Realiteten är att även om massor av människor framöver skulle konkurreras ut av AI på arbetsmarknaden kommer alla fortfarande att behöva en försörjning. Mat på bordet, tak över huvudet och alla andra saker vi har vant oss vid måste ordnas fram även om vi inte längre jobbar och tjänar pengar. Den vanligaste lösningen som förs fram av ekonomer och forskare är att införa en medborgarlön. Alltså en lön som delas ut till alla medborgare just för att de är medborgare och inte som ersättning för att man utfört något arbete.
Hur finansierar man en medborgarlön?
Till synes kan det verka som en omöjlig ekvation att ge alla lön utan att någon jobbar? Men det finns faktiskt flera sätt att ordna det. Det enklaste sättet är att man helt enkelt låter robotar och AI-medarbetare betala inkomstskatter på samma sätt som dagens anställda gör. Eftersom AI och robotar inte får någon lön i egentlig mening får skatten i stället tas ut som en produktionsskatt på det AI producerar. Andra finansieringskällor är att precis som idag beskatta konsumtion och kapital.
Den största skillnaden mot hur det fungerar idag kan synas vara att de som konsumerar inte längre är samma personer som producerar. Men inte heller det är egentligen någonting nytt. Så fungerar det redan idag för alla som hunnit gå i pension. Man skulle kunna se övergången från dagens samhälle till ett där AI sköter produktionen som att de idag producerande människorna går i tidig pension. Precis som dagens pensionärer försörjs de av de som arbetar och enda skillnaden är att det är robotar och AI som utgör arbetskraften.
”En armé av bidragstagare”
Finns det då inga problem med ett system med medborgarlön? En stor utmaning är att en medborgarlön innebär att människor går från en styrkeposition, som kommer av att de som anställda kan sälja sitt arbete och kompetens på en fri marknad, till att i stället bli bidragstagare med mycket mindre möjligheter att ställa krav. Eftersom samhället antagligen kommer att präglas av samma spänningar och konflikter som idag, kommer de som äger produktionsresurserna troligen att vilja komma undan med att ge bort så lite som möjligt av överskottet för att finansiera en medborgarlön till en massa människor som inte gör ett dugg för att förtjäna det.
I stället för en generöst tilltagen medborgarlön kan vi alltså lätt hamna i ett läge med en ”minimi-medborgarlön” som bara räcker till det allra nödvändigaste och precis är tillräcklig för att hålla massorna lugna. Det skulle inte ens vara första gången i historien för ett sådant system. Redan i det gamla Romarriket fanns en variant av medborgarlön (även om den inte bestod av pengar). ”Panem et Circenses” gav alla fattiga medborgare i staden rätt till ”bröd och skådespel” bekostat av staten. Det huvudsakliga syftet var att minska folkligt missnöje och distrahera de fattiga från att försöka utöva politiskt inflytande.
Det man kan hoppas på att all AI-driven tillväxt och alla nya tekniska landvinningar i framtiden trots allt kan få kakan att växa så mycket att alla ändå får det bättre. Men man kommer inte ifrån att det finns en stor risk att systemet med medborgarlön kommer leda till ännu större klyftor i samhället.
Kan AI leda till en renässans för Marx?
Det finns emellertid en radikal lösning på problemet med för stora ekonomiska klyftor i framtidens AI-samhälle. Det är att staten helt enkelt tar över ägandet av produktionsresurserna. Det kan låta avskräckande eftersom försök med total statlig kontroll över produktion och tillgångar redan har provats i full skala i många länder under 1900-talet, alltid med förödande resultat och uteblivet välstånd.
En anledning till att ett totalt förstatligande av produktionsresurserna i en ekonomi hittills inte fungerat, är antagligen att det tar bort de personliga drivkrafterna för ansträngning. På den andra sidan av det politiska spektrat, hos liberalismen och kapitalismen, har man i stället sett den mänskliga drivkraften att vilja behålla resultatet av sitt slit som fundamental för att motivera hårt arbete. Även om kapitalismen har utsatts för en hel del berättigad kritik under senare år så har den trots sina fel och brister ändå visat sig vara oöverträffad på att skapa välstånd och tillväxt. Att den fått kakan att växa har gjort att de allra flesta fått det bättre, även om fördelningen på många håll också blivit alltmer ojämn.
Men om vi leker med tanken att AI framöver har tagit över merparten av alla arbeten – och att AI, till skillnad från oss människor, inte behöver några personliga incitament för att prestera – skulle då inte marxism kunna fungera och skapa det utopiska samhälle dess förespråkare alltid har drömt om?
På jakt efter en meningsfull tillvaro…
Det är möjligt, men inte självklart, att statligt ägda produktionsmedel skulle fungera bättre i en värld där AI, robotar och andra maskiner som inte behöver personliga drivkrafter, sköter arbetet. Och kanske skulle då också frukterna av det arbetet kunna distribueras lika till alla, med utplånande av ekonomiska klyftor som följd.
Men inte ens om så är fallet kan man dra slutsatsen att alla är överens om att det är ett sådant samhälle vi människor vill leva i? Åtminstone i filosofin har invändningar även mot en sådan ordning lyfts fram. Redan 1759, mer än hundra år innan Marx skrev ”Kapitalet”, publicerade en av historiens mest inflytelserika filosofer, Voltaire, sin mest kända roman ”Candide”. En av de centrala delarna i boken handlar om när Candide under sina många otäcka resor kom till det perfekta landet Eldorado. Där levde alla i överflöd och guld och ädelstenar var så vanliga att de behandlades som grus. Det fanns ingen fattigdom, ojämlikhet eller orättvisa. Men det gjorde också att det inte fanns någonting att sträva efter. Candide valde att lämna Eldorado eftersom han insåg att han där aldrig skulle kunna bli ”förmer än någon annan” och att en tillvaro utan kamp inte gav någon mening.
Människor är helt enkelt olika och alla har inte samma uppfattning om vad som är ett idealt samhälle. Det är inte lätt att veta hur framtidens AI-samhälle kommer att se ut och hur vi helst av allt vill att det ska se ut. Sedan vet vi ju fortfarande heller inte om AI kommer att bli så dominerande och omvälvande som många experter förutspår. Men givet hur snabbt utvecklingen går och hur många och stora frågorna är, så är det viktigt att redan nu börja fundera och diskutera. I den processen är en och annan historisk och filosofisk tillbakablick inte heller fel.