Vad är riskskatten?

Den 1 januari 2022 infördes en ny Riskskatt för kreditinstitut, som regeringen menar ska stärka de offentliga finanserna och skapa utrymme för att täcka de indirekta kostnader som en finanskris riskerar att föra med sig. Den gäller för nio banker och kreditinstitut och ska inbringa 5 miljarder kronor till statskassan under 2022 och därefter 6 miljarder kronor årligen.

Varför höjer ni priserna på grund av riskskatten?

För SEB:s del innebär riskskatten en extra kostnad netto på runt 1,1 miljarder kronor första året och runt 1,3 miljarder kronor varje år från 2023. För att sätta skatten i perspektiv betalade SEB under de tre första kvartalen 2021 skatter och statliga avgifter motsvarande en årstakt på 10 miljarder kronor, varav en majoritet i Sverige. Den nya riskskatten motsvarar en ökning av denna summa med 11 procent år 2022. Det är denna kostnadsökning som banken nu behöver kompensera sig för genom högre priser.

Hur ser SEB på riskskatten?

SEB har under lång tid argumenterat för att riskskatten är en olämplig skatt. Detta då den har ett oklart motiv och snedvrider konkurrensen till fördel för bland annat utländska banker och mindre svenska banker. Den riskerar också att leda till dyrare lånekostnader för företag, kommuner och hushåll, vilket påverkar tillväxt, jobb och investeringar och även riskerar att hämma den nödvändiga klimatomställningen.

Skatten motiveras med att svenska kreditinstitut vid en finansiell kris riskerar att orsaka väsentliga indirekta kostnader för samhället. Sannolikheten för detta har dock minskats kraftigt givet de stabilitetsskapande åtgärder som genomförts de senaste tio åren – till exempel kraftiga höjningar av bankernas kapitalkrav, ökade likviditetskrav och krav på nedskrivningsbara skulder.
Flera remissinstanser, bland andra Finansinspektionen, Riksgälden och Riksbanken, har också varit kritiska mot riskskatten.

Utgör inte bankerna en risk för samhället?

Vid en bankkris är det bankernas ägare och långivare som tar kostnaderna – och med de höjda krav och stora reserver som byggts upp har sannolikheten för att staten och skattebetalarna ska tvingas ta någon kostnad minskat kraftigt. Dessa stabilitetsskapande åtgärder har varit syftet bakom de förändrade kapitalkraven sedan finanskrisen 2008-2009, vilket inkluderar kraftigt höjda kapitalkrav och likviditetskrav, samt krav på nedskrivningsbara skulder. Stora reserver och fonder som bankerna bekostar genom årliga avgifter har också skapats för att kunna användas i tider av kris, till exempel resolutionsreserven och insättningsgarantifonden.

Sverige är idag sannolikt ett av de länder i världen som har högst ekonomiska skyddsvallar i form av strikta regelkrav och kapital avsatta för krisåtgärder. De sammantagna reserverna i insättningsgarantifonden, resolutionsreserven och stabilitetsfonden är nästan 140 miljarder kronor, vilket är drygt 100 miljarder kronor mer än vad som krävs enligt EU:s regelverk.

Vidare har kapitaltäckningskraven sedan den globala finanskrisen 2008–2009 skärpts avsevärt och i än högre grad för svenska banker än för banker i andra länder. Det har bidragit till att göra de svenska bankerna till de bäst kapitaliserade bankerna i Europa och därmed väl rustade för att möta finansiella kriser, vilket tillsynsmyndigheternas regelbundna stresstester bekräftar.

Är inte skatten motiverad med tanke på bankernas stora vinster?

Riskskatten, och de tidigare förslagen på en särskild bankskatt, har motiverats med att bankerna gör stora vinster och är särskilt lönsamma jämfört med andra företag och därför kan beskattas hårdare. Att på detta sätt beskatta ett fåtal aktörer inom en viss bransch är rättsosäkert och godtyckligt och motiveringen stämmer inte.

De skatter och avgifter som införts på senare år har bidragit till att det svenska banksystemet är betydligt mindre lönsamt idag än det var före finanskrisen. Storbankernas avkastning på eget kapital har minskat med ungefär en tredjedel, från cirka 20 procent före finanskrisen till omkring 13 procent i dag och sektorns lönsamhet ligger i dag väl under genomsnittet på Stockholmsbörsen. Att banker skulle vara mer lönsamma än andra företag stämmer således inte.

Samtidigt behöver banker, kanske i ännu högre utsträckning än andra företag, ha god lönsamhet för att kunna leva upp till sin samhällsviktiga roll. God lönsamhet, vilket innebär att bedriva en stabil och uthållig verksamhet, är nödvändig för att kunna stödja samhället med god kreditgivning samtidigt som kapitalreserver kan byggas upp och användas i tider av kris. Att införa ytterligare en skatt på bankerna riskerar att leda till sämre lönsamhet, vilket ger ett sämre skydd mot oförutsedda händelser och ökar riskerna för samhällsekonomin – tvärtemot vad riskskatten sägs åstadkomma.

Varför kan inte banken själv ta kostnaden?

Banker måste, precis som andra företag, vara lönsamma. När kostnaderna för att bedriva en viss verksamhet höjs, leder det också till högre kostnader för produkter och tjänster. Precis som tillverkningsindustrin eller livsmedelsproducenter höjer sina priser när råvarupriserna stiger eller att bensinpriset stiger när skatten på bensin höjs måste även banker höja sina priser när kostnaderna för att bedriva bank ökar - oavsett om det handlar om att Riksbanken höjer räntan eller att kapitalkraven eller skatterna höjs.

Vidare är god och stabil lönsamhet extra viktigt för banker för att kunna bygga upp kapitalreserver som kan användas i tider av kris. Det överskott vi generar används även för att kunna ge nya lån till företag och hushåll men också för att investera i vår verksamhet – till exempel i nya produkter och tjänster och i ny teknik. En bank som inte har en god och stabil lönsamhet kan således inte bygga upp de buffertar som behövs i tider av kris, och utgör således en risk. En bank som inte har tillräcklig lönsamhet kan inte heller uppfylla sin samhällsviktiga roll i att tillhandahålla lån och finansiella tjänster.  Vi har tagit kostnaden för många av de pålagor som införts de senaste tio åren, vilket återspeglas i lönsamhetsutvecklingen.