2017-03-21 14:54

Varierande nationella förutsättningar avgör supervalåret

Förra veckans holländska val gav nya perspektiv på hur de omvälvande valutslagen i Storbritannien och USA under 2016 kan komma att påverka europeisk politik. Frågan är nu i vilken mån Frankrikes presidentval (23/4 och 7/5) och Tysklands parlamentsval i september kommer att rita om den politiska kartan. Det skriver SEB:s prognoschef Håkan Frisén i Veckans tanke.

Vissa idéströmmar som låg bakom Brexit och Trumps seger fortsätter säkert att vinna mark också på kontinenten: ett omslag i synen på flyktingmottagande har till exempel redan skett. Men när hela det politiska fältet är i rörelse är det långtifrån självklart vilka som blir vinnare eller förlorare. När allt kommer omkring har länderna ganska olika politiska samarbetstraditioner som påverkar responsen på dagens utmaningar. Det är också möjligt att Trumpadministrationens provokativa agerande kan leda till motreaktioner i de europeiska valen.

Valsystem viktiga för samarbetsklimat

När man jämför de viktigaste länderna i Västeuropa är det tydligt att konstitutionella spelregler har stor betydelse för samarbetsklimatet. Storbritanniens majoritetsval ger normalt starka regeringar och partierna behöver sällan samarbeta för att skapa parlamentariska majoriteter. Den starka presidentmakten i Frankrike minskar också behovet av breda politiska koalitioner. Även om presidenten, som i USA, kan tvingas hantera ett parlament dominerat av annan politisk färg utses parlamentet i majoritetsvalkretsar. Detta minskar ytterlighetspartiernas möjligheter; Nationella fronten har nu till exempel bara två representanter.

Priset för den beslutskraft som majoritetsval (och i viss mån presidentval) erbjuder är att de också kan leda till tvära kast i politiken; små rörelser i väljarkåren kan ge stora förändringar i parlamenten. Efter valförluster, då Downing Street tett sig avlägset finns det flera exempel på att både brittiska Labour och Tories gått in i introverta perioder med ganska extrema agendor. Nuvarande premiärminister May varnade till exempel i början på 2000-talet sitt eget parti för att bli ett excentriskt ”tokparti (Nasty Party)”. I nuläget är det vanligt att beskriva Labour under Jeremy Corbyn på detta sätt, vilket gör att Toryregeringen i hög grad får hantera Brexitprocessen på egen hand. Det tyska systemet med proportionella val skapar, liksom i Norden, behov av mer eller mindre breda politiska koalitioner. Att Tyskland därtill har en tradition att skapa majoritetsregeringar innebär att de flesta partier i parlamentet ofta är aktuella för regeringsdeltagande. Möjligen bidrar det till att även mindre partier ”mognar” fortare för att bli regeringsfärdiga. De Grönas utveckling i Tyskland jämfört med många andra länder är ett exempel på detta.

Regeringschefsinnehav under efterkrigstiden
Andel tid (%) Höger Vänster
Tyskland 70 30
Frankrike* 69 31
Storbritannien 59 41
Sverige 24 76
Danmark 45 55
Norge 33 67
*Presidenter under Femte republiken från 1958

Borgerlig dominans i Tyskland och Frankrike

Frankrike och Tyskland har i högre grad än Storbritannien och Norden haft borgerliga politiker som regeringschefer (eller president i Frankrikes fall) i modern tid. Att tyska kristdemokrater (CDU/CSU) och franska gaullister-/republikaner i hög grad stått bakom de nationella ekonomiska modellerna verkar ha mildrat den ekonomiska konfliktdimensionen i politiken. Detta är särskilt tydligt i Tyskland där de två perioderna under efterkrigstiden med SPD-ledda koalitioner (med liberaler och gröna) inte innebar några större ekonomisk-politiska experiment. Willy Brandt/Helmut Schmidt-perioden 1969-1982 satte kanske främst avtryck i ett försiktig närmande mellan dåvarande väst- och östtyska statsbildningar. Under Gerhard Schröders regeringar 1998-2005 förändrades den tyska arbetsmarknaden genom de så kallade Hartzreformerna som starkt bidragit till att den tyska arbetslösheten nått nivåer långt lägre än Frankrike och EU-snittet. Den stora skillnaden innebär att behovet av ekonomiska reformer i nuläget är betydligt större i Frankrike än i Tyskland. 

Frankrike opponerar mot övriga Västeuropa

Om man tittar på det historiska mönstret när det gäller innehavet av regeringschefsposten under efterkrigstiden finns en tydlig tendens till att Frankrike gått i motsatt riktning mot omvärlden. Det mest slående exemplet är François Mitterrands valvinst 1981 i spåren av Thatchers och Reagans makttillträden 1979 och 1980. Mitterrands radikala ekonomiska politik, med stora offentliga utgiftsökningar och långtgående förstatligande av delar av näringslivet, fick dock ganska snart läggas om i mer traditionell riktning som svar på marknadsoro och galopperande underskott. Om än med mindre dramatik och framgång har Hollandes presidentperiod utvecklats på liknande sätt. Det är inte omöjligt att vi nu får se en motreaktion mot de anglosaxiska trenderna, inte minst om Donald Trump fortsätter med ett provokativt beteende. Detta skulle till exempel kunna leda till ett ökat EU-engagemang i fransk politik och därmed tilltagande motvind för Marine Le Pens ”Frexit”-linje.

Olika vänsterrespons på Trump och Brexit

Eftersom både Brexit- och Trumpkampanjen lyckades mobilisera grupper som traditionellt stött partier på vänsterkanten kan socialdemokratiska och socialistiska partiers positionering bli viktig. Holländska socialdemokraternas katastrofval accentuerar detta ytterligare. Att de franska socialisterna går fram med Benoit Hamon som kandidat istället för Manuel Valls innebär att man följer i brittiska Labours spår och lämnar den politiska mitten. Hamons radikala program med till exempel medborgarlön och kortare arbetstid ligger långt till vänster, medan Valls stod för ett mer mittenorienterat alternativ. Detta underlättar Marine Le Pens möjligheter att vinna ytterligare mark hos tidigare vänsterväljare. Men inte ens i kombination med turerna kring högerkandidaten Francois Fillons ekonomiska förehavanden är detta tillräckligt för att ge Le Pen speciellt stora chanser i andra omgången. Vadslagningsfirmornas odds pekar i nuläget på att sannolikheten för en Le Pen-seger är 25-30 procent. Mot bakgrund av tidigare mobilisering för att stoppa Nationella frontens kandidater (se box) ter sig den sannolikheten hög även om Le Pen har breddat partiet för att nå nya grupper.

Den oberoende mittenkandidaten Emmanuel Macron, som nu trätt fram som favorit, saknar visserligen såväl erfarenhet av egna politiska kampanjer som partiorganisation. Men detta är nog svagheter som först i ett senare skede gör sig gällande. Oberoendet kan snarast bli en tillgång i valrörelsen; att missnöjet med etablerade partier också kan fångas upp av nya mittenkandidater har vi sett flera exempel på den senaste tiden. Som president kan Macron också i ett inledningsskede möta mindre motstånd än en etablerad högerpolitiker när det gäller att få stöd för liberala ekonomiska reformer. Skulle Le Pen mot förmodan nå ända fram ökar förstås den politiska osäkerheten i hela Europa, men det är ändå inte sannolikt att vare sig parlamentsmajoriteten eller den allmänna opinionen accepterar ett franskt EU-utträde.

Många koalitioner tänkbara i Tyskland

Med Martin Schultz som ny partiledare har SPD fått en nytändning. Opinionsframgångar har nåtts utan att man behövt visa korten i speciellt hög grad. Det har hittills räckt med att erbjuda Merkeltrötta väljare ett nytt alternativ för att stoppa det EU-kritiska AfD:s (Alternative für Deutschland) frammarsch. SPD är nog mer benägna än CDU att gå omvärlden till mötes och föra en mer expansiv finanspolitik. Schultz har också indikerat att han vill föra SPD lite vänsterut med parollen om ”tid för rättvisa” och med ambitioner att dra tillbaka delar av Schröderepokens arbetsmarknadsreformer. Det ser ändå inte ut som om denna vänstergir blir så stor att den hotar SPD:s möjligheter att vinna nya mittenväljare.

Med SPD och CDU/CSU som jämnstora partier finns många tänkbara regeringskonstellationer - utan att AfD behöver ges inflytande. Den tyska traditionen med majoritetsregeringar gör att en fortsatt ”storkoalition” ligger närmast till hands. Skulle SPD bli största parti och för första gången komma att leda en storkoalition lär Angela Merkel lämna över CDU-ledningen till någon som nöjer sig med en vicekanslerpost. Men det krävs inte så stora förändringar för att andra majoritetsregeringar ska kunna bildas. Liberala FDP tappade för första gången sina parlamentsplatser vid valet 2013 när man hamnade precis under 5-procentsspärren. Nu ser det regeringsvana FDP ut att komma tillbaka och blir därmed aktuellt som koalitionspartner både till höger och vänster.

Behov av gemensam fransk-tysk EU-plan

Även om vi troligen inte står inför omvälvande politiska förändringar 2017 som ger varaktiga effekter på finansiella marknader ställs det fransk-tyska ledarskapet inom EU att sättas på prov framöver. EU-kommissionen har, i frustration över blockeringar och osämja bland medlemmar, lagt fram en Vitbok med fem olika scenarier fram till 2025. Det visar hur stor osäkerheten om EU:s framtid är och sätter press på länderna att överväga framtida vägval. Tvåtaktseuropa, kraftsamling på valda områden eller fördjupad integration på bred front är de alternativ till att ”lunka på i gamla hjulspår” som lyfts fram. Merkel och Hollande verkar inne på det förstnämnda alternativet och därmed gå före i integrationsarbetet. Att EU-länderna har så olika syn på behovet av nationella frihetsgrader kommer säkert ändå att orsaka spänningar framöver. Utan Storbritannien och med ett mer oberäkneligt USA samt ett Ryssland som kan komma att utnyttja EU-ländernas divergerande intressen blir också relationerna med omvärlden alltmer komplicerade.

Länderna har olika utmaningar. För Frankrike är ekonomiska reformer viktiga, samtidigt som man måste hitta vägar att hindra eskalerande spänningar i spåren av de senaste årens terrordåd. För Tysklands del blir det angeläget att förbättra relationerna med EU:s östeuropeiska medlemmar och på sikt söka normalisera relationerna med Ryssland. Att utforma en ekonomisk politik som mildrar spänningarna kopplade till den tyska handelsöverskott gentemot övriga euroländer och USA blir också viktigt. Att tyska och franska ledare kan etablera en förtroendefull relation är förstås viktigt, men detta verkar inte vara så beroende av partipolitisk släktskap. Att Helmuth Kohl och François Mitterrand hade olika politisk färg gav snarast extra legitimitet när den europeiska integrationen hade sin mest dynamiska fas under första halvan av 1990-talet. Däremot var Merkels och Sarkozys frostiga relation besvärande under de akuta finans- och eurokriserna.