2016-10-07 13:02

Fyra dagar i London och Paris

Brexit och det franska presidentvalet stod i fokus för diskussionerna vid den investerarresa som SEB anordnade för finansiella institutioner till Europas kanske hetaste huvudstäder just nu – London och Paris. Läs chefsstrateg Johan Javéus reflektioner efter fyra intensiva dagars möten med politiker, företagsledare, ekonomer, banker, förvaltare och politiska experter. 

Under förra veckan deltog undertecknad i en investerarresa som SEB anordnade för finansiella institutioner till två av Europas kanske hetaste huvudstäder just nu – London och Paris. Under fyra intensiva dagar träffade vi politiker, företagsledare, ekonomer, banker, förvaltare och politiska experter. Självfallet så kom många av diskussionerna att handla om olika aspekter på Brexit och dess följdverkningar på både kort och lång sikt, både för Storbritannien och för resten av Europa. Även om Brexit var huvudfokus hade naturligtvis också det franska presidentvalet en självklar plats i agendan och jag tänkte börja med några reflektioner kring det.  

Vem blir Frankrikes näste president?

I Paris märktes det tydligt att temperaturen håller på att stiga inför det stundande presidentvalet. Den sittande presidenten Francois Hollandes rekordlåga förtroendesiffror på bara 15 % gör att både han och eventuella andra kandidater från vänstern i princip redan är uträknade. Alla tror att valet kommer att stå mellan Nationella frontens Marine le Pen och den som blir högerns kandidat. Att Marine le Pen skulle kunna gå hela vägen till presidentposten ses av alla vi träffade som mycket osannolikt och vadslagningsfirmorna sätter hennes chans att bli vald till bara 20 %.

Det gör att det stora intresset har flyttats till högerns primärval den 20 november. Den striden kommer med all sannolikhet att stå mellan den förre presidenten Nicolas Sarkozy och tidigare premiärministern Alain Juppé. Stalltipset är att det blir Juppé som vinner och blir högerns kandidat. Därmed skulle han ha manegen krattad för att sedan kunna bli president nästa vår.

Valet är extra intressant även i resten av EU eftersom Frankrike tillsammans med Tyskland kommer att ha en nyckelroll i de kommande brexitförhandlingarna. Juppé har i intervjuer efter brexitomröstningen hållit en rätt försonlig ton mot britterna och har till skillnad från Angela Merkel och flera andra EU-ledare även antytt att han skulle kunna vara beredd att kompromissa kring den så känsliga frågan om fri rörlighet för människor för att få till ett bra avtal med Storbritannien.

Frågorna kring hur utträdet ska gå till och vilka konsekvenser det kommer att få på den brittiska ekonomin är många och osäkerheten är stor och berör nästan alla delar av den brittiska ekonomin.

Överlever City Brexit?

En brexitrelaterad fråga som har varit föremål för mycket spekulation är huruvida den brittiska finanssektorn, som idag utgör ungefär 10 procent av Storbritanniens BNP, kommer att kunna behålla sin roll som Europas finansiella centrum efter att landet lämnat EU. I the City, den till ytan knappt tre kvadratkilometer lilla del av London där stora delar av finanssektorn ligger, gör man allt för att försäkra investerare om att City kommer att överleva och att det ”business as usual” även efter att brexit är ett faktum.

I det sammanhanget har det fokuserats mycket på vad som händer om Brexit leder till att banker med bas i Storbritannien förlorar sina ”passportingrättigheter” som idag gör det möjligt för dem att fritt sälja sina produkter vidare in i resten av EU. Bland de vi träffade, både i City och i Paris, verkade det dock råda en samsyn om att en förlust av passportingrättigheterna inte skulle drabba mer än högst 10 procent av jobben i City.

City of Londons speciella sändebud till EU, den tidigare toryministern Jeremy Browne, som vi träffade i London pekade dessutom på andra skäl till varför den brittiska finanssektorn inte kommer att kunna flyttas utomlands. Vare sig Frankfurt, Dublin eller ens Paris har t ex den kapacitet som krävs för att kunna ta över ens en mindre del av de 360 000 finansjobb som idag finns i London. Lägg därtill att viljan att lämna London hos de som jobbar där idag är minst sagt begränsad. Den slutsats undertecknad drar är att även om en del jobb nog kommer att gå förlorade så kommer London sannolikt att kunna behålla sin roll som Europas finansiella hubb även efter att Brexit är ett faktum.

Brexit och resten av brittisk industri

Det brittiska näringslivet består naturligtvis inte bara av finansföretag utan också av mer traditionell industri. På Rolls Royce som vi också träffade hade den mest påtagliga effekten av Brexit hittills varit att pundförsvagningen skapat ett bra tillfälle att göra förmånliga valutasäkringar för företagets export. Rolls Royce hade idag heller inga planer på att ändra sina investeringsplaner på grund av Brexit . Den största oron handlade mer om att Brexit på sikt skulle leda till en mer komplex miljö vad gäller olika regleringar kring handel och fri rörlighet för arbetskraft. Därtill fanns också en viss oro att den brittiska regeringen i de stundande förhandlingarna skulle tvingas att välja mellan att satsa krutet på att få en bra deal antingen för finanssektorn eller för tillverkningsindustrin.

Inte läge för ny omröstning i Skottland

En annan oro som ofta hörts i debatten efter Brexit är risken att de relativt EU-vänliga skottarna ska göra ett nytt utbrytningsförsök från Storbritannien för att kunna stanna kvar i EU. Sannolikheten för att vi skulle få en ny folkomröstning i Skottland bedöms dock som rätt liten av de experter vi talade med.  Ett starkt argument för det är att oljeintäkter kommer vara en viktig inkomstkälla för ett självständigt Skottland. Vid tiden för den förra folkomröstningen hösten 2014 så låg oljepriset på över 100 dollar medan priset idag cirka 50 dollar. Skottlands ekonomiska kalkyl för att klara sig på egen hand ser med andra ord mycket sämre ut idag och det lär dämpa viljan att bryta sig loss.

Hård-, mjuk- eller mellanbrexit?

Den kanske hetaste brexitfrågan är dock hur Storbritanniens framtida relation till EU kommer att se ut. I debatten talas det om en ”mjuk” vs en ”hård” Brexit där den förstnämnda innebär att Storbritannien skulle få ett avtal som liknar det Norge har med EU idag. En sådan lösning verkar inte många tro på eftersom det skulle innebära alltför stora brittiska eftergifter inte minst vad gäller migration. En ”hård” Brexit skulle istället innebära att banden till EU kapas mer tydligt och att Storbritanniens framtida relation till EU i värsta fall hamnar på den miniminivå som ges av de globala handelsavtalen inom ramen för WTO men kanske mer troligt liknar den bilaterala lösning som EU har förhandlat fram med Kanada. Ett mellanting som vissa förespråkar är att Storbritannien istället får en schweizisk lösning.

De experter vi träffade menade dock att den lösningen ändå är mindre sannolik för ett stort land som Storbritannien. Schweiz relation till EU regleras idag av tio separata avtal inom olika områden men bygger också på att Schweiz i praktiken accepterat fri rörlighet för människor vilket Storbritannien har svårt att gå med på. En oro som lyftes fram av bland andra Citys Jeremy Browne är också att de kommande förhandlingarna ska komma att präglas av en vilja från EU att straffa Storbritannien. Att EU skulle välja en taktik där huvudsyftet inte är att få till ett så bra avtal som möjligt utan där målet istället är att klämma åt Storbritannien för att statuera ett exempel för övriga EU-länder, är ett mycket reellt hot för många britter. Många både i London och i Paris befarade också att förhandlingarna till slut skulle landa i en ”hård” Brexit och den oron har säkert ökat ytterligare efter Theresa Mays rätt starka kommentarer i veckan om behovet att få till stora förändringar i Storbritannien. Oavsett vad utfallet blir finns nog anledning att misstänka att skilsmässan i vilket fall inte kommer att bli så lugn och smärtfri som alla politiker på båda sidor om kanalen bedyrar idag.

”Brexit  means Brexit” … eller?

En sista fråga är om Brexit i slutänden kommer att bli verklighet. Det är tydligt att många i både Storbritannien och resten av EU fortfarande tvivlar på att partnerskapet går att lösa upp utan att kostnaderna blir för stora. Viljan att behålla Storbritannien i unionen är också stark. Ett exempel är presidentkandidaten Nicolas Sarkozys lätt orealistiska utspel nyligen om att göra om hela EU-fördraget med en förändring av Schengen och mindre makt för EU-kommissionen. Det nya EU-avtalet skulle enligt Sarkozy då även ge Storbritannien ett giltigt skäl att ompröva brexitbeslutet.

Theresa May har dock hela tiden varit tydlig med att Brexit means Brexit ! och så sent som förra helgen meddelade hon att en utträdesansökan kommer att lämnas in senast i mars nästa år. Att trigga Artikel 50 är i juridisk mening ett oåterkalleligt beslut som innebär att landet därefter måste fullfölja utträdet. Men teori och praktik behöver inte alltid vara samma sak och när så viktiga och potentiellt avgörande saker för hela unionen står på spel så gäller antagligen andra regler. Det bekräftades också under en middag i Paris med den tidigare EU-kommissionären, Yves Thibault de Silguy. Hans svar på om Storbritannien skulle kunna ”ångra” sig efter att ha lämnat in sin utträdesansökan var att ”we’ll always find a way…”