftet” skulle emellertid ha fördelen att fokus på räntebanan/prognosen minskar. Riksbankens så kallade ”hockeyklubba” med prognosen för rejält stigande räntor längre fram har i många stycken kommit att kännas obsolet i den långvariga miljö som till exempel riksbankschef Ingves beskriver som att ”vi befinner oss i ett läge där penningpolitikens förutsättningar kanske rentav är ännu mer osäkra än vad de brukar vara.”

Ny normal ränta

Ett möjligt nedtonat fokus på räntebanan och prognosen 2-3 år framåt kan även komma att kompletteras med nya riksbanksberäkningar om vad som är normal styrränta i Sverige. Mycket talar för att både konjunkturella och strukturella faktorer drar riktmärket rejält nedåt från tidigare riksbanksfokus 4-4,25 procent.

Riksbanken behöver nu konkretisera och kommunicera vilka penningpolitiska verktyg som står till bankens förfogande när den konventionella penningpolitiska verktygslådan är uttömd. Att göra en direkt kopia på ECB:s verktygslåda är inte optimalt eftersom problemen är olika. I eurozonen har utmaningarna varit, och är, att lyfta av kreditrisk från banksystemen, att säkerställa långfristig utlåning till företag och tillföra likviditet. Detta är i dag inte målet för den svenska Riksbanken om okonventionell penningpolitik behövs. Inte heller är valutainterventioner i syfte att försvaga kronan ett logiskt verktyg; kronan är redan i utgångsläget undervärderad vilket åskådliggörs av det 240 miljarder kronor stora bytesbalansöverskottet. Kritiken från andra länder mot svensk devalveringspolitik skulle vara enorm.

Riksbankens fokus för den okonventionella politiken blir att försöka förstärka tilltron till att Riksbanken verkligen kan leverera en inflation på 2 procent. Det kommer inte att bli lätt med utfallsfacit i handen och global påverkan från omvärlden. Ett viktigt delmål blir dock att se till så att inflationsförväntningarna åtminstone inte faller framöver.