Produktivitet är ett av de mest centrala begreppen inom nationalekonomi. Det har sagts att ”produktivitet betyder inte så mycket på kort sikt men i längden är det enda som betyder något”. Att ha en hög produktivitet, d.v.s. få ut så mycket BNP som möjligt i relation till insatta produktionsfaktorer, är viktigt för ett land eftersom det innebär att resurser frigörs som kan höja människors levnadsstandard. Hög produktivitet och ökat välstånd går därför nästan alltid hand i hand.
Det man oftast avser är ett lands arbetsproduktivitet, d.v.s. hur mycket produktion (BNP) man får ut per arbetad timme. Arbetsproduktiviteten kan sedan dekomponeras utifrån produktionsfaktorerna humankapital (hur arbetskraftens kompetens och förmågor utvecklas) respektive mängden realkapital (s.k. kapitalfördjupning) samt en gemensam faktor; totalfaktorproduktivitet som mäter teknologiska framsteg (den senare går inte att mäta direkt utan kan bara uppskattas som en residual). Förutom att mäta produktivitet för att få en bild av i vilken takt vår levnadsstandard förbättras så ger uppskattningar av produktiviteten också viktig information för att bedöma kapacitetsutnyttjandet i ekonomin, vilket i sin tur kan användas för att uppskatta inflationstrycket.
På lång sikt har produktiviteten en stark koppling till den tekniska utvecklingen och de nya innovationer som görs, men på kortare sikt har den också en betydande konjunkturell komponent. Normalt stiger produktiviteten i inledningen av en högkonjunktur när ledig kapacitet kan tas i anspråk kan produktionen öka utan behov av nyanställningar eller nya maskininköp. På liknande sätt faller produktiviteten i en lågkonjunktur eftersom företagen inte drar ned personalstyrka och kapitalstock i samma utsträckning som produktionen. För att få en rättvis bild av den underliggande trenden måste man därför studera hur produktiviteten utvecklas över en längre tidsperiod.
Nedåtgående produktivitetstrend
Eftersom produktivitet över tid brukar ses som en sammantagen indikation på graden av teknisk utveckling och nya innovationer är det ett mysterium varför den IT- och internetrevolution vi sett de senaste 10-20 åren inte avspeglas i form av stigande produktivitet. Tvärtom så är produktivitetsutvecklingen i många utvecklade ekonomier som USA, Europa och Japan rätt nedslående.
Är låg produktivitet här för att stanna?
En av de största pessimisterna när det gäller framtidsutsikterna för produktivitet och tillväxt är den amerikanske ekonomen Robert Gordon. Han ser nedgången i produktivitet sedan mitten av 1970-talet som en återgång till ett mer normalt tillstånd. I själva verket är det de snabba tillväxt- och produktivitetsökningarna under arton- och nittonhundratalen som är anomalin. Nu kämpar dessutom många utvecklade ekonomier i en sorts strukturell motvind till följd av bl. a. hög skuldsättning, ogynnsam demografi och ökade inkomstklyftor som dämpar tillväxten. Att hoppas på att en hög produktivitetstillväxt ska kompensera för detta är för optimistiskt. Den snabba tekniska utvecklingen de senaste tvåhundra åren har nog drivits av ett antal lyckosamma engångshändelser som sannolikt inte kommer att gå att upprepa framöver. IT- och internetrevolutionen kan inte heller mäta sig med tidigare omvälvande innovationer som elektriciteten och ångmaskinen. I ett historiskt perspektiv framstår den som mindre betydelsefull genom att den bara förmådde lyfta tillväxt och produktivitet under knappt 10 år med början i mitten av 1990-talet.
Även om Gordons ståndpunkt är en ytterlighet så vinner liknande resonemang gehör hos allt fler ekonomer där framförallt teorin om sekulär stagnation fått många anhängare de senaste åren. För de som inte övertygas av ovanstående resonemang är en annan möjlig förklaring till den låga produktiviteten speciellt under åren efter finanskrisen att investeringstillväxten varit låg. Personal som inte har möjlighet att dra fördel av modern teknik via en tillräckligt snabbt växande kapitalstock får svårt att behålla en hög produktivitetstillväxt.
Produktivitet problematiskt välfärdsmått
Låga uppmätta produktivitetsökningar till trots är det nog ändå många som tycker att det rimmar illa med den egna upplevelsen hur produktiviteten utvecklats både på och utanför arbetet. En förklaring till diskrepansen kan vara att det sätt vi mäter produktivitet på helt enkelt inte förmår att fånga in vad som faktiskt sker i ekonomin. En klassisk invändning mot traditionella produktivitetsmätningar (speciellt när de ska användas som mått på om vi fått det bättre) är att de bara registrerar lönearbete. Endast produktion som har ett marknadspris fångas upp i BNP och bara det som ingår i BNP kan påverka produktiviteten. Om en hemmavarande förälder tvättar, lagar mat, städar och tar hand om barnen så fångas det inte i BNP. Samtidigt är det oomtvistat att det skett enorma produktivitetsökningar i våra hem med alltifrån indraget vatten, tvätt- och diskmaskin för tidigare generationer till färdigmat och robotdammsugare för dagens småbarnsföräldrar. Sedan mitten av förra seklet har det dramatiskt minskat den arbetstid som behövs för att sköta ett hushåll (uppskattningsvis från motsvarande ett heltidsarbete för våra mormödrar till kanske 15 timmar i veckan idag). En stor del av befolkningen har därmed fått en betydande ökning av sin levnadsstandard utan att det syns i statistiken.
Att mäta "internet"
En mer sentida kritik på samma tema, har bland annat framförts av Googles chefekonom Hal Varian. Den går ut på att många av de nya tjänster som uppstått i spåren av internetrevolutionen är gratis, eller i alla fall nästan gratis. Före internet var t.ex. alla som ville skicka ett brev tvungna att betala porto för att få brevet levererat. Idag har alla som vill tillgång till gratis e-post som dessutom är överlägsen ett traditionellt brev både vad gäller snabbhet och miljöpåverkan. Trots att det är lätt att inse att detta rör sig om en stor produktivitetsökning när det gäller skriftlig kommunikation så gör det faktum att e-post är gratis att det inte registreras i BNP och därför inte fångas i produktivitetsmätningar.
Detsamma kan sägas om en myriad andra tjänster vi använder dagligen som gjort oss mer produktiva och starkt bidragit till att förenkla vår vardag. Visserligen fångas faktiskt en del av dessa tjänster upp i BNP genom att vi betalar för dem genom att titta på reklam där reklamintäkterna sedan ingår i BNP. Ändå inte orimligt att tro att reklamintäkterna trots allt är en kraftig underrepresentation av det verkliga värdet av alla gratistjänster som idag konsumeras.
Ytterligare en dimension av ovanstående är att många av dessa nya tjänster över tid slår ut existerande lösningar. När e-posten konkurrerar ut traditionella brev eller när nyheter på webben ersätter papperstidningar och GPS-teknologi gör tillverkare av papperskartor arbetslösa så lämnar de utkonkurrerade företagen stora hål i BNP. De effektivare gratistjänsterna ersätter och förbättrar funktionen men fyller inte hålen i BNP.
En annan möjlig felkälla från internettjänster är att dessa kan leda till en överskattning av mängden arbetade timmar (vilket för produktiviteten har samma effekt som att underskatta produktionen). I den mån våra smartphones och datorer på jobbet ger oss möjlighet att hålla på med annat än jobb på arbetstid så kommer antalet arbetade timmar som faktiskt används för produktion att överskattas och därmed också bidra till att produktiviteteten blir lägre. Samtidigt kan man med fog hävda att detta motverkas av att smartphones också möjliggör det omvända genom att vi kan arbeta på vår fritid.
Parallella lösningar drar mer resurser
Det teknikskifte som för närvarande pågår i många branscher kan också i sig självt sänka produktiviteten. Teknikskiftet leder nämligen till att företag under en övergångsperiod är tvungna att hålla igång den gamla tekniken samtidigt som man investerar stora summor i den nya för att säkra att man kan överleva på sikt. En tidning som både ska distribuera papperstidningar och nyheter på webben måste satsa onödigt mycket resurser på att lösa sin uppgift att förmedla nyheter.
Detsamma kan sägas om en mängd olika branscher med ena benet i den gamla ekonomin och det andra i den nya. Detaljhandelsföretag som både ska investera i nya webbutiker och i sina gamla fysiska butiker, teleoperatörer som ska underhålla gamla fasta telefonnät samtidigt som man investerar i mobil utbyggnad. Eller banker som har kvar många kontor och gamla system parallellt med att man satsar stora resurser på att utveckla nya mer effektiva digitala lösningar. De extra resurser som krävs för att hålla igång överlappande produktion leder till lägre produktivitet under övergångsperioden. Det finns även en mängd andra förklaringar till varför produktiviteten är så låg som t.ex. att lägre räntor gjort det för enkelt för improduktiva företag att hålla sig vid liv. Oavsett vad som ligger bakom är den stora frågan vad man ska tro om framtiden?
Hopp om bättre tider
Det finns många som tror att produktiviteten ska börja öka igen och att alla positiva effekter från internetrevolutionen snart ska börja synas i siffrorna. Att en produktivitetsökning kan komma med en fördröjning är heller inget nytt. Exemplet med den osynliga produktivitetsökningen i hemmen bidrog ändå, efter en viss fördröjning, till högre produktion i ekonomin då det möjliggjorde att hemmafruar i större utsträckning kunde utbilda sig och ge sig ut på arbetsmarknaden. Ett sätt att få internettjänster att synas i BNP framöver är naturligtvis att börja ta betalt för dem. Även om många fortfarande har en motvilja att betala för tjänster på internet så pågår en snabb attitydförändring. Att betala för att lyssna på strömmad musik eller för att läsa nyheter blir allt vanligare. Här kan också innovationer som mikrobetalningar där man på ett enkelt sätt kan betala en mycket liten summa för att t.ex. läsa en artikel leda till att allt mer av det som idag är gratis framöver kan börja fångas i BNP.
Även i den mån en för låg investeringstillväxt ligger bakom den svaga produktiviteten finns gott hopp om en förbättring eftersom perioder av underinvesteringar normalt brukar följas av perioder av investeringsledd tillväxt som nu också gynnas av att historiskt låga räntor gör kapital billigt. Även kostnader för det pågående teknikskiftet är övergående och kommer när det är genomfört börja synas i högre produktivitet.
Den tekniska utvecklingen antyder också att stora och viktiga delar av ekonomin har potential att uppvisa enorma produktivitetsökningar under de kommande 10 åren. Ett exempel är transportsektorn där självkörande bilar och lastbilar både kraftigt kommer att minska behovet av arbetskraft och samtidigt kommer att öka kapaciteten på våra vägar eftersom de inte behöver vare sig äta eller sova. Produktiviteten har goda möjligheter lyfta, det gäller kanske bara att ha lite tålamod.