2014-04-07 09:01

Budget, Borg och Brunkebergstorg

Budget och räntebesked på en och samma dag. Och IMF/G20-möten i piplinan. Vilken potential till ekonomisk-politisk julafton! Vi kan räkna med ett mjukt räntebesked och ett hårt tag om svenska statsfinanser i en internationell miljö med fortsatt svagt samarbete och risker för att den globala återhämtningen snubblar på eget grepp.

Mjukt räntebesked från kub med hårt skal

Från ett svart hårt ”granitblock” vid Brunkebergstorg väntas ny räntemjukhet jämfört med beskedet för bara två månader sedan. Men låt oss börja med backspegeln. I december förra året tog Riksbanken ett logiskt och riktigt beslut att sänka räntan till 0,75 procent. Bakgrunden var en rejält nedjusterad inflationsprognos. Det penningpolitiska ”bordet rensades” från Riksbankens alltför stora prognosavvikelser för inflationen gentemot bland andra SEB:s analyser. Beslutet innebar att en bitvis tuff riksbankskritik tunnades ut. Men redan i februari tvingades Riksbanken att sänka prognosen ytterligare. Och dagens situation gör att Riksbanken sannolikt tar nya justeringssteg och sänker inflationsprognosen (KPIF) för innevarande år och 2015 med ett par tiondelar. Rent logiskt kan detta bädda för – allt annat lika – en ny sänkning till 0,50 procent.

Inflationsprognoser KPIF

Slutsatsen blir ändå att Riksbanken ligger kvar på 0,75 procent men dels senarelägger tidpunkten för den första höjningen till våren 2015 (det vill säga i linje med SEB:s lagda prognos från i höstas), dels sänker räntebanan med upp till 25 räntepunkter för de kommande åren. Den prognos som Riksbanken lägger i sin rapport blir – enligt vårt sätt att se på läget – snarare ”en förhoppning än ett löfte” om att inflationen ska stiga framöver. Generellt sett väntas Riksbanken göra små makrorevideringar i sin penningpolitiska uppföljning nu i april.

Önskad ökad betydelse för inflationsmålet

Ett par saker har hänt, och kommer att hända, som påverkar Riksbankens penningpolitiska kompass framöver. För det första verkar Riksbankens egen analys om effekterna på hushållens skuldsättning av en oväntad och aggressiv enprocentig räntesänkning (se sidan 42 i Penningpolitisk rapport, 12 februari 2014) förskjutit riksbanksmajoritetens balansavvägning mellan att dels nå inflationsmålet, dels undvika stigande långsiktiga risker med hushållens skuldsättning. 

Inflationsmålet har därmed fått en uppenbart mer och välkommet framskjuten position i de penningpolitiska besluten. Hushållens skulder är kopplade till huspriser, vilka i sin tur är kopplade till skatter, demografi, byggande och förstås också räntan. Mycket av detta ligger utanför Riksbankens kontrollsfär. Det är uppenbart att finansiella kriser är kostsamma och att hushållens skuldsättning ligger på både internationellt och historiskt höga nivåer. Men förhållandena i dag jämfört med läget 1990 är ur ett ekonomiskt/finansiellt balansperspektiv dramatiskt annorlunda vilket gör likheterna minst sagt haltande.

För det andra verkar Riksbanken alltmer tillfreds med hur makrotillsynspolitiken faller på plats. Därmed avlastas penningpolitikens ansvar för den finansiella stabiliteten. Dock lyser Riksbankens besvikelse tydligt igenom med vad riksdag och regering gör med bland annat skatter och byggandet. Nästkommande möte med det Finansiella stabilitetsrådet i början av maj kan resultera i ny samsyn om ytterligare åtstramning av faktorer som påverka kreditutbud och kostnader för hushållens skuldsättning.

För det tredje är inflationen fortsatt besvärande låg. Riksbanken utmanas liksom flera andra länder/regioner med inflationsmål, till exempel Kanada och eurozonen, med en situation där konjunkturella (ledig kapacitet) och strukturella faktorer i omvärlden pressar inflationen nedåt. Riksbanken har ”utlovat” fördjupade analyser om både inflationens drivkrafter och vad som är en normal styrränta (än så länge siktar Riksbanken fortfarande på cirka 4 procent). Nya insikter om detta påverkar utsikterna för räntepolitiken framöver. Riksbanken – liksom ECB – måste framför allt hålla ett öga på inflationsförväntningarna som faller och som kan börja påverka konsumtions- och investeringsbeslut och tillväxten.

För det fjärde verkar Riksbanken ha blivit mer kronkänslig. Egentligen är det ingen ny analys som ligger bakom men den penningpolitiska omvärlden – ECB som är snubblande nära att sjösätta en lättare penningpolitik och USA/Japan som trummar in mjuka räntebesked – och finansiella aktörer och industriföretag som just nu sitter med ovanligt mycket valutarisk på sina balansräkningar (det vill säga är underviktade kronan) gör att kronan lätt kan stärkas och därmed sänka den importerade inflationen. När marginalerna redan är små att lyckas uppnå inflationsmålet kan en kronförstärkning ytterligare öka pressen på Riksbanken att agera.

Borgs budget utan omedelbar riksbankseffekt

Såväl regering som opposition företräder i dag en finanspolitisk strategi som försvagar återhämtningskraften i svensk ekonomi, vilket i praktiken ökar pressen på Riksbanken att föra lågräntepolitik. Visserligen kan Alliansens punktskattehöjningar lyfta KPI-inflationen, men det blir inte mycket. Faktum är att det är lätt att hitta konjunkturella (lediga resurser), finansiella (låga räntor), strukturella (stärka konkurrenskraften långsiktigt mot omvärlden) och internationella (för stora bytesbalansöverskott) skäl till mer expansiv finanspolitik. Men finansminister Borgs vårbudget verkar bli utan stora överraskningar.

Statsministern väljer att satsa på säkra kort inför valen i maj och september: inga ofinansierade nya reformer, överskott i statsfinanserna, fortsatt jobblinje samt väljarnas tillit till regeringsförmågan. Vid flera tillfällen har budskapet varit att svensk ekonomi måste ha skyddsvallar för ekonomiska nedgångar och finansiella kriser. Statsskulden ligger i dag på cirka 30 procent av BNP. Beräkningar visar att om vi tror på en nominell BNP-tillväxt på cirka 4 procent per år framöver kan statsskulden bli så låg som 20 procent av BNP om tio år med en balanserad budget (vi antar också att Riksbanken betalar tillbaka sina lån till Riksgälden). Med dagens statsskuld kan vi i praktiken sägas ha en buffert på 1 900 miljarder kronor för att hantera framtida problem. Det borde faktiskt räcka ganska långt i kristider.

Möter väljarna med kroppkakor utan valfläsk

Så trots att bara sju veckor kvarstår till EU-valet och fem månader till riksdagsvalet väntas valfläsket vara magert. Valtaktiskt rätt med tanke på att väljarnas minne är kort och att det kan behövas ett visst reformutrymme för Almedalen och sommartal inför valrörelsen i september. Men svensk finanspolitik verkar ha kommit till ett tydligt vägskäl: perioden med inkomstskattesänkningar har kommit till ett slut. Frågan är vilka skatter som ska upp under mandatperioden?

Lagarde möter upp i W-ton med bister uppsyn

Just skattehöjningar som tillväxtstimulerande verktyg (se Veckans tanke: ”Högre skatter – nyckeln till globalt tillväxtlås?” 3 mars 2014) lär finnas med i diskussionerna under mötena i Washington 11-14 april dit finansminister Borg och Riksbankens Ingves flyger. De lär möta en bister IMF-chef. Dels anser IMF är medlemsländerna inom bland annat G20 pratar för mycket och gör för lite för att få igång hjulen och jobben. Vid senaste G20-mötet utlovade 19 länder plus EU att vidta åtgärder som ska ge global tillväxt ett extralyft med drygt 2 000 miljarder dollar de närmaste fem åren. Mellan raderna finns IMF:s rädsla för stagnation och låg inflation i flera länder och regioner vid utebliven politik. En intressant fråga är förstås också hur omvärlden bemöter Rysslands finansminister Siluanov och vilka uttalanden G20 är beredda att göra i Ryssland/Ukraina-krisen.

Dels är IMF:s Lagarde rejält ”förbenad” över att IMF:s organisation och verkningsgrad bromsas av uteblivet beslut om ny makt/röstfördelning; USA bromsar och uteblivet beslut fortsätter att ge bland andra utvecklingsekonomier en för liten roll i globala ekonomiska/finansiella beslut.

Slutsatsen av veckans ekonomisk-politiska händelser är att vi får nya bekräftelser på en unik värld: Riksbanken flörtar fortfarande med räntesänkningar, skattehöjningar är på väg i Sverige även om statsfinansiell uthållighet egentligen inte kräver detta. Och IMF vill se skatter som verktyg för att höja tillväxten globalt och minska riskerna för stagnation. Den ekonomisk-politiska världen är fortfarande i många stycken uppenbart outforskat spännande.