2016-03-02 14:15

Storbritanniens vägval påverkar Sveriges roll i EU

På kort sikt blir vare sig de politiska eller ekonomiska effekterna stora för Sveriges del om Storbritannien lämnar EU. Men på längre sikt kan Sverige få svårare att passa in i det nya EU som i så fall tar form. Det tror SEB:s prognoschef Håkan Frisén i en ny Veckans tanke.

Den senaste tiden har analyserna duggat tätt efter det att Storbritannien fastställt datum för folkomröstningen om fortsatt EU-medlemskap till den 23 juni. Att pundet direkt försvagades i kölvattnen på beslutet visar att finansiella marknader ser betydande risker med ett utträde. Onekligen uppstår en rad tekniskt svåra frågor om hur ett framtida delat Europa ska organiseras och separationsprocessen skulle ta mycket kraft i en situation då Europa behöver kraftsamla för att möta en rad utmaningar. Det är dock svårt att i nuläget siffersätta olika konsekvenser av Brexit, inte minst för att det finns så många olika scenarier för vad som i slutänden kommer att bli resultatet. Det gäller såväl formerna för Storbritanniens framtida relationer med EU som konsekvenserna för europasamarbetet i allmänhet. För de nordiska länderna är nog också de allmänpolitiska förvecklingarna viktigare än förändrade handelsströmmar. Det kan därför finnas skäl att fundera lite på dessa aspekter innan man sätter ned foten avseende kvantitativa effekter.

Att Toriespartiet överhuvudtaget reste frågan om en folkomröstning var i hög grad en reaktion på det EU-kritiska UKIP-partiets starka opinionssiffror inför förra årets parlamentsval. Premiärminister Cameron har sedan själv bidragit till att höja temperaturen genom att deklarera att det bästa för Storbritannien är en framtid i ett förändrat EU och således inte i dagens EU. Frågan är om väljarna tycker att man nådde tillräckligt långt i omförhandlingarna om villkoren för medlemskap. Uppfattas resultatet som alltför magert kan uttalanden av denna typ bli ett farligt vapen i nejsidans kampanj.

Stannar kvar enligt opinionsundersökningar

Opinionsmätningarna har generellt visat ett visst övertag för Ja-sidan (stanna kvar i EU) men de senaste undersökningarna ger spretiga resultat. Vadslagningsinstitutens odds indikerar fortfarande övervägande sannolikhet för ett Ja, vilket också utgör vårt huvudscenario. Ett argument mot en Nej-triumf har varit att EU-motståndet grundar sig på olika, och ibland oförenliga ståndpunkter. Den traditionella kritiken från delar av etablissemanget har handlat om vikten av att London i så hög grad som möjligt behåller ett oberoende gentemot en hotande europeisk superstat som ofta beskylls för att ha socialistiska drag och därför är en opålitlig garant för till exempel liberaliseringar och strukturreformer. De EU-kritiska strömningar som bland annat UKIP fångat upp är däremot betydligt mer protektionistiskt inriktade och grundar sig på farhågor för att öppna gränser ska leda till alltför hårda påfrestningar på välfärdssystemen samt pressa ner lönerna på främst enklare jobb.

När Londons borgmästare Boris Johnson deklarerade att han skulle företräda Nej-sidan förändrades bilden en del; inte bara för att en populär politiker ställer sig i fronten för nej-sidan utan också för att han verkar ha ambitionen att relativisera omröstningen. Johnsons strategi tycks vara att använda ett nej i juni som ett avstamp för nya omförhandlingar som ytterligare stärker Storbritanniens oberoende gentemot EU. Såväl Camerons Ja-sida som motparterna i övriga EU kommer säkert att med kraft avvisa en sådan tolkning och hävda att ett Nej verkligen är ett oåterkalleligt beslut. Men frågan är om de kommer att kunna övertyga väljarna om att EU-dörren definitivt stängs vid ett Nej. Johnsons strategi är inte tagen ur luften; de senaste decennierna har vi sett flera exempel på hur Nej-sidan i folkomröstningarna i EU-relaterade frågor vunnit framgångar just på detta sätt. Ett nej har i praktiken inneburit en förstärkt position för den egna regeringen i förhandlingar längre fram.

Samtidigt är det också en strategi som innebär risker för båda parter. Att olika EU-aktörer så snabbt kom fram till en överenskommelse berodde nog på att de flesta var måna om att undvika segdragna förhandlingar om frågor som har potential att skapa inrikespolitiska komplikationer. I Tyskland och Frankrike är till exempel ledande politiker angelägna om att lösa Storbritanniens EU-framtid innan parlaments- respektive presidentval går av stapeln 2017. Ett brittiskt Nej följt av omförhandlingar riskerar att bli starten till bredare upplösningstendenser där allt flera länder lockas av möjligheten till EU á la carte. Johnsons strategi kan därför uppfattas så provocerande att stämningsläget på kontinenten förändras i riktning mot att allt fler faktiskt ser ett brittiskt utträde som en lättnad.

Är Storbritannien lojalt mot EU?

När man funderar på hur långt en sådan process kan gå är det värt att blicka tillbaka lite. När konturerna till EU började ta form på 1950-talet var det till en början ganska självklart att det var ett kontinentaleuropeiskt projekt som i första hand syftade till att binda samman Tyskland och Frankrike. När britterna så småningom började signalera intresse för medverkan i mitten på 1960-talet var speciellt Frankrike kallsinnigt. President de Gaulle ifrågasatte Storbritanniens europeiska lojalitet och menade att när landet ställdes inför intressekonflikter tenderade man alltid att prioritera relationerna med USA och det forna imperiet före Europa (”Storbritannien är en atlantisk företeelse som råkat ankra alldeles för nära Europa.”). Denna inställning gjorde att Storbritanniens EU-inträde fördröjdes till början av 1970-talet. Man kan tycka att 45 års EU-medlemskap borde ha stärkt Storbritanniens europeiska identitet tillräckligt mycket för att denna skärmytsling ska tillhöra det förgångna. Men å andra sidan kan nog anhängare av ett mera federalt EU hävda att Storbritanniens agerande i många skeden de senaste decennierna snarast bekräftat de Gaulles farhågor om bristande europeisk lojalitet.

Den mest uppmärksammade punkten när det gäller Storbritanniens nya villkor gäller restriktionerna (under sju år) för immigranternas rättigheter till välfärdssystemet. En kanske mer strategisk fråga är formuleringen om att Storbritannien nu formellt inte längre behöver följa med på unionens väg mot ”en allt fastare sammanslutning”. Vad detta i praktiken kommer att betyda är inte glasklart, men även om britterna stannar i EU verkar vi nu ha fått en formalisering av att det inte längre handlar om ett Europa som integreras i två olika hastigheter utan snarare om ett Europa som går i olika riktningar. När EU-byråkratin med ”Fem Presidenters Rapport” vill skapa en politisk union till 2025 har nu Storbritannien fått ett frikort att välja en egen väg.

Hur Storbritanniens framtida relation till EU kommer att gestalta sig kommer också att få stor betydelse för andra länder som idag står utanför euron och inte tillhör unionens kärnområde. Man kan säga att Storbritanniens inträde i samarbetet 1971 öppnade dörren för en ny typ av medlemskap som präglas av avvaktande och ibland skeptisk inställning till europaprojektet. Danmark var det första land som tydligt följde spåret men sedan har till exempel Sverige och flera centraleuropeiska länder följt efter. Om Storbritannien stannar i EU under nya förutsättningar är det troligt att de andra länderna kan fortsätta att ta rygg på britterna. Även om de förhandlade undantagen formellt är exklusiva för landet blir det inte lätt för EU-byråkratin och kärnländerna att hålla uppe disciplinen gentemot andra länder.

Vad händer vid Brexit?

En svårare fråga är vad som händer vid ett mera definitivt Brexit i detta avseende. EU lär då i allt högre grad bli ett samarbete som kretsar kring euron. Det är sannolikt att kärnländer och Brysselinstitutioner kommer att höja ambitionerna i integrationen och öka trycket mot motsträviga länder som till exempel Danmark, Sverige och Polen. För Sveriges del skulle det kunna innebära en ökad press på eurointräde eftersom vi till skillnad från Danmark inte har någon legal grund för att stå utanför. Men även på ett mer generellt plan kan attityderna till EU-samarbetet komma att utmanas. Den svenska ambivalensen till EU har inte minst varit tydlig på senare tid. Å ena sidan har till exempel frustrationen över unionens tandlöshet och avsaknad av centrala maktmedel när det gäller flyktingmottagandet varit stort samtidigt som Sveriges kandidatur till FN:s säkerhetsråd baseras på en bild av stort nationellt oberoende.

Att definiera vad Sverige verkligen vill uppnå med EU-medlemskapet och vilka europavisioner man har kan bli mer angeläget utan Storbritannien. I grunden är nog det svenska motståndet mot ett EU som går i riktning mot överstatlighet och maktkoncentration lika starkt som det brittiska. Till detta ska läggas att maktbalansen när det gäller allmänna liberaliseringar av den ekonomiska politiken förändras på ett negativt sätt. Sverige kan därför få svårare att passa in i ett EU utan Storbritannien. Men om så blir fallet är det förmodligen något som kommer att utkristallisera sig i ett längre tidsperspektiv. På kort sikt behöver nog vare sig de politiska eller ekonomiska effekterna att bli så stora för Sveriges del.