2015-10-12 14:25

Svensk politik: ”Business as (un)usual”

Decemberöverenskommelsen (DÖ) har fallit. Utvecklingen har tagit många på sängen – både partistrateger och politiska kommentatorer. SEB:s chefekonom Robert Bergqvist, listar i sin veckokrönika nio frågor och svar om Sveriges politiska läge – med tre år kvar till nästa val.

1. Har vi ett krisläge i Sverige?
Svar: DÖ:s fall har åter bekräftat det komplexa och sårbara parlamentariska läget i Sverige. Det är i dag svårt att förutse nästa steg. Inrikespolitiska kriser går ofta hand i hand med ekonomiska kriser. Men då dagens kris i huvudsak är politisk reduceras den ekonomiska och finansiella risken. Den akuta inrikespolitiska krisen i december 2014, som föregick DÖ, satte små effekter på kronan, räntan, Stockholmsbörsen – eller den ekonomiska tillväxten.

2. Var det väntat att DÖ skulle falla?
Svar: Det var många som tvivlade på DÖ:s livslängd (fram till 2022) men få hade nog räknat med att den skulle falla bara nio månader efter sin födelse. Men missnöjet bland Alliansens väljare växte och frågan var inte om utan när överenskommelsen skulle falla.

3. Hur länge består den politiska baklåsningen?
Svar: En relativt stark och självgående ekonomi ger ”immunförsvar” mot svagt och oklart politiskt ledarskap. Men det går inte att ta lätt på Sveriges politiska läge. Utmaningarna är många och tiden knapp: migrationsfrågan blir alltmer akut samtidigt som obalanserna på bostadsmarknaden och i hushållens skuldsättning oroar. Läget kompliceras också av negativa tillväxtrisker i omvärlden samt säkerhetspolitiska spänningar i närområdet. En utebliven konstruktiv blocköverskridande samarbetspolitik riskerar att öka politikerföraktet vilket både regeringen och Alliansen måste ta i beaktande.

4. Hade inte DÖ några fördelar?
Svar: Syftet med DÖ var att sätta på pränt den praxis som i praktiken styrt riksdagsarbetet sedan länge. Genom DÖ skulle förutsättningarna öka för minoritetsregeringar att bildas och genomföra sin ekonomiska politik. Men detta var även den svaga punkten; varför ska en regering som saknar majoritetsstöd bland väljarna kunna få genomföra sin politik genom passivt agerande från oppositionen?

5. Varför vill Alliansen/Moderaterna fälla DÖ?
Svar: KD:s partistyrelse och partiledare blev överkörda under förra veckans riksting. Risken var uppenbar att övriga allianspartiers styrelse och ledare, och närmast Moderaterna på partistämman 15-18 oktober, skulle gå samma öde till mötes. Genom snabbt agerande stoppades den risken.

6. Kan Löfvenregeringen överleva?
Svar: Mycket hänger på oppositionens agerande. Väljer Alliansen, enligt praxis, att gå fram med fyra egna budgetar – och man röstar på eget förslag och därefter lägger ned sina röster – överlever den röd-gröna budgeten. Men en med borgerliga ögon sett impopulär politik kan framtvinga krav på extraval bland allianspartiernas gräsrötter.

7. Vill regeringen ha extraval?
Svar: Spontant nej, logiskt och taktiskt ja. Miljöpartiet vill rimligen fortsätta som i dag medan Socialdemokraterna ser de stora och akuta svårigheter som väntar (t ex migrationsfrågan) i ett svårt parlamentariskt läge. Risken har ökat för en mer urvattnad politik, vilket knappast ökar sannolikheten för valvinst 2018. Taktiskt och logiskt sett kan det därför vara bättre att ställa sig vid sidan och hänvisa till att Alliansen framkallat det rådande politiska läget.

8. Vill allianspartierna ha extraval?
Svar: Alliansen vill regera men rimligen inte just nu. Partierna är i eftervalsläge efter förlusten 2014. Politiken ska reformeras och förnyas. Samtidigt pekar opinionsläget inte på att en alliansregering får ett lättare parlamentariskt läge. Om Alliansen siktar på 2018 för valvinst är det också taktiskt sett bättre att avstå regeringsmakten.

9. Finns det något alternativ till extraval?
Svar: Stefan Löfven har fortfarande en möjlighet att ombilda regeringen och därefter söka stöd genom hoppande majoriteter. Förutsättningarna för blocköverskridande beslut förefaller bättre i dag än i höstas i och med att Alliansen själva valt ett politiskt spår som innebär ökad självständighet gentemot övriga allianspartier.