Hoppa till sökfunktionen Hoppa till innehållet

Klicka här för att logga in!

Analyserar strategiskt växande marknad för utsläppsrätter

Priserna stiger och företagen måste öka sina inköp. Handeln med utsläppsrätter för koldioxid har blivit en strategisk nyckelfråga för industrin. Därför börjar SEB nu erbjuda makroanalys av koldioxidmarknaden. Bjarne Schieldrop, analyschef för råvaror, berättar hur systemet fungerar och hur det påverkas av klimatagendan. 

– Tidigare fick företagen en stor andel gratis och dessutom låg priset per ton under 5 euro under många år. Nu måste de köpa dubbelt så många utsläppsrätter och priset har fyrdubblats så det har blivit en marknadsrisk som plötsligt har stor betydelse, säger han.

Bjarne Schieldrop är expert på energimarknaden och har följt systemet för utsläppsrätter, sedan det etablerades i den första testfasen 2005.

System för att minska koldioxidförbrukningen

Bakgrunden var Kyotoprotokollet från 1997 där staterna förpliktigade sig att minska koldioxidutsläppen. EU beslutade sig för att föra vidare en del av dessa förpliktelser till den privata sektorn genom att införa ett så kallat ”cap and trade”-system för handel med utsläppsrätter.

– Principen är enkel. Anta att utsläppen är 1 000 per år och att målet är få ner dem till 500 efter fem år. Då ställer man ut 900 utsläppsrätter det första året och delar ut dem i marknaden genom en blandning av gratistilldelning och auktioner. Företagen har rätt att antingen köpa eller sälja utsläppsrätterna på marknaden. Om företaget då kan reducera utsläppen för ett pris som ligger lägre än priset på marknaden kan de själva minska utsläppen och sälja utsläppsrätterna på marknaden. Når året är slut lämnar deltagarna in en räkenskap över sina koldioxidutsläpp och motsvarande mängd utsläppsrätter. År två ställer man ut 800 utsläppsrätter, år tre 700 och så vidare fram tills det uppställda målet är uppnått.

Erfarenheter under testperioden

EU Emission Trading System, ETS, infördes först under en treårig testperiod mellan 2005 och 2007. Det kom att omfatta industrier med stora utsläpp som cement-, stål- och aluminiumfabriker, samt kraftverksindustrin. Totalt kom systemet att omfatta 40 procent av alla utsläpp i Europa. De övriga 60 procenten, som alltså ligger utanför systemet, består av utsläpp från övriga företag, privatpersoner, personbilstransporter med mera.

– Politikerna önskade skydda den tunga industrin från internationell konkurrens och gav inledningsvis 100 eller till och med 110 procent gratis allokering av utsläppsrätter till dessa aktörer för att kompensera för den påfrestning som det nya systemet innebar. Men, energiföretag som olje- och gasproducenter fick redan från start en underallokering av utsläppsrätter.

Själva systemet följer en årlig cykel. I början av året fastställs den totala mängden utsläppsrätter som ska delas ut, antingen gratis direkt till företag eller via auktioner som hålls på nationell nivå var 14:e dag löpande under året.

Eftersom tilldelningen och auktionerna sker på nationell nivå har det ofta lett till hästhandel mellan länder med olika förutsättningar. De företag som ingår i systemet måste senast den 30 mars varje år redovisa hur stora utsläppen var föregående år. Den 30 april ska de sedan lämna in motsvarande mängd utsläppsrätter.

– Under testfasen var tilldelningen generös och överskred totalt sett den faktiska utsläppsnivån. Men de industriföretag som hade överskott av utsläppsrätter drog sig ändå för att sälja. De hade ju fått utsläppsrätterna som en gratis gåva och då var det politiskt känsligt att tjäna pengar på att sälja dem. Effekten blev att det under de två första åren fanns få utsläppsrätter på marknaden och priserna var höga, trots att systemet alltså var överallokerat. I det sista året av testfasen, alltså 2007, kollapsade emellertid priset på utsläppsrätter och priset gick efterhand ner till noll.

Reformerades efter finanskrisen

År 2008, då Kyotoprotokollet tog effekt, avslutades testfasen och systemet gick över i skarpt läge. Då rensades systemet och började om från början. Gratisallokeringen till industrin var fortsatt hög, medan kraftsektorn var underallokerad. Nu började handeln med utsläppsrätter också ta fart.

– Men, så kom finanskrisen 2008–2009 och industrin tappade fart. Utsläppen föll kraftigt på naturlig väg och priserna på koldioxidmarknaden kollapsade ner till 3–4 euro per ton. Systemet var inte tillräckligt flexibelt konstruerat för att hantera en finanskris, säger Bjarne Schieldrop.

Sedan följde några år då Europas politiker var upptagna med att hantera finanskrisen och statsskuldskrisen. Men efter 2015 började politikerna fokusera på hur man skulle modifiera systemet och införa mekanismer för att hantera den här typen av kriser.

Europa släpper ut totalt 4–5 miljarder ton koldioxid per år. Av detta svarar handelssystemet i dag för cirka 1,6–1,7 miljarder ton. Tidigare var det uppe i omkring 2,2 miljarder ton. Det första steget i reformeringen av systemet var att ta bort det överskott på drygt 2 miljarder ton, alltså mer än en årsförbrukning, som hade ackumulerats under lågkonjunkturen efter finanskrisen.

År 2019 infördes Market Stability Reserve, som innebär att om överskottet överstiger en viss nivå, så tas 24 procent av överskottet bort från marknaden och placeras i en reserv. Ifall denna reserv blir större än en årsförbrukning raderas utsläppsrätterna permanent från marknaden.

– Nu har man efter en massa prov och fel ett system som är mer stabilt och kan hantera kriser och variationer bättre. Det märktes under coronakrisen. Till att börja med föll priset på utsläppsrätter kraftigt på grund av minskade koldioxidutsläpp. Men, eftersom det nu finns en mekanism som reglerar överskottet gick marknaden snabbt upp igen och priset stabiliserades.

Dramatiska förändringar sedan i fjol

Var står vi då i dag?

Ja, enligt Bjarne Schieldrop har det skett dramatiska förändringar under det senaste året.

– Även om det nu finns ett ramverk med rigida regler, måste man komma ihåg att det är ett 100 procent politiskt konstruerat system. Man behöver analysera marknaden fundamentalt, men också rent politiskt. Politikerna kan alltid gå in och ändra ramverket för marknaden.

Så tillbaka till juni 2020. Läget då var att Europa genom Green Deal 2019 hade tagit på sig ledartröjan genom målet att fram till 2050 gå ner till nollutsläpp. Däremot var det mer osäkert hur Kina, som har de största koldioxidutsläppen i världen, och USA under Donald Trump skulle agera. Detta skapade en politisk osäkerhet om hur hårt Europa skulle driva sin klimatagenda.

– Sedan kom hösten och det första som hände var att Kina deklarerade att man ska nå nollutsläpp till 2060. Sedan kom EU med besked om ett kraftigt höjt delmål på vägen mot nollutsläpp. Nu ska utsläppen reduceras, inte med 40 utan med 55 procent fram till 2030 jämfört med basåret 1990. Vi ska bygga ny industri och ändra våra levnadssätt på nio år. Det är ganska radikalt.

Scenförändringen fullföljdes sedan när Donald Trump förlorade valet och den nya Biden-administrationen deklarerade att USA ska nå nollutsläpp 2050 och att hela kraftsektorn ska nå nollutsläpp 2035.

– Där vi står just nu innebär det alltså att alla tre stora politiska och ekonomiska kraftcentra har en gemensam riktning. Då finns det inte längre något som håller Europa tillbaka. Då kan vi utgå från att man också kommer att sätta politisk kraft bakom utsläppsmålen.

Viktiga beslut i sommar

Priset på utsläppsrätter, som under många år låg omkring 5 euro per ton har under de senaste åren ökat snabbt och ligger i skrivande stund på 38,40. Och dessutom innebär alltså handelssystemet att deltagarna får mindre utsläppsrätter gratis och behöver köpa allt fler på marknaden.

Sommaren 2021 står Europa inför en mängd viktiga beslut som krävs för att kunna ha en rimlig chans att nå målet om nollutsläpp 2050. Detta kommer att påverka handeln av utsläppsrätter och en fråga handlar om hur stor del av bördan som ska fördelas på den sektor som ingår i handelssystemet och på resterande marknad.

– Om man väljer att lägga en stor del av bördan på den handlade sektorn får man ett högt synligt koldioxidpris. Om man lägger en större del på sektorn utanför handelssystemet blir det osynliga koldioxidpriset högt. För alla regleringar har ett pris. Om man exempelvis ska minska personbilstrafiken gör man det typiskt med subventioner till elbilar eller med skatter. Båda sätten kostar och båda har ett koldioxidpris, men det ena är synligt och det andra är osynligt.

Den här dynamiken är central när det gäller att analysera utvecklingen. Det är en svår marknad att analysera eftersom den måste analyseras både från politisk, ekonomisk, naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig synvinkel, menar Bjarne Schieldrop.

Vad är den egentliga kostnaden för att släppa ut koldioxid?

– Vad är egentligen det riktiga priset för att släppa ut koldioxid? Vilka effekter har det på miljö och samhälle? Enligt den ekonomiska teorin borde man ha en skatt på utsläppen som motsvarar den kostnad de orsakar. Principen för det är enkel, men kalkyleringen är svår. Vad är den negativa effekten år 2100 och hur beräknar man den tillbaka till i dag. Här är osäkerheten stor bland annat beroende på vilken diskonteringsränta man ska räkna med. 

– Kalkylerna har varierat stort under de senaste åren, alltifrån ett pris på 1 euro per ton till 200 per ton. Men, under senare tid har det uppstått en konsensus om att det riktiga samhällspriset för koldioxid, som täcker den skada som uppstår nu och i framtiden, bör ligga mellan 40 och 80 euro per år och med en ökning på 5 procent per år.

Den här diskussionen kommer också att påverka prissättningen på marknaden för utsläppsrätter.

– Litteraturen kring vad som bör vara det moraliskt riktiga priset på koldioxidutsläpp påverkar EU:s politiker när de ska fatta beslut om vägen fram till 2050. Man kan inte vara den gröna ledaren i världen och samtidigt ha en marknadsplats med ett synligt koldioxidpris som ligger långt under detta. Det blir en pinsamhet. Min bedömning är därför att priset per ton bör ligga från 45 euro och uppåt.

Handeln med utsläppsrätter har blivit och kommer i än högre grad att bli en central ekonomisk fråga för industriföretagen. Det har också blivit en central del av bankens råvaruhandel. Detta eftersom utsläppsrätter till skillnad från andra råvaror är något som används av alla industriföretag i systemet.