Att centralbanker köper aktier har redan prövats och har faktiskt också en del fördelar jämfört med obligationsköp, skriver Johan Javeus i Veckans Tanke.
De flesta länder har nu börjat lyfta på sina virusrestriktioner men det råder fortfarande stor osäkerhet om hur lång tid det kommer att ta att öppna upp och framförallt i vilken takt efterfrågan kommer att komma tillbaka. Bara för att det blir tillåtet för bilhandlaren eller restaurangen att öppna innebär ju det inte nödvändigtvis att kunderna kommer stå på kö. Det här gör att nästan alla tror att det kommer att behövas fortsatt stöd till företagen under flera månader efter att restriktionerna lyfts och för vissa branscher kanske ännu längre tid.
Lån eller bidrag?
Listan över stödåtgärder till företagen har blivit längre och längre och inkluderar idag allt från lån till rena bidrag. Men formerna för stödet har också börjat ifrågasättas och en diskussion om både vad som är effektivt och vad som ur rättvisesynpunkt är rimligt har startat. Lånens effektivitet ifrågasätts givet att många företagare inte vill dra på sig mer skulder i osäkra tider.
Ur rättvisesynpunkt är lån däremot okontroversiella eftersom de kommer att betalas tillbaka när företaget återhämtat sig. Med bidragen är det tvärtom. Att ge bort pengar direkt till företagen är effektivt då det inte innebär några ökade risker för ägarna. Däremot är det tveksamt ur rättvisesynpunkt att skattebetalarna ska ge bort pengar till enskilda näringsidkare. Kruxet är att medan företagarna helst vill få bidrag så vill skattebetalarna helst erbjuda lån.
Den tredje vägen
Det finns emellertid en tredje väg där skattebetalarna istället för lån eller bidrag förser företagen med riskkapital, helt enkelt pengar i utbyte mot aktier. Det är lika effektivt som bidrag eftersom ägarna till företagen inte behöver öka sina risker och för skattebetalarna finns en potentiell uppsida i form av framtida avkastning på insatt kapital om bara företaget klarar sig.
Problemet med den lösningen är istället politisk. Visserligen kommer politiker på vänsterkanten att jubla åt tanken på att staten går in som storägare i näringslivet men samma idé får borgerliga politiker liksom näringslivet självt att sätta kaffet i vrångstrupen och oroa sig för smygsocialisering. Olika varianter som att staten ska få speciella preferensaktier som inte ger något inflytande diskuteras men skepsisen kvarstår mot tanken på staten som storägare i privata företag.
Det finns emellertid en annan lösning och det är att staten håller sig utanför och istället lämnar över uppgiften att förse företagen med riskkapital till centralbanken. De flesta centralbanker har möjlighet att inom sitt penningpolitiska mandat köpa alla typer av finansiella tillgångar och betala med ”nytryckta” pengar. Fed får visserligen idag inte köpa aktier direkt och ha på sin egen balansräkning utan för det skulle behövas en lagändring. Däremot skulle det vara möjligt att göra köpen indirekt via en sk SPV (special purpose vehicle).
Eftersom centralbankerna i de flesta länder också har ett grundlagsskyddat oberoende från politiskt inflytande minskar även risken för att centralbankens aktieägande blir ett sätt för staten att styra företagen. Upplägget skulle till exempel kunna fungera så att ett företag som behöver kapital får göra en nyemission av aktier som centralbanken är med och köper på börsen till ett marknadsmässigt pris. Företaget får kapital för att övervintra medan skattebetalarna via sin centralbank får aktier som ger avkastning i framtiden.
Även om centralbanken inte skulle delta direkt i enskilda nyemissioner så kommer blotta vetskapen om att banken finns där som en stor köpare i aktiemarknaden bidra till att öka riskviljan hos andra investerare att vara med och tillföra nytt kapital.
Att centralbanker äger aktier är inget nytt
Schweiz och Japan är två exempel på länder vars centralbanker idag har stora aktieportföljer. Schweiziska Nationalbanken hade i slutet av första kvartalet i år över 130 miljarder dollar av sin valutareserv i aktier och banken har direktägande i närmare 7000 företag spridda över hela världen.
I Schweiz är motivet med aktieköpen att hindra den egna valutan från att stärkas för mycket och därför köper man bara utländska aktier (som man betalar med ”nytryckta” schweizerfranc). I Japan är aktieköpen mer direkt riktade mot att få upp den ekonomiska aktiviteten och förtroendet bland investerare i syfte att få inflationen att stiga.
BOJ har köpt japanska aktier via ETF-marknaden i tio år och idag återfinns banken bland de tio största ägarna i nästan hälften av de japanska börsföretagen. Som en direkt effekt av coronakrisen dubblerade BOJ också i mars sitt årsmål för aktieköpen till motsvarande 120 miljarder dollar. Det gör att BOJ vid årsskiftet ser ut att kunna bli landets största enskilda aktieägare med en portfölj värd över 370 miljarder dollar.
Om Riksbanken eller ECB skulle börja köpa aktier skulle det precis som i Japan göras med motivet att säkra uppfyllandet av inflationsmålet. Genom att köpa aktier hindrar man en massa företag från att i konkurs och undviker så en djup och långvarig recession (eller till och med depression) som definitivt inte skulle vara förenlig med långsiktigt stabil inflation på 2%.
Obligationsköp inte längre lika effektiva
Centralbankerna skulle också med viss trovärdighet kunna hävda att med räntorna så enormt nedpressade som de är idag så är det inte längre effektivt ur stimulanssynpunkt att fortsätta öka köpen av obligationer för att försöka pressa ned räntorna ännu mer. Att köpa företagsobligationer är ett alternativ som just nu prövas men dels missar man då många mindre företag som är för små för att ha obligationsprogram och dessutom är detta precis som andra krediter inte riskkapital på samma sätt som aktier.
Vill man öka förtroendet i ekonomin och på aktiemarknaden är direkta aktieköp dessutom betydligt mer kraftfulla än att indirekt via obligationsköp föröka pressa ned räntor så att investeringar i aktier ska framstå som mer attraktiva i relativ mening.
Man ska aldrig säga aldrig när det gäller centralbanker
Även om aktieköp på det hela taget faktiskt framstår som ett rätt potent alternativ till dagens obligationsköp så är det naturligtvis högst osäkert om stora centralbanker som Fed eller ECB eller mindre spelare som Riksbanken faktiskt kommer börja köpa aktier ens i mindre omfattning. En uppenbar invändning är att det är en mer riskabel placering än obligationer och centralbanker har en förkärlek för säkra papper. Beslutet beror självfallet i första hand på hur krisen utvecklar sig.
Men man kan ändå konstatera att det senaste decenniet varit fyllt av överraskande och mycket kontroversiella beslut från centralbankernas sida. Sett i backspegeln skulle antagligen aktieköp ses som en mindre extrem åtgärd än när man införde minusräntor för många år sedan.