2017-06-19 13:22

Macrons majoritet skapar nya frågetecken

Emmanuel Macron har segrat i det franska valet och därmed har utvecklingen tagit helt andra vägar än vad som befarades i början på året. För Sverige kan det bli en jobbig omsvängning. Det skriver SEB-ekonomerna Håkan Frisén och Daniel Bergvall i Veckans tanke.

Det franska parlamentsvalet har nu avrundat ett händelserikt politiskt halvår i Europa. Med segern för Emmanuel Macrons La République En Marche (LREM) har utvecklingen tagit helt andra vägar än vad som befarades i början på året. Istället för fortsatta landvinningar för nationalistiska och EU-kritiska krafter får vi nu en mycket EU-vänlig majoritet i det franska parlamentet.

LREM plus stödpartier, främst François Bayrous Mouvement Democratique (MoDem), väntas få cirka 350 av 577 mandat. De finansiella marknaderna har gradvis pustat ut i takt med att hotet från till exempel Marine Le Pen och Nationella Fronten bleknat. Detta har till exempel manifesterats i minskande ränteskillnader inom euroområdet och resultatet i parlamentsvalet gör att denna rörelse troligen fortsätter den närmaste tiden. Men nu står vi inför andra frågetecken när det till exempel gäller hur stabil och kraftfull LREM-rörelsen verkligen kommer att bli på nationell nivå och i vilken grad Macron kommer att driva EU i federalistisk riktning. För svensk del blir dessa frågor särskilt viktiga. Ett EU utan Storbritannien som tar sats för ett språng i federalistisk riktning kommer att tvinga fram svåra politiska vägval framöver.

Frankrike går ofta sin egen väg

Att franska väljare inte skulle följa efter i amerikanska och brittiska fotspår var kanske inte så konstigt. Det är i linje med det historiska mönstret att Frankrike politiskt ofta går åt motsatt håll jämfört med övriga Västvärlden. När de anglosaxiska länderna vänder sig inåt blir det frestande för franska politiker att ta chansen att höja profilen och försöka fylla tomrummet när det gäller den internationella ledarskapsrollen. Den mest slående historiska parallellen var när François Mitterrand röstades fram som socialistisk president 1981 i spåren av Thatchers och Reagans epokgörande valvinster 1979 och 1980 och under en kortare period blev en inspiratör för hela den europeiska vänstern.

Också på ett annat sätt har utvecklingen följt det historiska mönstret. Att president- och parlamentsvalen i den femte republiken genomförs så tätt syftar till att likartade politiska vindar ska kunna blåsa i båda valen. Väljarna har också, utan undantag, gett den tillträdande presidenten starkt stöd i parlamentet. De tre ganska bekymmersamma perioder då president och premiärminister kommit från olika läger (cohabitation) har uppstått när parlamentsval inte har koordinerats med presidentval. Att det franska partiväsendet är lösare i kanterna jämfört med de flesta andra länder i Västeuropa underlättade LREM:s uppgift att vaska fram tillräckligt många kandidater för att säkerställa en ”anpassning” till presidentvalet. Många erfarna politiker tycks till exempel ha lämnat de traditionella partierna och anslutit sig till Macrons nya rörelse. Att LREM vill vara en politisk mittenkraft har också varit en styrka i nuvarande situation med majoritetsval då man haft lätt att mobilisera röster mot ytterlighetskandidater som i många valkretsar varit huvudopponenten.

Oklart reformmandat för Macron

Om den nya politiska rörelsen ska kunna utnyttja sin dominerande ställning till att uppfylla de ganska högt ställda förväntningarna på reformer är det viktigt att snabbt utnyttja det momentum partiet nu har. Det gäller inte minst på det viktiga arbetsmarknadsområdet där man borde kunna få stöd av den traditionella högern som trots allt hållit ställningarna bättre än Socialistpartiet som lidit svidande nederlag. När väl vänstern hunnit slicka sina sår och börja formera ett utomparlamentariskt motstånd kan det bli betydligt kämpigare. Vid flera tillfällen har nytillträdda presidenters reformagenda kommit av sig efter starka protester. Trots LREM:s framgångar är det inte så klart vilken politik väljarna egentligen anser sig ha röstat fram. Macrons program har varit mycket vagt, inte minst när det gäller den ekonomiska agendan. Att bara cirka 15 procent av de röstberättigade stödde LREM-rörelsen i första omgången av parlamentsvalet är också noterbart. Därtill kommer att valdeltagandet i andra omgången sjönk ytterligare till ca 44 procent från den redan låga nivån på 50 procent i första omgången.  Det utomparlamentariska motstånd, till exempel genom strejker, som är så vanligt i fransk politik hänger delvis ihop med att valsystemet leder till att stora väljargrupper nästan helt saknar representation i parlamentet.

Större chans för framgång på europanivå

Macron har troligen större utsikter att lyckas på det utrikespolitiska området. Att stödet för franskt EU-engagemang är stabilt högt har bekräftats den senaste tiden; även Marine Le Pen har nu slutat att ifrågasätta EU-medlemskapet. Macrons linje med kraftigt utbyggd överstatlighet inom EU har därför goda utsikter att få stöd på hemmaplan. Att det samtidigt finns ett stort motstånd mot globalisering i Frankrike behöver inte stå i motsättning till detta. Ett EU med starkare gemensamma institutioner kan mycket väl framställas som en försvarsstrategi mot oönskade globaliseringseffekter. För att blidka den inhemska opinionen kan Macron också komma att lyfta traditionella inslag i fransk politik till EU-nivå.

Vi ser redan franska initiativ för ökat offentligt engagemang i näringspolitiken till exempel att viktiga industrier av säkerhetsskäl ska skyddas mot icke-europeiskt övertagande. Ett utökat europeiskt försvarssamarbete, med ett minskat beroende av USA som följd, är också i linje med vad Frankrike förespråkat under mycket lång tid. Med en offensiv president och med en förskjutning i EU-samarbetet från ekonomiska frågor till andra områden kan Frankrike också hoppas på att återfå en mer jämbördig relation med Tyskland.

EU-kommissionen vädrar morgonluft

När EU-kommissionen i mars presenterade sin Vitbok med fem olika scenarier för unionens framtid till 2025 var det lätt att tolka detta som ett lite desperat försök att bryta trenden mot begynnande upplösningstendenser. Genom att tvinga medlemmarna att överväga alternativen till ett ”business as usual-scenario” på ett sluttande plan kunde kommissionen åtminstone lämpa över ansvaret på enskilda ländernas regeringar. Även om de fyra stora länderna (Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien) tidigt signalerade att man var beredda att gå före och göra mer i ett scenario med ett flerhastighetseuropa var det svårt att avgöra hur väl förankrat en sådan utfästelse egentligen var. Med Macrons federalistiska entusiasm har Brysselbyråkratin fått ny luft under vingarna. Att EU, likt en cyklist, tenderar att ramla omkull i brist på tydlig fart framåt mot till exempel ökad integration verkar vara en djupt rotad föreställning i Bryssel. Därför börjar det mer och mer luta åt att tiden fram till EU-parlamentsvalet 2019 kommer att präglas av en ny offensiv från EU-etablissemanget som understöds av viktiga kärnländer. Detta kan dock vara ett högt spel med tanke på den underliggande splittring och misstro mot överstatlighet som ändå finns i många EU-länder.

Misslyckas Macron på hemmaplan och/eller med sina EU-ambitioner är det inte osannolikt att en så ny och ganska otydlig politisk kraft som LREM imploderar och därmed öppnar upp för att Marine Le Pen med en reformerad rörelse bakom sig kan nå stora framgångar i det franska presidentvalet 2022.

Jobbig omsvängning ur svenskt perspektiv

De nya framtidsutsikterna gör att Sverige riskerar att hamna i en mer ensam och utsatt position. Redan Storbritanniens utträde ur EU innebär en stor förskjutning av maktbalansen till euroländernas fördel som innebär att Sveriges lite motsträviga EU-linje får svårare att vinna gehör. Om nu därtill Frankrike och Tyskland verkligen går i bräschen för en utökad integration blir omsvängningen än mer påtaglig. Det blir då svårt att välja samarbetspartners eftersom andra motsträviga länder i öst/centraleuropa i många frågor ligger långt ifrån svenska positioner (vilket bland annat flyktingkrisen visat). På samma sätt som Mitterrands tid som förebild för vänstern blev kort i början på 1980-talet kan den breda entusiasm som Macrons framgångar hittills mött ganska snart förbytas i avsevärt huvudbry.

Euromedlemskapet lär bli den mest laddade frågan framöver. Sverige kommer sannolikt inte att formellt tvingas införa euron men EU-samarbetet kan mycket väl utvecklas i en riktning där den indirekta pressen blir stor. Det kan till exempel ske genom att euroländernas interna agenda utvidgas och att allt fler beslut fattas av eurokretsen innan EU-mötena börjar. Med minskat inflytande kan värdet av att stanna kvar i EU för icke euroländer urholkas kraftigt. Eurosystemets långvariga kris har bidragit till att frågan om ett svenskt eurointräde varit iskall men med nya förutsättningar kan detta förändras. När SEB/Demoskop nyligen ställde frågan om det skulle vara värt att införa euron för att kunna stanna kvar i EU var opinionen splittrad; 44 procent av de tillfrågade accepterade en övergång till euron i denna situation medan 42 procent hellre ville lämna EU (övriga var osäkra). Men opinionen kan framöver också påverkas av den ekonomiska politikens utformning. Om Riksbanken håller fast vid sin starka koppling till ECB kan man hävda att graden av oberoende ändå är så litet att steget in i ett formellt euromedlemskap inte vore så stort. Ett annat scenario är att Riksbankens exceptionella penningpolitik i kombination med beslutsförlamning hos riksdag och regering, leder till en så allvarlig ekonomisk kris att förtroenderas för inhemska policyaktörer gör euron mer attraktiv. Där är vi inte ännu men det börjar bli alltmer tydligt att Macrons europavision inte blir lätthanterlig för Sveriges del.