Det nya krishanteringsdirektivet, Bank Recovery and Resolution Directive, BRRD, är en av många åtgärder som har genomförts för att stärka det finansiella systemets motståndskraft i spåren på den senaste finanskrisen
– Den första och viktigaste skyddsvallen handlar om att göra bankerna mer stabila. Därför har myndigheterna infört kraftigt ökade krav på bland annat kapitalstyrka och likviditet, säger Hampus Brodén.
Men, om en bank ändå får problem ska det finnas en förbestämd plan för krishantering i ordnade former, utan att stater ska behöva ta över eller lösa ut (”bail out”) banker i kris på det sätt som exempelvis skedde i USA och många europeiska länder. Detta är syftet med det nya krishanteringsdirektivet.
För att undvika att skattebetalarnas pengar används för ”bail out” av en fallerande bank, fastslår den nya lagstiftningen att det i första hand är aktieägarna som ska bära kostnaden, därefter borgenärerna enligt en fastställd turordning, genom att skulden skrivs ned eller konverteras till aktier. Det är detta som kallas ”bail-in” och som i vissa medier och blogginlägg, beskrivs som att ”bankerna nu kan ta dina pengar”.
– Det är ett väldigt bakvänt resonemang. Syftet med lagstiftningen är att öka skyddet för såväl skattebetalare som kunder genom att skapa starkare banker och en tydlig ordning för vilka tillgångar som resolutionsmyndigheten, det vill säga i praktiken staten, kan använda för krishanteringen.
Ifall en bank hamnar i kris, ser turordningen för hur tillgångarna får tas i bruk ut så här enligt den nya lagstiftningen.
1. Aktieägarnas kapital.
2. Additional Tier 1-kapital. En speciell typ av evig obligation, som påminner om aktiekapital.
3. Tier 2-kapital. Bankobligationer, som är efterställda (det vill säga har sämre säkerhet) än så kallade Senior bonds.
4. Senior Bonds (vanliga bankobligationer), Commercial Papers och Certificate of deposits (fungerar som obligationer, men med kortare löptid än ett år), samt inlåning från stora företag och institutioner.
Det här är alltså den första nivån där inlåning hamnar i riskzonen, men då handlar det om inlåning från riktigt stora företag och institutioner.
– Här talar vi om extrema och osannolika scenarion. Sett till SEB:s förhållanden motsvarar de fyra första punkterna över 1 000 miljarder kronor. Vi har en utlåning på cirka 1 300 miljarder kronor, så för att komma upp i de förlustnivåerna krävs en kreditförlustnivå på över 70 procent, påpekar Hampus Brodén.
Som jämförelse kan nämnas att krisen i Baltikum under det värsta året 2009 ledde till kreditförluster, som motsvarar 1 procent av den totala utlåningen och strax under 6 procent av utlåningen i de tre baltiska länderna. Det var under ett konjunkturförlopp som i vissa av länderna innebar BNP-fall på 20-30 procent och fastighetspriser som föll med 60- 70 procent. Och vid den svenska finanskrisen i början av 1990-talet nådde SEB:s kreditförluster som allra högst 3,5 procent det värsta året och kanske tio procent ackumulerat under hela perioden.
Längst ner i turordningen ligger de mest skyddade tillgångarna:
5. Hit räknas inlåning från små- och medelstora företag.
– Först av allt är det viktigt att fastslå att alla insättningar upp till 100 000 euro täcks av insättningsgarantin och är helt undantagna från reglerna för "bail-in. Det gäller för såväl privatpersoner, som för alla typer av företag, även de största, säger Hampus Brodén.
Men, rent teoretiskt kan alltså insättningar över 100 000 euro komma i fara vid en bankkonkurs.
– Ja, men så har det i princip alltid varit. Det har aldrig funnits någon formell bankgaranti som skyddar banker från att gå i konkurs. Det har mer handlat om en outtalad förväntan om att stater kommer att gripa in och rädda systemviktiga banker för att skydda samhällsekonomin.
– Det är därför det finns en generell insättningsgaranti. Den kompletteras nu med en lagstiftning som slår fast att inlåning från privatpersoner och små- och medelstora företag är de mest prioriterade och skyddade tillgångarna i en bank.
De uppgifter som förekommit i vissa medier har också lett till att det kommit frågor till SEB, bland annat från kunder som undrar om deras pensionsfonder är i fara.
– Det är helt uteslutet. Såväl pensionsmedel som fondsparande hålls helt åtskilda från en banks övriga tillgångar.
Däremot skulle avkastningen indirekt kunna påverkas negativt om ett pensionsbolag har investerat i en bankobligation, som skulle tas i bruk vid en bankkris.
– Det är dock en väldigt liten del svenskt pensionskapital, som investeras i vanliga bankobligationer som senior bonds. I den mån pensionsbolag investerar i bankobligationer är det framförallt i säkerställda bostadsobligationer, som är skyddade och helt undantagna från reglerna om bail-in.