2015-07-13 08:00

Grekland, Europa & framtiden – vart är vi på väg?

Grekland har tagit ett steg tillbaka från klippkanten och en allvarlig kollaps men utmaningarna för både Grekland och eurozonen är fortsatt stora. Greklands framtidsresa börjar i uppförsbacke. Det skriver chefekonom Robert Bergqvist efter att Eurozonens ledare efter utdragna nattmanglingar på måndagsmorgonen nådde en uppgörelse.

Grekland har tagit ett steg tillbaka från klippkanten och en allvarlig kollaps men utmaningarna för både Grekland och eurozonen är fortsatt stora. Greklands framtidsresa börjar i uppförsbacke. För Tyskland reses frågan om det ekonomiska priset för eurosamarbetet står i en rimlig proportion till de politiska vinsterna. De senaste månadernas eurokrisutveckling lämnar efter sig sår som inte bara är svårläkta utan också kommer att ge eviga ärr. 

Enighet fem-över-tolv 

Grekland och Trojkan, d v s EU-kommissionen, Europeiska centralbanken ECB samt Internationella valutafonden IMF, har enats om att inleda formella nödlåneförhandlingar. Därtill finns även ett ”ramverk” till ett tredje krisprogram för Grekland (se nedan).

Grekland var en hårsmån från att ramla över klippkanten. Till slut kom diskussionerna att avgöras av tillit, grekiska politikers probleminsikt, stora tyska politiska eftergifter samt global säkerhetspolitik. Dessvärre finns det inget i helgens uppgörelser, eller själva krishanteringen, som ger anledning till politisk stolthet eller att hysa mindre oro för euro[pa]samarbetets framtid.

Greklands tredje stödpaket – uppgörelsen

Grekland erbjuds: Ett treårigt lån på drygt 80 miljarder euro inklusive kapitalstöd till grekiska banker. Därtill får Grekland en skuldrekonstruktion – dock ingen avskrivning – som i praktiken innebär att lånelöptiden förlängs.   

Greklands motprestation är: Besparingar/inkomstförstärkningar på ca 12 mdr euro under två år, bl a mer enhetlig moms, högre skatt för sjöfartsföretag, sämre pensionsförmåner, minskade försvarsutgifter samt privatiseringar. Grekland förbinder sig även att skyndsamt genomföra politiken samt tillåta ökad närvaro av Trojkans representanter på olika regeringsdepartement. 

När krisdammet lägger sig framträder tre slutsatser:
  • Notan är fortfarande obetald för eurozonens inbyggda ekonomiska, finansiella och politiska svagheter;
  • Vägvalet tydliggörs: politisk union och ökad integration eller fortsatt instabilitet och återkommande kriser;  
  • Ett utträde ur EU:s valutaunion är möjligt då det från officiellt håll har diskuterats som alternativ för Grekland. 

Nu ska hela uppgörelsen få mer detaljer och förankras i olika nationella parlament. Vi har således tagit ett viktigt steg framåt men vi har ännu inte passerat mållinjen.

Greklands framtidsresa börjar i uppförsbacke

Det är bråttom för grekiska regeringen att återvinna förtroende bland greker (för att stoppa blodflödet från grekiska banker), bland eurokollegor (för att normalisera relationer) och bland övriga länder och IMF. Att Grekland är fullt ut finansierat i tre år innebär inte att Aten nu kan luta sig tillbaka; stödprogrammet kommer att utvärderas hela tiden och eventuella avvikelser från löften innebär att utbetalningar av stödlånet kan ställas in.

Med all respekt för de påfrestningar som greker har fått utstå, och kommer att få utstå, men omvärldens misstroende mot Aten har på goda grunder vuxit de senaste fem åren och accelererat till bristningsgränsen de senaste veckorna. Redan 2010 körde Greklands ekonomi med hög hastighet mot kollapsens brant. Tre räddningspaket senare (över 300 miljarder euro) och en privat skuldnedskrivning 2012 värd över 100 miljarder euro tvingas vi konstatera att priset vuxit för Greklands räddning samtidigt som vi sett att Aten helt eller delvis avstått från att genomföra utlovade och nödvändiga strukturella reformer.

Att hela 251 ledamöter (av 300) i grekiska parlamentet nu (i helgens omröstning) står bakom regeringens krisbudget är en klart positiv signal om krismedvetande och minskar risken för politisk instabilitet, i alla fall kortsiktigt. Det är en politisk uppbackning som vi inte har sett de senaste fem åren. Det ger försiktiga förhoppningar om framtiden. Troligen väntar nu en regeringsombildning i Grekland. 

Greklands ekonomi har skadats av den inrikespolitiska utvecklingen det senaste halvåret och ett stängt banksystem. Kapitalkontrollerna lär bestå i någon form; Cyperns kontroller varade i två år. Indragning av köpkraft riskerar att sänka tillväxten kortsiktigt även om framtidstro och lägre räntor ökar förutsättningarna för tillväxt. Aten har en svår uppgift att försöka få stöd hos folket för att den väg som politikerna valt är den enda för att vända trenderna.

Greklands Tsipras – en kortsiktig krisvinnare

Premiärminister Tsipras agerande har överraskat. Det är antingen uttryck för en väl genomtänkt strategi. Eller, vilket är mer troligt, återspeglar brist på politisk erfarenhet att styra ett parti, en regering och internationella krisförhandlingar. Men Tsipras har onekligen stärkt sin ställning i alla fall kortsiktigt. Han har genom ett tydligt besked i folkomröstningen (5 juli) fått grekernas mandat till en hård linje mot en omvärld som indirekt gjort försök att försvaga honom på hemmaplan. Han har skaffat sig extra tid för att förankra förslag. Hans politiska position förstärks samtidigt av en svag opposition. Tsipras politiska framtid avgörs av antalet ”politiska vildar” i det egna partiet och av om ekonomin relativt snabbt kan börja visa tecken på förbättringar. Om väljarna däremot bara ser uppgörelsen som en kapitulation väntar nya politiska problem.  

Tysklands Merkel – en långsiktig krisförlorare

Tyska förbundskanslern hamnade till slut i en omöjlig situation: att medverka till historiskt beslut och tvinga ett EU/ euroland till konkurs eller återigen öppna plånboken och satsa på något som hittills inte visat ge önskat resultat. En röd tråd i Tysklands agerande under eurokrisen har varit att ökat finansiellt stöd till olika länder måste gå hand i hand med steg mot ökad integration och i praktiken mindre ekonomisk-politisk självständighet. I dagsläget blåser inte federalismens vindar och det blir allt svårare att kräva hårda motprestationer av enskilda länder.

Således har Tyskland som största EU/eurolandet tvingats ställa upp med mest pengar utan garantier om att få något i utbyte. Tanken känns fortfarande mycket främmande men risken ökar för att opinionen i Tyskland stärks för ett euroutträde (”Dexit”). Men det kräver att ekonomiska kostnader överstiger de politiska vinsterna.

USA:s ovanliga intervention i krisen har också varit en avgörande faktor för Merkel att gå med på ett nytt räddningspaket. Den konspiratoriske vill hävda att USA fick IMF att, mitt under krissamtalen, i förtid publicera sin skuldanalys av Grekland med syftet att ge stöd för en snabb uppgörelse. USA:s rädsla är att grekiska problem adderar till den förhöjda politisk instabilitet som sedan tidigare råder i regionen (Mellanöstern, Turkiet, Balkan etc).

Intervention i ett lands suveränitet – ny vardag?

I en miljö där anti-åtstramningspolitik vinner alltmer terräng väntas helgens krisuppgörelse ge energi till populistiska politiska krafter inte bara i Grekland utan även i andra euroländer som också har ekonomiska utmaningar. Krav kan resas på folkomröstningar liknande den i Grekland.

Kritiker kan hävda att EU har gått för långt när det gäller att försöka påverka ett lands politiska utveckling och att man i praktiken sätter länder under ekonomisk-politiskt förmyndarskap. Andra kommer att hävda att detta är något som vi måste börja vänja oss vid. Om eurosamarbetet långsiktigt ska uppnå stabilitet behöver de 19 euroländerna röra sig i riktning mot mer federalism, mer överstatlighet, mer gemensam finanspolitik (transfereringspolitik) och därmed mindre ekonomisk-politisk självständighet.

Förändrad syn på EU:s valutaunion

När Grekland nu – i alla fall kortsiktigt – verkar ha räddats kvar i eurozonen/EU är likväl Pandoras ask öppnad. Begreppet ”Grexit” har blivit vedertaget och EU-företrädare har klargjort att det finns ”en detaljerad plan för Grekland att kunna lämna euron”. I dag hävdar t ex Grekland – sannolikt med rätta – att det enligt EU-fördragen inte går att lämna eurosamarbetet. Slutsatsen bekräftas indirekt av tyska idéer om möjligheten att kunna ta ”time-out” från eurosamarbetet och införa ett tvåvalutasystem (vara kvar men ändå inte). Slutsatsen att inträde i EU:s valutaunion uppenbarligen inte är en enkelbiljett utan en möjlig tur-och-returbiljett innebär att samtliga euroländer fr o m nu bör bära en valutariskpremie i varierande storlek.  

ECB i ett politiskt ledband

ECB har under greklandskrisen tvingats avstå från att göra opolitiska bedömningar av kreditrisker vid sin utlåning. Den uteblivna grekiska IMF-betalningen 30 juni är en bekräftelse på en betalningsinställelse och borde ha framtvingat ett tillbakadragande av ECB:s nödlån på 90 miljarder euro. Så blev det inte – politiskt förståeligt men likväl ologiskt.   

ECB:s aggressiva penningpolitik har varit önskvärd för att förhindra fallande inflationsförväntningar. Den har också möjliggjort för enskilda länder att spela ett högt politiskt spel. Genom omfattande värdepappersköp har signalsystem satts ur funktion vilket placerat enskilda länder i en slags fiktiv trygghetskuvös med nästan obegränsad finansiering – trots uppenbara trovärdighetsproblem.

Inga små politiska utmaningar framöver

2015 års ”version” av greklandskris har varit den värsta hittills. Den har skakat om EU:s valutaunion i grunden. Grekland har haft en och en halv fot utanför ”klippkanten”.

En sak är 100-procentigt säker: detta är inte den sista eurokris som Europa och världen sett. För att nå varaktig stabilitet behöver eurosamarbetet ytterligare tre ”pelare”:

  • En fiskal union (transfereringsunion); 
  • En ekonomisk-politisk union;
  • En ny demokratisk men överstatlig politisk infrastruktur.

Europa saknar visionärt politiskt ledarskap. Jordmånen för ett fördjupat EU/euro-samarbete och ökad integration försämras av hög arbetslöshet, bakbunden ekonomisk politik p g a rekordhöga skulder och stora flyktingströmmar. Storbritannien trycker på för att öppna upp fastlagda EU-fördrag för att kunna kvarstå i EU. Relationen mellan Tyskland och Frankrike har försämrats på sistone. Risken är betydande att populistiska partier vill följa Greklands exempel och vinna fördelar. Utmaningen att kunna hålla ihop eurosamarbetet och EU växer framöver.      

För Greklands del har bläcket inte torkat för signaturerna på den senaste överenskommelsen. Mycket tyder på att det senaste krispaketet fortfarande är otillräckligt mot bakgrund av de underliggande strukturella svagheterna i den grekiska ekonomin. Pressen på Grekland och Aten kommer att vara mycket stor under lång tid framöver.