2017-09-01 15:43

Dags för Riksbanken justera penningpolitiken

Historiska erfarenheter pekar på att det ställningskrig som råder mellan olika aktörer med ansvar för den ekonomiska politiken kan leda till kris på sikt. Riksbanken är en del av problemet och de behöver justera sin politik. Det skriver SEB-ekonomerna Robert Bergqvist och Håkan Frisén i en debattartikel.

Sverige har det senaste kvartsseklet utvecklat en bra ”försäkring” mot ekonomisk och finansiell instabilitet à la 1970-90-tal. Det stabiliseringspolitiska ramverket med inflationsmål och rörlig växelkurs samt fastlagda utgiftstak med saldo- och skuldankare för finanspolitiken utökas nu gradvis med makrotillsynspolitiken. Men kombinationen av hög tillväxt och låg inflation samt snabb skuldtillväxt har lett till spänningar mellan ekonomisk-politiska aktörer. Bristande koordinering och hårdragna tolkningar av ramverket ökar klart risken för en destabiliserande ekonomisk miljö.

Ekonomin uppvisar både styrkor och svagheter. Högkonjunkturen har breddats och jobben ökar snabbt i flertalet sektorer. Balansräkningarna är starka i ett såväl historiskt som globalt perspektiv. Statsskulden är på väg mot tal vi inte sett sedan Gunnar Strängs dagar och hushållens nettoförmögenhet och sparkvot är på rekordnivåer. Vår totala finansiella nettofordran på omvärlden överstiger 1 300 miljarder kronor (2016). Men samtidigt drivs den mycket starka tillväxten av febriga obalanser. Bostadsbristen är akut och framtvingar hög byggaktivitet. Därtill lyfts ekonomin av stora påfrestningar på offentliga finanser i flyktingkrisens spår alltmedan hushållens skulder växer med 7 procent i årstakt.

Vi har hamnat i ett läge där olika policyaktörer isolerar sig från varandra med ömsesidiga beskyllningar om passivitet. Den beslutsförlamning som råder i riksdagen, inte minst på det bostadspolitiska området, är olycklig och riskabel men ändå något som bland annat Riksbanken kan beakta vid utformningen av politiken utan att det strider mot prisstabilitetsmålet enligt riksbankslagen.

Det är därför naturligt att Sveriges snart 350-åriga centralbank hamnar i centrum när det gäller en diskussion om dagens ekonomisk-politiska risktagande. En oberoende penningpolitik är inte liktydigt med isolerad penningpolitik. Visst är räntan ett trubbigt vapen att hantera sektorsvisa obalanser men det är onekligen svårt att inte tillmäta den betydelse för skuldsättning och prisbildning på bostäder.

Inflationskrafter är numera i högre grad än tidigare omvärldsberoende och drivs till exempel av globalisering och transformerande teknologier. I den miljön behöver prognosmakare ta höjd för att inflations- och tillväxtavvikelser från historiska trendmönster tenderar att vara mer uthålliga än tidigare. Det finns skäl att ödmjukt lyssna till centralbankernas bank (BIS) som nyktert ställer frågan: ”hur mycket vet vi egentligen om inflation?”. Om sjukdomsbilden är oklar – vilken medicin är då den rätta? Överdosera inte patienten.  Milton Friedmans slutsats att inflationen ”alltid och överallt är ett monetärt fenomen” kräver onekligen en nyansering.

Riksbanken har ärligt konstaterat (Riksbanksstudie, 2 maj 2017) att man gör klart sämre inflationsprognoser än andra på längre sikt än ett år. Detta kan bero på en övertro på den nationella penningpolitikens verkningsgrad och möjligheter att finkalibrera inflationen. Att man sedan valt att förklara, och därmed indirekt acceptera, större prognosfel med att man vill manifestera sin tilltro till att det är möjligt att få inflationen till målet på två års sikt riskerar att underminera prognosernas och politikens trovärdighet.

Nya förutsättningar gör att penningpolitiska mål och tillämpning ifrågasätts internationellt. Det tydliga samband mellan resursutnyttjande och inflation som varit viktigt för att inte politiken ska bli procyklisk och destabiliserande verkar ha försvagats. Därmed ökar vikten av att beakta politikens negativa bieffekter i form av till exempel ökande förmögenhetsklyftor. Nollräntor bidrar även till risktagande och framkallar ”zombieaktörer”; till exempel ineffektiva företag som överlever och nyinvesterar i en konstlad miljö. BIS anger att andelen ”zombieföretag” globalt dubblerats till drygt 10 procent sedan 2008.

Centralbanker väljer nu olika sätt att hantera dilemmat med försvagat samband mellan resursläge och inflation. USA:s Federal Reserve utnyttjar sitt dubbla mandat där man direkt kan låta en stram arbetsmarknad utgöra motiv för mindre extrem politik. En möjlighet är även att deklarera att måluppfyllelsen får ta längre tid än normalt och därmed undvika hårt skruvade inflationsprognoser på två års sikt. Norges Bank har också valt att explicit ange hur man väger in risker för finansiella obalanser för att på så sätt undvika alltför extrema åtgärder. Även Kanada sneglar på bostadsmarknaden och har höjt räntan. I Sverige välkomnar vi en återkomst av inflationsmålets variationsband men hittills har Riksbanken spelat ned konsekvenserna av detta.

Riksbanken har också på andra områden valt att bortse från argument som kan motivera mindre extrema stimulanser. Så sent som i juli bekräftade Riksbanken att första höjningen av räntan från dagens -0,50 procent sker först om ett år med fortsatta värdepappersköp så att de utgör 40 procent av nominell statsobligationsstock. Riksbankens politik har därtill på ett märkligt sätt knutits allt hårdare till Europeiska centralbanken med tydlig ambition att hålla kronan undervärderad.

Att 90-talskrisen blev våldsam berodde bland annat på att lönebildningen inte ville anpassa sig till systemet med fast växelkurs. Nu är situationen paradoxalt nog den omvända. I dag tycks parterna agera som om Sverige har fastkurspolitik, inte ett inflationsmål. En lönebildning som är hårdare förankrad till bland annat Tyskland är inte orimlig men minskar ytterligare Riksbankens möjlighet att påverka inhemsk inflation och inflationsförväntningar. I en sådan situation borde Riksbanken också ha lättare att acceptera lite lägre lönetillväxt och inflation, det vill säga i linje med ECB:s mål på under 2 procent.

Riksbanken måste acceptera det nya komplexa läget – även det politiska – och hitta en väg för hur inflationsmålspolitiken ska tillämpas i samspel med andra policyområden. Det finns fortfarande skäl för expansiv penningpolitik i Sverige och globalt. Men mot bakgrund av stark tillväxt och växande obalanser på bostadsmarknaden är det inte rimligt att vi för en mer extrem politik än i omvärlden. Med allt mer avlägsna deflationsrisker ter det sig oansvarigt att inte utnyttja de öppningar som nu finns för att motivera en mindre extrem politik. Hårdragna tillämpningar av stabiliseringspolitiska ramverk i kombination ställningskrig mellan olika aktörer i samhällsekonomin har återkommande bidragit till ekonomiska kriser i Sverige. Det borde vara dags att äntligen dra lärdomar av detta beteendemönster.