Alltmedan politikens effektivitet ifrågasätts fortsätter Riksbanken att ta steg i mer expansiv riktning. Vid senaste penningpolitiska mötet valde riksbankschef Ingves – oväntat – att också rikta fokus på ”sedelpresseffekten”; penningmängden ökar tack vare Riksbanken. Frågan är hur mycket vi kan hoppas på den effekten och vad den svenska penningpolitiken, trots Ingves kraftpaket, egentligen uppnått avseende ökad trovärdighet för inflationsmålet.
Två fenomen präglar den globala ekonomins balansräkning just nu. För det första ligger världens totala skuld som andel av global BNP, exkl. finanssektor, på rekordnivån 265 procent av BNP (BIS-statistik) och visar få tecken på att sjunka. Att ökad skuldsättning inte tycks vara sammankopplad med en kraftfull investeringscykel innebär att vi upprätthåller konsumtion genom att ”låna tillväxt” från framtiden, något som förr eller senare ska betalas tillbaka.
Det andra fenomenet är att centralbanker, t ex ECB, Riksbanken och Bank of Japan, fortsätter köpa upp offentliga och privata skuldebrev med ”nytryckta” pengar genom sin okonventionella penningpolitik. Att centralbanker är dominanta köpare av skulder på kapitalmarknaden och finansierar köpen med ”nytryckta” pengar gör att ingen annan låntagare behöver trängas undan. I praktiken sätts delar av kapitalmarknadens prissättnings- och signalsystem – medvetet ur centralbankens synvinkel – ur funktion.
Riksbanken har visat musklerna…
Det senaste svenska penningpolitiska beslutet (28/10) innebär att Riksbanken utökar sina köp av statspapper med 65 miljarder kronor till totalt 200 miljarder kronor. Det gör att Riksbanken om åtta månader kommer att äga drygt 30 procent av alla emitterade nominella statspapper. Enligt Riksbankens balansräkning framgår nu tydligt hur de hittills genomförda statspappersköpen sedan i våras utökat ränteportföljen med 131 miljarder. På balansräkningens skuldsida framgår även att banksystemets likviditetsöverskott mot Riksbanken ökat i motsvarande grad (men att pengarna i dag ligger i ”riksbankscertifikat”). Detta utökade likviditetsöverskott spelar roll om man som t ex riksbankschef Ingves verkar vara troende monetarist. Enligt riksbanksprotokollet har Riksbanken, när det senaste programmet avslutats, utökat själva ”kärnämnet” till pengar med 235 miljarder kronor. Med en multiplikatoreffekt kan detta belopp snurra i systemet och i slutänden ge upp till tio gånger beloppet i slutlig penningmängd om likviditetsöverskottet ligger kvar i det finansiella systemet.
Inom Riksbankens potentiellt direkta kontrollfunktion ligger två områden: finansiella variabler och inflationsförväntningar. Med reporäntan, ränteprognosen och köp av räntepapper hoppas Riksbanken signalera vad man tror om framtida räntor och indirekt påverka kronan, lyfta tillgångspriser, tillföra mer likviditet till det finansiella systemet och lyfta inflationsförväntningarna. Tanken är att detta i förlängningen ska ge Sverige både tillväxt och inflation.
Riksbanken har uppfattningen klar – minusräntan och obligationsköpen har haft en tydligt positiv effekt:
- Marknadsräntorna har fallit.
- Kronan har försvagats.
- Konjunkturen har stärkts – arbetslösheten sjunker.
- Inflationen är på väg upp.
”Facit” är dock mer svårtolkat än så och behöver sättas i även ett globalt perspektiv.
Marknadsräntor (t ex 10-åring statsränta) har varierat under 2015 men förblivit låga inte bara i Sverige utan även i t ex Tyskland och USA. Sverige har i dag nästan samma räntenivå (0,9 procent) som i början av 2015. Att Riksbanken försökt att minska räntespreaden mot Tyskland är vällovligt. Men om differensen speglar t ex sämre statsfinansiell trovärdighet eller ökad kreditrisk är det ju knappast centralbankens uppgift att reducera gapet. Kronan är lika svag (och rejält undervärderad) i dag som i början av 2015 – och t o m starkare mot euron. BNP-tillväxten ligger på över 3 procent (årstakt), men det var länge sedan räntan utgjorde ett hinder för företag att investera och hushåll att konsumera. Inflationen har börjat stiga men beror mycket på att tidigare oljeprisfall börjat falla ur inflationstakten.
”Inflation är ett monetärt fenomen”
Det är uppenbart inte lätt för Riksbanken att försöka styra finansiella priser då de i stor utsträckning även påverkas av ekonomiska, finansiella och politiska omvärldsförhållanden. Kanske är förutsättningarna bättre när det gäller att få upp inflations/löneförväntningar. Men riksbanks-facit så här långt är tämligen magert; trots ett rejält ”kraftpaket” har det varit svårt att få ett tydligt lyft i förväntningsbilden men det har även andra centralbanker erfarit.
Här kan det faktum att ”sedelpressen” går igång få folk att tro på inflation längre fram. Åsikterna går dock isär om en centralbank kan använda penningmängden som styrmedel. Tyska Bundesbank har historiskt gärna sett pengar som styrmedel medan den anglosaxiska skolan – dit även Riksbanken tidigare hört – varit mer skeptisk. Därför är nu riksbankschefens monetära tankar ett möjligt spårbyte.
I praktiken styr dock inte Riksbanken direkt över penningmängden. Bankers utbud och ekonomins efterfrågan spelar också roll. Man kan dock påverka monetära basen(storleken på likviditetsöverskottet mot Riksbanken). Statistiken säger att mängden svenska pengar uppgår till 2 700 miljarder kronor med 3 procent i sedlar/ mynt.
Hittills under 2015 har mängden pengar i ekonomin (M3) vuxit med knappt 5 procent. Under samma period har det likviditetsöverskott som Riksbanken styr över ökat med nästan 90 procent. Det kan tyckas vara ett magert utfall men det finns säkert förväntningar om att pengarna ska användas mer och därmed penningmängden ska växa – om inte alla regleringar och krav gör pengar trögflytande.
Om den pågående experimenterande politiken med både minusränta och omfattande köp är rätt – eller fel – vet vi egentligen först i framtiden. Och det är förstås svårt att veta hur världen hade sett ut utan den okonventionella politiken från Riksbankens sida. Men tron på ”sedelpressen” som verktyg för att få fart på kronan (sänka värdet), inflationen, inflations- och löneförväntningar samt tillväxt och inflation är svår att se i statistiken eller i andra länders monetära erfarenheter.