Hoppa till sökfunktionen Hoppa till innehållet

Omtumlande valresultat: 15 frågor & svar om nya läget

I Veckans tanke presenterar SEB:s experter sin syn valresultatet i form av 15 frågor och svar. Bland annat handlar det om hur expansiv finanspolitiken blir, sannolikheten för strukturreformer, om Sverige ska lämna EU och eventuella riskpremier på svenska finansiella tillgångar.

Fråga 1: Vem vann riksdagsvalet 2018?

Svar: Preliminärt valresultat bekräftar som väntat bilden av ett nytt komplicerat svenskt inrikespolitiskt landskap. Valdeltagandet blev troligen högt (85,4 procent i valet 2014) vilket visar på stort engagemang hos väljarna. Sverigedemokraterna (SD) går starkt framåt och Socialdemokraterna (S) och Moderaterna (M) tappar stort jämfört med valet 2014. Samtliga åtta partier klarade riksdagsspärren på 4 procent.

Fråga 2: Vad är nästa steg i regeringsbildningen?

Svar: Första steget avgörs av om statsminister Löfven väljer att annonsera sin avgång eller inte. Om han avgår kan riksdagens sittande talman direkt börja sondera terrängen kring en ny regeringsbildning. Om Löfven inte avgår väntar vi oss att Alliansen och SD kommer att deklarera sin avsikt rösta bort regeringen genom en misstroendeförklaring när nya riksdagen öppnar 24 september.

Fråga 3: Vilken regering är mest sannolik?

Svar: Att läget är så komplicerat beror på att olika partier under val-rörelsen intagit positioner som blockerar i stort sett alla regeringslösningar. Även om Alliansen blir mindre än de Rödgröna är det troligaste scenariot att en moderatledd regering ändå tillträder efter det att riksdagen samlas den 24 september. M och Kristdemokraterna (KD) har aviserat att man kommer att göra allt för att få till stånd ett regeringsskifte även i denna situation. Därmed riktas fokus mot hur Centerpartiet (C) och Liberalerna (L) agerar och hur man kan hantera tidigare utfästelser att inte under några omständigheter göra sig beroende av SD. Frågan är dock om L och C har något bättre alternativ än att ihop med M och KD gå fram med Alliansen som huvudalternativ.

Fråga 4: Vad talar emot en fortsatt S-ledd regering?

Det finns flera skäl till att Allianspartierna knappast kan acceptera en fortsatt indirekt tillämpning av Decemberöverenskommelsen där det största blocket tillåts regera. Det finns till exempel ingen acceptans hos de borgerliga att låta en S-ledd regering sitta kvar som dessutom genom denna princip pressas ännu längre vänsterut för att Vänsterpartiet (V) ska kunna ställa sig bakom budgeten eller till och med ingå i regeringen. Att C och L redan nu skulle bryta upp Alliansen och gå in i S-ledd blocköverskridande regering är också osannolikt. Inte minst för att S och C står ganska långt ifrån varandra i flera viktiga frågor, inte minst när det gäller arbetsmarknaden och metoderna att lösa integrationsproblemen.

Fråga 5: Hur stabil blir en M-ledd minoritetsregering?

Den avgörande frågan för Alliansregering i denna situation är hur relationen till SD ska hanteras. Frågan är om M lyckas hitta en balansgång där man kan säkerställa att inte SD aktivt vänder sig emot regeringen utan att stöta bort C och L. Det är svårt att säga hur väl och hur länge man klarar en sådan balansgång men det är först när detta misslyckats som vi tror att andra lösningar blir aktuella. Det kan då i första steget handla om att C och L lämnar regeringen och M och KD bildar en smalare regering. Om inte heller det lyckas kommer blocköverskridande lösningar att bli aktuella antingen i form av mittenlösningar med S+MP+C+L eller en storkoalition mellan S och M och eventuellt andra partier. Att S skulle understödja en Alliansregering utan stort eget inflytande är mycket osannolikt.

Fråga 6: Hur kommer SD att agera och hantera situationen?

Svar: SD har de senaste två mandatperioderna försökt utnyttja tillfällen att få ökat politiskt inflytande. När Alliansregeringen under mandatperioden 2010-2014 sånär hade egen majoritet och SD var ett litet parti med ca 6 procent i väljarstöd handlade det främst om att ge regeringen "nålstick". Till exempel stödde partiet S för att stoppa vissa av Alliansens skattesänkningar. Efter valframgången 2014 har SD höjt profilen inte minst genom att fälla den Rödgröna regeringens budget hösten 2014. Flera Allianspartier har varit beslutsamma att försöka bilda regering även i ett läge där de Rödgröna är större än Alliansen. Initialt väntas SD vara obenäget att stoppa en Alliansregering. Partiet har den senaste tiden gått åt höger vilket underlättar processen. Till skillnad från situationen i flera andra länder kommer SD heller knappast att ställa krav på Alliansen som i sak är långtgående. Alliansens dilemma är snarare att partiet på sikt troligen höjer profilen och kräver en mer långtgående förändring av till exempel integrationspolitiken.

Fråga 7: Hur ser processen ut framöver?

Svar: Följande steg är de viktigaste de närmaste veckorna.

10-24 sep Regeringen avgår sannolikt om den inte väntas få riksdagens stöd. Om regeringen avgår inleder avgående talman sonderingar inför ny regering.
14 sep (prel) Slutligt valresultat
24 sep Nya riksdagen tar över, val av ny talman
25 sep Riksdagen öppnar, tidigaste datum för omröstning om ny regering/förtroendeomröstning för sittande regering om den inte avgått frivilligt

 

Fråga 8: Vilken roll spelar talmannen och vem blir det?

Svar: Talmannen spelar en viktig roll främst genom att lägga förslag till ny statsminister till riksdagen. Ny talman väljs när nya riksdagen samlas (se ovan). Talmannen brukar komma från största partiet inom det största politiska blocket. Men med tanke på främst M:s syn att Alliansens storlek ska jämföras med S:s väljarstöd och inte hela det tidigare rödgröna blocket kommer talmansstriden bli hård.

I och med att talmannen i vissa avseende har uppdrag som i andra länder innehas av statschefen är det viktigt att i så hög grad som möjligt stå över partipolitiska strider. Med en komplicerad parlamentarisk situation blir rollen än mer viktig. För mer information om hur en regering bildas, se faktaruta.

Fråga 9: Hur stor är risken för nyval under mandatperioden?

Svar: Risken för nyval (egentligen extraval) kommer att vara större än vanligt de närmaste åren i o m den förhöjda risken för regeringskriser. Ett nyval skulle också kunna ge partier möjlighet att ompröva ståndpunkter man tagit i denna valrörelse för att på så sätt underlätta nytänkande i regeringsfrågan. Samtidigt har den gångna mandatperioden visat att det finns en stark motvilja mot att genomföra extraval med tanke på att det knappast gör det parlamentariska läget mindre komplicerat. Därför är bedömningen att ett nyval inte är speciellt troligt så länge inte opinionsläget ändras markant.

Fråga 10: Finns det en Swexitrisk?

Svar: Risken bedöms som mycket låg att Sverige under överskådlig tid håller folkomröstning om EU-medlemskapet – och att resultatet blir ja för att lämna. Både SD och Vänsterpartiet (V), vilka båda har utträde ur EU i sina partiprogram, går visserligen starkt framåt i opinionen. V har dock deklarerat att man inte vill driva frågan ihop med SD. Inte heller inom SD finns någon större entusiasm, åtminstone i ett kortare perspektiv. Även om svenska väljare generellt intar en skeptisk hållning till ett långtgående EU-samarbete, inklusive eurointräde, anser därtill en stor majoritet (67 procent) att Sverige har bättre framtid inom än utanför EU (27 procent svarar motsatsen). Motsvarande siffror för till exempel Storbritannien mitt i pågående Brexitprocess är 43 procent för och 44 procent mot (enligt EU-barometern).

Fråga 11: Hur påverkar valet ekonomin och ekonomiska politiken?

Svar: Effekterna på ekonomin och ekonomisk politik väntas inte bli särskilt stora mellan olika regeringsalternativ. Under valrörelsen har partierna försökt frammana bilden av stora ideologiska skillnader i den ekonomiska politiken. S ställer investeringar i välfärden ("Sverigebygge") mot Alliansens skattesänkningar. Dessa svarar i sin tur med att anklaga S för att vara ett "bidragsparti". Men skillnaderna i den traditionella höger-vänsterskalan mellan till exempel S & M är i nuläget inte så stora och de förslag som kommit fram på till exempel skatteområdet i valrörelsen är knappast systemförändrade. Båda partierna lägger stor vikt vid att försöka stå som garant för bevarad kvalité i välfärdssystem och andra offentliga kärnverksamheter och på så sätt bemöta en oro för upplöst samhällskontrakt. En minoritetsregering får därtill svårt att driva en alltför ideologisk politik. Vi väntar oss också en lätt expansiv finanspolitik motsvarande 0,5-1,0 procent av BNP per år de kommande åren oavsett regeringsalternativ.

Fråga 12: Kan en minoritetsregering få igenom strukturreformer?

Svar: Den senaste mandatperioden 2014-2018 har lett till flera viktiga blocköverskridande överenskommelser inom politikområden som till exempel energi och försvar. Inom arbetsmarknads-, skatte- och bostadspolitiken har dock de ideologiska blockeringarna varit stora och även valrörelsen har i viss mån präglats av sådana motsättningar. Vi tror ändå att det finns hyfsade chanser till bredare uppgörelser när det gäller skattepolitiken och delar av bostadspolitiken i början på kommande mandatperiod. Partierna verka medvetna om svagheterna i dagens system och det finns tydliga tecken på utredningsarbete bakom kulisserna med bland annat stora marginalskattesänkningar. Uppgörelsen som ledde fram till den stora skattereformen runt 1990, efter en mycket kort förhandlingsperiod, talar också för detta.

Fråga 13: Hur påverkas Sverigebilden i omvärlden?

Svar: Omvärldens intresse för detta val har varit ovanligt stort på grund av att resultatet innebär en stor förändring i det politiska landskapet när SD blir nästan lika stort som den historiskt dominerande Socialdemokratin. Spänningarna som uppstått kring migrations/integrationsfrågor i spåren av den stora invandringen till exempel 2015 väntas även framöver röna stort intresse. Sverige riskerar att bli ett slagträ i en alltmer polariserad internationell debatt och politikens förmåga att hantera de nya utmaningarna lär påverka andra länders vägval. Också Swexitfrågan börjar röna allt större internationell uppmärksamhet inte minst i Storbritannien där man ser paralleller till Brexit.

Fråga 14: Kommer investerare att kräva en riskpremie för Sverige?

Svar: Trots att svensk inrikespolitik nu går in i ett nytt skede med fortsatta frågetecken kring den politiska beslutskraften talar flera faktorer emot en generell riskpremie. Jämfört med flera europeiska länders långvariga regeringskriser ter sig utmaningarna med svensk regeringsbildning relativt sett inte så stora. De i internationellt perspektiv starka statsfinanserna innebär också en viktig skyddsbuffert och det finns också stor politisk enighet om värdet av starka statsfinanser och bibehållet finanspolitiskt ramverk. Situationen på obligationsmarknaden, inte minst när det gäller bostadsobligationer tyder också på att en riskpremie är avlägsen. Kronan kan dock utgöra ett undantag. Även om svagheten i första hand är ett resultat av Riksbankens minusränta och kvantitativa lättnader får den svårt att stärkas på kort sikt. Stökigheter i regeringsprocessen kan därtill leda till viss ytterligare försvagning i närtid.

Fråga 15: Påverkar valet Riksbanken och penningpolitiken?

Svar: Knappast. Stefan Ingves mandat löper ända till slutet av 2022, vilket borgar för kontinuitet. Att riksbanksfullmäktige byts ut efter valet spelar normalt heller ingen större roll då set finns en bred politisk samsyn om Riksbankens oberoende. Vi väntar oss även en fortsatt svagt expansiv finanspolitik oavsett regering, vilket om något underlättar för Riksbanken att ta de första stegen mot en normalisering av penningpolitiken. Den pågående Riksbanksutredningen (Mats Dillén) kan komma att föreslå förändringar på viktiga områden som ansvarsfördelning för makrotillsyn och Riksbankens mandat när det gäller valutainterventioner men detta påverkas inte av valet.

Hur bildas regering?

Hur väljs en ny regering?

Regeringsbildning har ofta nationella särdrag och nedan beskrivs några viktiga aspekter av det svenska systemet.

Vem förslår en regering?

Uppgiften att utse regeringsbildare ligger på talmannen, vilket skiljer Sverige från de flesta andra länder där statschefen ofta har den rollen. Talmannen för överläggningar med riksdagspartierna och rollen är opolitisk i bemärkelsen att det egna partiet inte ska favoriseras. En ny talman (samt tre vice talmän) väljs direkt när riksdagen samlas efter ett val och kan inte avsättas förrän efter ett nytt val. Historiskt har det största partiet i det största politiska blocket innehaft posten. Detta är inte lagfäst och framför allt de större parterna har olika syn. S har till exempel formellt intagit ståndpunkten att talmannen ska komma från det största partiet oberoende av blocktillhörighet. I rådande oklara politiska läget blir talmannens roll att utse regeringsbildare en allt viktigare fråga.

Hur bildas en ny regering?

Det är talmannen som entledigar en regering. När en regering avgår, vilket inte sker per automatik efter ett val, ber talmannen regeringen sitta kvar som övergångsregering. En sådan hanterar den löpande verksamheten men tar inga nya politiska initiativ och kan inte utlösa extraval. Direkt efter ett val innebär skiftet av talman vissa komplikationer. Under perioden fram till att ny talman väljs (nu 10- 25 sep) håller den avgående talmannen förberedande samtal med partierna, men det är bara den nye talmannen som formellt kan föreslå en ny statsminister. Talmannen kan ge en eller flera partiledare i uppgift att söka stöd i riksdagen för en regering och presenterar därefter ett förslag på statsminister (samt partier som ska ingå i regeringen). Statsministern väljs av riksdagen med så kallad negativ parlamentarism; kandidaten behöver inte stöd av en majoritet utan kan tillträda så länge inte en majoritet (minst 175 av de 349 ledamöter) röstar emot förslaget. Om förslag inte godkänns av riksdagen har talmannen ytterligare tre försök (dvs totalt fyra) innan extraval utlyses. Nytt val sker då inom tre månader (om ordinarie val inte inträffar inom tidsperioden). Hittills har förslag från talmannen aldrig röstats ner av riksdagen.

Historiken förklarar delvis den låsta regeringsfrågan

Det finns ett antal speciella förklaringar till de låsningar som präglar det politiska klimatet och regeringsbildningen.

  1. Socialdemokraternas långvariga dominans i svensk politik (under perioden 1932-1976 ledde partiet regeringar i 65 av 74 år) brukar delvis förklaras med borgerlig splittring och inbördes misstro. Det mer formaliserade samarbetet inom Alliansen som påbörjades 2004 och som la grunden för Reinfeldtregeringens maktövertagande 2006 tycktes förändra detta förhållande. Att gå in i blocköverskridande regeringar och på så sätt splittra Alliansen är därför känsligt för enskilda borgerliga partier.
  2. Till skillnad från till exempel situationen i Tyskland, Frankrike och Storbritannien har minoritetsregeringar varit relativt vanliga i Sverige och det har tidigare inte setts som ett politiskt svaghetstecken. En stor koalition med de stora partierna från båda blocken ses normalt som en nödlösning förbehållet allvarliga kriser och har hittills bara prövats genom en samlingsregering under andra världskriget.
  3. Att Sverige, främst via flyktingmottagning, haft den ojämförligt största invandringen i Europa de senaste decennierna ger migrationsfrågor extra sprängkraft. Även om en stor majoritet i såväl den allmänna opinionen som i riksdagen nu anser att den åtstramning av flyktingpolitiken som genomfördes i slutet av 2015 ska permanentas återstår många svåra frågor till exempel kring anhöriginvandring och former för avvisningar av de som fått avslag på sin asylansökan. Därtill kommer politiska spänningar kopplade till påfrestningar på välfärdssystem och bostadsförsörjning.
  4. Jämfört med populistiska/invandringskritiska partier i andra nor- diska länder har Sverigedemokraterna sina rötter i mer extrema nationalistiska miljöer från början av 1990-talet. Trots att SD lagt ner mycket kraft på förnyelse och distansering från dessa rötter ses de fortfarande inte som en möjlig samarbetspartner för övriga partier. Frågan är i vilken utsträckning andra nordiska länders erfarenheter kan överföras på Sverige på lite sikt.

Politiska spänningar i två dimensioner

Dramatiken på migrationsområdet har lett till att motsättningar inom andra dimensioner (se graf nedan) än den traditionella höger- vänsterskalan spelar större roll än i andra länder.

Med dubbla konfliktdimensioner ökar spänningarna inom de politiska blocken. På Allianssidan märks detta främst genom att C och M glidit isär i migrationsfrågan och motsvarande spänningar har gradvis vuxit sig starkare mellan de sittande regeringspartierna S och MP. Denna spänning har också stor sprängkraft inom enskilda partier, inte minst för Socialdemokratin där delar av partiet har svårt att acceptera partiledningens kursändring. Det kan dock finnas taktiska skäl för de politiska blocken att överdriva särglidningen för att sammantaget kunna nå så breda väljargrupper som möjligt. För Alliansens del innebär det t ex att M fokuserar på att (i kamp med S) ta tillbaka väljare från SD genom att profilera sig i "hårda frågor". C:s och i viss mån L:s uppgift blir istället att behålla de väljare som lämnat MP i besvikelse över regeringens nya flyktingpolitik. I kampen om denna väljargrupp blir det viktigt för både C och L att behålla dörren gentemot SD stängd.

Skillnader men även likheter med Danmark och Norge

Även om det finns viktiga skillnader mellan Sverige, Danmark och Norge dessa länders erfarenheter av intresse. Efter det norska valet 2013 bildade det ledande borgerliga partiet Höyre en koalitionsregering med det invandringskritiska/populistiska Framskrittspartiet (FrP). Flera partier i den politiska mitten valde att stå utanför regeringen, men såväl liberala Venstre som Kristelig Folkeparti ingick i regeringens parlamentariska bas. Efter valet 2017 tog också Venstre plats i regeringen. I huvudsak har FrP agerat pragmatiskt i regeringsarbetet, även om man behållit en aggressiv retorik i främst migrationsrelaterade frågor. Man tycks också acceptera vikande opinionssiffror som en konsekvens av regeringssamverkan och är nu nere på ett väljar- stöd på ca 12-13 procent (också Sannfinländarna noterade kraftiga opinionstapp i regeringsställning).

I Danmark bildade det största traditionella borgerliga partiet Venstre en enpartiregering efter att den socialdemokratiskt ledda regeringen avgått efter valförlusten 2015. Till skillnad från Norge föredrog det populistiska/invandringskritiska Dansk Folkeparti (DfP) att stå utanför regeringen trots att partiet blev större än Venstre. Istället garanteras inflytande över politiken genom omfattande sakpolitiska förhandlingar med Venstre. Som man kan förvänta sig har DfP haft lättare än FrP i Norge att behålla höga opinionssiffror när man fullt ut slipper ta ansvar för regeringspolitiken.

Det vore konstigt om inte svenska M sneglade på de norska och danska exemplen. Om man på något sätt kan räkna in de invandringskritiska partiernas mandat i ett regeringsunderlag garanteras de traditionella högerpartierna plötsligt en plats i det politiska fältets tyngdpunkt. Att förändringen av den politiska spelplanen blir så dramatisk beror på att de invandringskritiska partierna i ganska hög grad har stöd av arbetarväljare som lämnat Socialdemokraterna, framför allt i Danmark och Sverige. I ett västeuropeiskt perspektiv stack den svenska Socialdemokratin i decennier ut genom sin förmåga att bredda sin väljarbas till medelklassen. När man nu istället utmanas av SD som det dominerande partiet bland sina tidigare kärnväljare inom till exempel LO-gruppen ställs partiet inför helt nya utmaningar. Å andra sidan tar Moderaterna också risker om/när man försöker närma sig SD. Att SD:s position i Sverige är annorlunda än i grannländerna är inte så konstigt om man beaktar SD:s rötter i ultranationalistiska rörelser och att man först 2010 tog plats i riksdagen. De norska och danska partierna har i stort sett utan avbrott varit representerade i parlamenten sedan 1973 och fick då främst sin näring av borgerligt missnöje med höga skatter och svällande offentlig sektor.