Få saker kan få en makroekonom att oroa sig så mycket som när man läser framtidsprognoser om den demografiska utvecklingen. I stora delar av världen föds numera alldeles för få barn samtidigt som vi lever allt längre. Vi har fått vänja oss vid tanken på att en åldrande befolkning kommer att bli en allt tyngre börda för samhället – där färre unga ska försörja allt fler gamla. Hur stor bördan för de unga blir handlar till stor del om hur långt upp i åren de äldre kan fortsätta att arbeta men minst lika viktigt är hur länge de kan klara sig själva utan att behöva tas om hand av samhället och vården. Nyckeln till båda dessa saker ligger i hur länge vi kan hålla oss friska. Som så mycket annat i samhället är hälsa och livslängd ett område som många tror kommer att revolutioneras av AI.
Biologisk AI-revolution
Så hur sannolikt är det att Demis Hassabis får rätt och hur skulle det i så fall kunna gå till när AI hittar botemedel mot de flesta sjukdomar? Ja, de frågorna tillhör knappast en ekonoms domäner men utifrån vad som sägs av de som kan mer om kopplingen mellan AI och medicin skulle det korta svaret kunna sammanfattas som att snabb digital simulering ersätter långsam mänsklig trial-and-error i jakten på nya, bättre läkemedel. Traditionell medicinsk forskning är som att leta efter en nål i en höstack. Det tar i snitt mer än ett decennium att utveckla ett nytt läkemedel och kostnaderna uppgår ofta till flera miljarder kronor. AI har potential att förändra den här processen i grunden genom att flytta biologin från labb och provrör till datorer och datacenter. I stället för att långsamt utveckla mediciner går vi mot att låta AI designa dem. Med AI:s hjälp kan biologi i praktiken bli ett mjukvaruproblem. Ett genombrott som illustrerar kraften i den här tekniken är AI:n AlphaFold som kan förutse hur proteiner – livets byggstenar – ser ut tredimensionellt vilket är avgörande för hur de fungerar och interagerar med omvärlden. Innan AlphaFold hade det tagit människliga forskare runt om i världen 60 år att kartlägga utseendet för 0,1 procent av de drygt 200 miljoner proteiner som finns. AlphaFold kartlade de resterande 99,9 procenten på mindre än ett år.
En av de absolut största flaskhalsarna inom medicinsk forskning är tidsåtgången – att testa läkemedelskandidater först på celler, sedan på djur och till sist på människor tar mycket lång tid. Med AI kan man i stället bygga avancerade ”digitala tvillingar” av mänskliga celler och organ som AI sedan kan köra miljontals simuleringar på. Vi kan testa hur en ny medicinsk molekyl interagerar med mänsklig biokemi direkt i datorn innan molekylen ens har tillverkats i verkligheten. Det här kan kapa utvecklingstiden för ett läkemedel till så lite som några månader. Det är den här typen av exponentiell utveckling som återfinns på många områden där AI gör sitt intåg och det är det som gör att Hassabis tidslinje på tio år inte behöver vara science fiction.
Går vi mot evigt liv eller bara färre krämpor?
Om vi hypotetiskt antar att Demis Hassabis får rätt vad är det då för utveckling vi står inför? Betyder det till och med att ”evigt liv” är inom räckhåll? Ett sådant scenario kallas Longevity Escape Velocity (LEV). Det innebär helt enkelt att den medicinska vetenskapen lyckas förlänga vår återstående livslängd snabbare än tiden går. Om forskningen varje år lyckas lägga till mer än 12 månader till din förväntade livslängd, har du i teorin nått en punkt där du kan leva hur länge du vill. De flesta gerontologer och forskare tror dock att drömmen om ”evigt liv” ligger långt bort. Mer troligt är i stället att vi fortsätter åldras men att vi är mindre sjuka och skröpliga de sista 15-20 åren.
Blir det inte fullt på jorden?
Även om den demografiska debatten idag främst handlar om fallande födelsetal, väcker tanken på radikal livsförlängning ofta en djupt rotad oro för akuta överbefolkningseffekter och att vi i förlängningen skulle tvingas sluta föda barn. Men om vi faktiskt räknar på siffrorna blir bilden betydligt mindre dramatisk.
Idag uppgår jordens befolkning till cirka 8,2 miljarder. Varje år föds det ungefär 135 miljoner nya människor medan det dör cirka 60 miljoner. Idag växer alltså jordens befolkning med cirka 75 miljoner människor per år. Om vi antar det mest extrema scenariot – att nästan ingen dör av sjukdom medan barnafödandet fortsätter på dagens nivå, skulle den årliga befolkningstillväxten öka från 75 miljoner till 135 miljoner. Efter tio år skulle jordens befolkning landa på drygt 9,5 miljarder människor. Det är en snabbare ökning än FN:s nuvarande prognos som spår runt 8,9 miljarder till mitten av 2030-talet. Men det är långt ifrån en planetär kollaps. I vilket fall så kommer vi ha gott om tid att fundera över hur vi på sikt ska hantera befolkningsfrågan.
"The Longevity Dividend"
Men vad blir de ekonomiska konsekvenserna? I traditionell ekonomisk teori ses äldre som en tärande sektor eftersom de inte längre arbetar och samtidigt konsumerar merparten av samhällets vårdresurser. Men i en värld utan sjukdomar raderas gränsen mellan "arbetsför ålder" och "pensionär". Vissa forskare som ekonomiprofessorn Andrew J. Scott vid London Business School har i sina studier visat på att det finns enorma ekonomiska vinster av ett förlängt hälsospann – vilket han kallar en Longevity Dividend. Scotts beräkningar visar att om vi förlänger den förväntade friska livslängden med bara ett enda år, är det värt cirka 3-4 procent av BNP årligen för ett land som USA, genom en kombination av minskade vårdkostnader och ökad produktivitet.
Erfarna, högutbildade 75-åringar kan fortsätta att arbeta eller driva företag med en energi och mental kapacitet som i yngre dagar. Sjukvårdssektorn, som idag slukar stora delar av ett lands skatteintäkter (ofta över 10 procent av BNP i västvärlden), kan omfördelas till andra områden. Faktum är att ett av de största hoten mot den moderna välfärdsstaten idag är att vi lever för länge som sjuka. Kanske skulle AI kunna förkorta den tiden markant.
Kommer tekniken bara tillhöra de rikaste?
En vanlig dystopisk sci-fi-trop är att det endast kommer att vara tech-miljardärer som har råd med de nya revolutionerande AI-medicinerna. Men det finns starka skäl till varför så knappast blir fallet. När en behandling väl har utvecklats är den dyra biten – forskningen och upptäckten – redan tagen. Själva produktionen är billig och marginalkostnaden för att tillverka molekylerna är oftast låg. För regeringar och sjukvårdssystem blir det dessutom en ren vinstaffär att distribuera tekniken brett. Kostnaden för att ge befolkningen AI-designade förebyggande mediciner är en bråkdel av vad det kostar att tillhandahålla åratals av kronisk demensvård, cancerbehandlingar eller annan omfattande vård.
Historien visar också att medicinska landvinningar snabbt blir massprodukter. Samtidigt ska man inte blunda för ett annat historiskt mönster: ny medicinteknik har över tid nästan alltid drivit upp de totala sjukvårdskostnaderna, eftersom vi hittar nya saker att behandla. För att AI ska bryta den trenden krävs att tekniken faktiskt lyckas förhindra sjukdom helt, snarare än att bara förlänga behandlingsförloppen.
Vem hinner med på tåget?
Om tidsplanen på 10 år håller, vilka av oss som lever idag kommer att få ta del av detta? Dagens unga (generation Z och Alpha) kanske till och med blir de första som faktiskt kan komma att ställas inför frågan att själva välja hur länge de vill leva. Men även för oss som idag börjar närma oss pensionsåldern finns det hopp. Om AI-genombrotten inom biotech accelererar under det kommande decenniet, räcker det med att hålla sig på banan till 2036 för att kunna börja dra nytta av de första vågorna av regenerativ medicin. Då kan du köpa dig tillräckligt med tid för att vara på med nästa våg av innovationer – och därmed rida på "escape velocity"-vågen.
Det är ju långt ifrån säkert att AI lyckas generera de hälsovinster som Hassabis förutspår, åtminstone inte inom ett så snävt tidsperspektiv. Men om det sker ska vi inte heller underskatta de institutionella utmaningar som väntar. Pensionssystemen måste byggas om från grunden; vem vill gå i pension vid 65 om man potentiellt har 50 friska år kvar? Parallellt finns naturligtvis också potentialen och utmaningarna med AI:s allt tydligare intåg på arbetsmarknaden men det är en för stor diskussion för att avhandlas här.
Avslutningsvis är det bara att återigen konstatera att AI är en uppfinning som har potential att omforma hela samhället i grunden och helt ändra förutsättningarna för oss alla. Man kan till och med argumentera för att det mesta annat som händer just nu närmast är att betrakta som brus i jämförelse med effekterna av AI-revolutionen.
Läs krönikan med bilder och grafer (pdf)
Läs fler krönikor, kommentarer och analyser från SEB:s ekonomer (research.sebgroup.com)