Sommaren 2024: Vad var det som hände?

En del av att komma tillbaka till jobbet brukar bestå i att rekapitulera sommarens viktigaste händelser. SEB:s chefsekonom Jens Magnusson ger dig här de viktigaste ekonomiska, finansiella och politiska händelserna under sommaren och reflekterar kortfattat över förutsättningarna inför hösten. En komplett genomgång av det ekonomiska läget kommer den 27 augusti då nästa Nordic Outlook publiceras, med prognoser för perioden 2024–2026.

Det har på många sätt varit en både intensiv och dramatisk nyhetssommar. Politisk och geopolitisk turbulens har blandats med framgångar i inflationskampen och både upp- och nedgångar på världens börser. Konjunkturen verkade under större delen av sommaren utvecklas ungefär enligt prognos men dramatiken ökade i månadsskiftet juli/augusti när recessionsoron slog till. Och som om inte ekonomin och politiken räckte denna nyhetssommar, har ett spännande OS precis avslutats och Paris laddar om för Paralympics.

I den här sammanfattningen fokuserar vi på 10 observationer från sommaren som gick och som kommer att ha betydelse för den fortsatta ekonomiska och politiska utvecklingen:

1. Dramatisk politisk sommar i USA…
2.  …och dess ekonomiska konsekvenser
3. Het sommar också i den europeiska politiken…
4. …och nu ska Europas framtid formas
5.  Förvärrad geopolitisk oro
6. Inflationen ger motvilligt med sig…
7. …och centralbanker fortsätter vägen mot normalisering
8.  Svängig börs och överraskande valutarörelser
9. Världens befolkning ökar – men toppen är i sikte
10.  Sverige går mot mer expansiv finanspolitik
    
    

Allra först sammanfattas dock den finansiella utvecklingen under perioden 17 juni (midsommarveckan) till 9 augusti i följande tabell:

1. Dramatisk politisk sommar i USA… 

Temperaturen i den amerikanska valrörelsen skruvades upp rejält i samband med den första TV-sända valdebatten den 27 juni. Demokraterna hade hoppats att president Biden skulle motbevisa pratet om att han var för gammal och förvirrad för en ny mandatperiod men resultatet blev det motsatta. Han gjorde en i det närmaste katastrofal insats som följdes av tilltagande krav på att han skulle avgå som presidentkandidat. Hans vinstchanser sjönk dramatiskt hos spelbolagen, situationen blev ohållbar och den 21 juli drog han tillbaka sin kandidatur. Dessförinnan hade dramatiken ökat ytterligare när motkandidaten Donald Trump skadades lindrigt i ett attentatsförsök den 13 juli. Den 15–18 juli genomförde Republikanerna sitt partikonvent och där var Trump tillbaka på scenen. I samband med konventet utsåg han också JD Vance, senator från Ohio, till sin vicepresidentkandidat.

På Demokraternas sida har vicepresident Kamala Harris nu tagit över som ny presidentkandidat efter Bidens avhopp. Hon säkrade nomineringen i en online-omröstning bland delegaterna den 5 augusti innan partikonventet 19–22 augusti och hon har därefter (den 6 augusti) utsett sin vicepresidentkandidat i form av Minnesotas guvernör Tim Walz.

I skrivande stund är det mycket jämnt mellan kandidaterna i både opinionsundersökningar och hos spelbolagen, möjligen med ett litet övertag för Harris. Om detta är en bestående vändning i Demokraternas favör, eller bara en kombination av stor uppmärksamhet och ”medial smekmånad” för Harris och som snart ebbar ut, återstår att se. Även hösten lär bli spännande i amerikansk politik.

2. …och dess ekonomiska konsekvenser

Det är inte alldeles enkelt att analysera de ekonomiska konsekvenserna av höstens val. Särskilt inte efter det att Harris tog över som presidentkandidat efter Biden. Hon har inte profilerat sig i de ekonomiska frågorna men ett rimligt antagande är att hennes syn inte på några avgörande punkter avviker från de senaste fyra årens politik. Sannolikt blir skillnaderna mellan Harris och Trump därmed ganska lika de mellan Biden och Trump, dvs. att Harris har större tilltro till multilateralism, allianser, stöd till Ukraina, infrastruktursatsningar, en något större stat och högre skatter samt en tydlig grön agenda. Trump lutar å sin sida mer åt unilateralism, ”America first”, minskat eller slopat stöd till Ukraina, positiv till fossila bränslen, börs- & företagsvänlig ekonomisk politik och lägre skatter.

Ingen av kandidaterna är särskilt frihandelsvänlig även om det är tydligt att Trump vill ta protektionismen och tullhöjningarna längre än Harris. Båda kommer att inta en tuff hållning mot Kina. Båda kandidaterna kommer också att försöka reformera och minska immigrationen även om Trump sannolikt kommer att vidta mer drastiska åtgärder, vilket kan vara efterfrågat av allmänheten men också få negativa effekter på det amerikanska arbetskraftsutbudet. Ingen av kandidaterna lägger något större fokus på USA:s alltför stora statsskuld och budgetunderskott men skuldproblematiken blir sannolikt värre med Trump eftersom han aviserat stora skattesänkningar utan motsvarande utgiftsminskningar, medan Demokraterna har en rad skattehöjningar på agendan. Presidentens möjligheter att genomföra sin politik (oavsett vem som vinner) kommer också starkt påverkas av hur det går i valet till kongressen vilket är ännu en osäkerhetsfaktor. Sammantaget har sommaren inte lämnat några tydliga besked om respektive kandidats ekonomiska politik utan det blir något som får följas noga under hösten. Det vi dock vet är att USA:s höga offentliga skuld kraftigt begränsar både presidentens och kongressens manöverutrymme de kommande fyra åren – oavsett vem som vinner valet.   

3. Het sommar också i den europeiska politiken…

På försommaren hölls val till EU-parlamentet. Resultatet visade på en tydlig högersväng i den europeiska opinionen där framför allt ytterhögerpartierna i flera länder gick framåt, inte minst i stora länder som Frankrike och Tyskland. Högerframgången var dock inte så stor att den på ett tydligt sätt ändrade majoritetsförhållandena i EU-parlamentet. De tre lite mer mittenorienterade blocken (motsvarande ungefär socialdemokrater, liberaler och konservativa) kan fortfarande med viss marginal bilda majoritet och fortsätta föra en något mer traditionell politik i de avgörande frågorna.

I Frankrike följdes framgångarna för ytterhögerpartiet Nationell Samling (NS, som tidigare hette Nationella Fronten och leds av Marine Le Pen och numera Jordan Bardella) till att president Macron utlyste nyval till den ena av det franska parlamentets två kammare, Nationalförsamlingen, 30 juni och 7 juli. Det förväntades att högervågen skulle fortsätta och att Bardella skulle kunna bli ny premiärminister. NS gick visserligen framåt rejält men inte hela vägen till valvinst. Med ett strategiskt valsamarbete mellan det nybildade vänsterblocket och Macrons mittenorienterade parti, slutade valet med att vänsterblocket fick flest mandat, om än ingen egen majoritet. Det är dock en ganska brokig samling partier och kandidater i vänsterblocket, som i huvudsak enades i sitt motstånd mot Le Pen och Bardella, och det har ännu inte bildats någon ny regering eller utsetts någon ny premiärminister, delvis eftersom Macron har satt förhandlingarna på paus under OS.

Desto tydligare blev utfallet i det brittiska valet som premiärminister Sunak överraskande utlyste till den 4 juli. Oppositionspartiet Labour vann som väntat en storseger efter en kollaps för regeringspartiet Tories och partiledaren Keir Starmer har tillträtt som premiärminister. Han fick en tuff start på sin mandatperiod då det i slutet av sommaren utbröt kravaller i många brittiska städer. Andra viktiga händelser i den europeiska politiken är att Ursula von der Leyen den 18 juli valdes om för ytterligare en mandatperiod som EU-kommissionens ordförande och att Ungern tog över som EU:s ordförandeland för det andra halvåret. Ungerns ordförande Viktor Orbán ådrog sig omedelbart kritik för besök hos både Putin och Trump och delar av Europaparlamentet har redan krävts att han ska fråntas ordförandeskapet, något som dock knappast lär hända. 

4. …och nu ska framtidens Europa formas

Europa står inför stora utmaningar och de sammanfattas ganska väl i de första talen Ursula von der Leyen (UvdL) gav om sina prioriteringar efter sitt omval som kommissionsordförande. Det handlar till stor del om att försöka stärka Europas konkurrenskraft och produktivitet. Det finns en tydlig känsla av att Europa blir ifrånsprunget av både Kina och USA och att en högre växel behöver läggas i för att komma i kapp. Det märks inte minst på hållbarhetsområdet där de nya energilösningarna (som solceller och vindkraftverk) i huvudsak verkar komma från Kina och där amerikansk industripolitik drar till sig många av de övriga gröna investeringarna. I somras meddelade också både USA och EU att tullarna på kinesiska elbilar höjs rejält, i ett försök att skydda inhemsk produktion mot vad man anser vara ojuste kinesisk konkurrens. Därutöver vill UvdL och Kommissionen stärka EU:s gemensamma försvarsambitioner, fortsätta stödja Ukraina och ta till vara EU:s övriga geopolitiska intressen, en agenda som det närmaste halvåret inte underlättas av det ungerska ordförandeskapet som snarare vill förbättra relationerna till Ryssland. Även klassiska EU-problem som att skapa en långsiktigt hållbar jordbruks- och fiskepolitik och att värna kontinentens demokratiska utveckling finns kvar på att-göra-listan.

Den ekonomiska återhämtning som inleddes i början av året ser ut att ha fortsatt under sommaren. Den spretar dock mellan både länder och sektorer. Industrin kämpar i motvind, vilket påverkar t.ex. den tyska konjunkturen negativt. Tjänstesektorn är den viktigaste drivkraften för tillväxten vilket gynnar länder där den sektorn är stor, exempelvis Spanien.

5. Förvärrad geopolitisk oro

Under sommaren har det redan oroliga geopolitiska läget snarare förvärrats än förbättrats. Kriget i Ukraina fortsätter och under juli rapporterades bland annat om ryska attacker mot såväl infrastruktur som barnsjukhus. Ukraina har också fått något friare mandat för användningen av vapen från väst och genomför nu återkommande attacker inne på ryskt territorium. De militära styrkeförhållandena har dock varit i stort sett oförändrade under sommaren och frontlinjen har rört sig minimalt. Det finns alltjämt inget som pekar på att en fred, eller ens vapenvila, är nära förestående. Den 9–11 juli genomfördes ett Natotoppmöte som återigen slog fast behovet av fortsatt stöd till Ukraina.

Vid samma Natomöte var Kina en viktig punkt. Landet pekades återigen ut som en stor risk för den globala säkerheten. Det finns en utbredd oro både för Kinas militära kapacitet och dominans i Asien och för dess ekonomiska styrka, som bland annat nyttjas till att hålla den ryska krigsekonomin under armarna. Till de ekonomiska argumenten för tullar mot Kina (se punkt 4 ovan) finns alltså även säkerhetspolitiska och sannolikheten är stor att förbindelserna med Kina fortsätter försämras under hösten. För Kina innebär det ytterligare ett problem att lägga till den långa lista som redan finns i form av en tillväxt som pressas, växande skuldsättning, svag inhemsk konsumtion, åldrande och krympande befolkning (se punkt 9 nedan) och en haltande fastighetssektor. Det verkar också finnas en viss brist på antingen idéer eller genomförandekraft i det kinesiska beslutsfattandet. Till exempel blev resultatet av ”Tredje plenum” – ett möte i juli där kommunistpartiets högsta ledning lade fast en långsiktig ekonomisk plan – mycket klent. Ett litet stöd kom dock från den kinesiska centralbanken (PBoC) som den 22 juli sänkte sin viktigaste styrränta något (med 10 räntepunkter till 1,70 procent).

Den mest akuta upptrappningen av geopolitisk oro skedde under sommaren i Mellanöstern. Israels krigföring i Gaza fortsatte och läget förvärrades ytterligare i samband med en attack mot Golanhöjderna den 27 juli där bland annat fotbollsspelande barn dödades. Israel menar att Hizbollah (som nekar) låg bakom attacken och svarade med attacker mot både Libanon och Iran där ledare för Hizbollah och Hamas dödades. Det har i sin tur lett till en allmän förväntan om att Iran på något sätt ska svara (vilket Iran också sagt att de ska göra) och risken för ett storkrig i regionen har ökat. De ekonomiska konsekvenserna är minskad riskaptit (se punkt 8 nedan) och oro för t.ex. stigande energi- och fraktpriser. Hittills har dock rörelserna varit små, t.ex. har oljepriset i huvudsak hållit sig under 80 USD/fat.

6. Inflationen fortsätter att ge med sig

Den övergripande bilden är att inflationen fortsätter att röra sig mot centralbankernas mål på två procent men vi är inte riktigt i mål ännu och utvecklingen är inte rätlinjig. Under sommaren har utvecklingen varit blandad och det ser olika ut i olika länder. I USA inleddes året med idel inflationsbesvikelser men i våras sågs en vändning och under sommaren har den mer positiva bilden befästs. KPI-inflationen har fallit till 3,0 procent medan kärn-KPI ligger lite högre på 3,3 procent och kärn-PCE, som är viktigast för Fed, ligger på 2,6 procent. En svagare utveckling på arbetsmarknaden, vikande löneökningstakt och hyreshöjningar som också (äntligen) verkar mattas av, talar för att nedgången kan fortsätta. Viss tröghet kvarstår dock och det dröjer antagligen till nästa år innan årsförändringen når målet på 2 procent.

I Europa är bilden mer blandad och siffrorna för juli var något högre än önskat och förväntat. Totalinflationen (HIKP) steg från 2,5 procent i juni till 2,6 procent i juli och kärninflationen landade på oförändrade 2,9 procent. Siffrorna innehöll vissa besvikelser, främst i form av fortsatt höga tjänstepriser, men den stora bilden är ändå att utvecklingen fortsätter åt rätt håll. I Sverige är utvecklingen tydligare och de senaste inflationssiffrorna (för juni) visade att inflationen enligt KPIF är nere på 1,3 procent och enligt KPIF exklusive energi på 2,3 procent. Det var en större nedgång jämfört med majsiffrorna än väntat och har fått många bedömare att förklara ”kriget mot inflationen” i Sverige vunnet.

7. … och centralbanker fortsätter mot normalisering

Eftersom den stora bilden med sjunkande inflation har hållit i sig under sommaren, har också centralbankernas färd mot normaliserade räntor fortsatt. Centralbankerna i Schweiz och Kanada har hunnit sänka två gånger medan vissa andra, som Riksbanken och ECB, hittills sänkt en gång. Federal Reserve, Norges bank och centralbankerna i Nya Zeeland och Australien tillhör dem som hittills inte börjat sänka alls. Den stora avvikaren bland centralbanker är dock Bank of Japan (BoJ), som nu genomför höjningar av styrräntan. Årets andra höjning från BoJ gjordes den 31 juli och den var något större (0,15 procentenheter) än vi hade i vår prognos (0,10 procentenheter) och tydligt högre än konsensus (oförändat). Höjningen sammanföll olyckligt med ökade amerikanska recessionsrisker, förhöjd geopolitisk oro och en kraftigt försämrad riskaptit. Kombinationen ledde till att Tokyobörsen måndagen den 5 augusti upplevde ett börsfall på över 12 procent, det största sedan ”Svarta måndagen” 1987 (se punkt 8 nedan). Mycket av fallet återtogs dagen efter men det är ännu för tidigt att säga om turbulensen är övergående eller kan vara inledningen till en mer volatil period på aktiemarknaden.

Fed lämnade den 31 juli räntan oförändrad. I ljuset av den svaga arbetsmarknadsrapport som kom två dagar senare och bidrog till kraftiga börsfall världen över, väcktes frågan om beslutet var ett misstag och om Fed missat chansen att sänka i tid. Den diskussionen har i sin tur triggat spekulationer om både extramöten och dubbelsänkningar för att Fed ska ”komma i kapp”. I skrivande stund prisar marknaden in tre sänkningar under andra halvåret i år, inklusive något större steg med 50 punkter (totalt cirka en procentenhet lägre styrränta). Det är betydligt fler än under försommaren men fortfarande färre än de nästan sju sänkningar som prisades in i början av året.

Vi förväntar oss generellt att rörelsen mot lägre räntor fortsätter under hösten och sommarens utveckling pekar på att takten kan komma att bli högre än vad som antogs i början av sommaren. Det gäller även för Sverige där Riksbanken vid junimötet ändrade sin prognos från två till ”två till tre” sänkningar och där det av protokollet framgick att riksbankschefen snarast lutade åt tre. Sedan dess har argumenten för sänkningar stärkts ytterligare och marknaden förväntar sig nu fyra sänkningar under hösten.

8. Svängig börs och överraskande valutarörelser

Det blev till slut en svängig sommar på världens aktiemarknader. Under våren och försommaren var optimismen stor och kursrekorden avlöste varandra. Amerikanska S&P 500 fortsatte stiga till mitten av juli med nytt all-time-high den 16 juli. Därefter tappade marknaden fart och nedgången sedan toppnivån är nu ungefär 6 procent, varav det mesta tappades i samband med oron i månadsskiftet juli/augusti. (se punkt 7 ovan). S&P 500 är dock fortfarande upp för helåret med ca 11 procent, vilket är betydligt bättre än t.ex. Stockholmsbörsen där sommarens nedgångar gör att storbolagsindexet OMX S 30 nu bara ligger runt 3 procent över årets startnivå.

Blickar vi framåt lär börshösten till stor del avgöras av fem frågor;

1. Amerikansk konjunktur. Mjuklandning eller recession?
2. Centralbanker. Kommer sänkningarna accelereras?
3. Geopolitik: Hur utvecklas risken för storkrig i Mellanöstern?
4. Tech-sektorn: Återvänder optimismen om AI och teknikaktier?
5. Politik: Vem intar Vita Huset och vilken ekonomisk politik följer?

På valutasidan har EUR/USD i stort sett rört sig i intervallet 1,07 vid midsommar till drygt 1,09 i skrivande stund. Den senaste uppgången, från 1,08 till 1,09, sammanfaller med den senaste veckans marknadsoro som innehåller en del lite oväntade valutarörelser. Till exempel har den svenska kronan (SEK), som i huvudsak försvagades mot både EUR och USD under första delen av sommaren, klarat sig oväntat bra under den senaste tidens turbulens. Normalt sett straffas både SEK och norska kronan (NOK) när oron ökar och riskaptiten faller, men den här gången gick valutorna åt olika håll. SEK har hållit emot bra och handlas nu till 10,50 mot USD och strax under 11,50 mot EUR, medan NOK försvagats och en EUR kostar nu ca 11,85 NOK (efter att ha handlats över 12 flera gånger de senaste dagarna). Likaså har japanska YEN (JPY), som en längre tid kämpat mot en långvarig försvagning, stärkts rejält.

En viktig delförklaring till de här rörelserna är sannolikt så kallad ”carry trading”, dvs. strategier där investerare finansierar sig i en lågräntevaluta och placerar pengarna i en högräntevaluta. När relativräntorna nu förändras (t.ex. högre ränta i Japan och förväntat lägre ränta i USA) fungerar dessa strategier sämre och många vill komma ur sina positioner. Det kräver i sin tur att man köper tillbaka finansieringsvalutor (som SEK och JPY) och säljer placeringsvalutor (som USD och NOK). Processen lär dock inte pågå hur länge som helst och om marknadsoron fortsätter finns en påtaglig risk att SEK tappar mark igen. Mot det ska dock ställas den stora bilden att kronan alltjämt är lågt värderad, en uppfattning som också fick stöd i somras när IMF i en rapport i juli slog fast SEK som världens mest undervärderade valuta (-17%). Så kanske finns det skäl att tro på kronförstärkning igen när den pågående oron lagt sig. När det gäller NOK är ett troligt skäl till försvagningen också att vi i samband med den ökande recessionsoron fick se fallande oljepriser, något som normalt sett är hämmande för den norska valutan. 

9. Världens befolkning ökar  -  men toppen är i sikte

I juli publicerade FN en ny befolkningsprognos som innebär en nedrevidering av befolkningstillväxten jämfört med tidigare prognoser. Den stora bilden är tydlig: Även om världens befolkning kommer att öka i ytterligare ett antal årtionden så är den stora utmaningen inte en växande befolkning, utan en åldrande befolkning. Enligt den nya prognosen når världens befolkning sin topp år 2084 då den uppgår till runt 10,3 miljarder människor. Det är en nedrevidering med ca 140 miljoner från förra prognosen. I flera länder kommer befolkningsökningen inte bara att avta, den kommer att vara negativ. Kina kanske är det viktigaste exemplet där befolkningsprognosen till 2050 nu revideras ned med 52 miljoner människor, i huvudsak på grund av lågt barnafödande. Den nya uppskattningen för 2050 ligger på strax över 1,25 miljarder människor vilket är en nedgång med mer än 150 miljoner från dagens nivåer. Nedgången förväntas sedan fortsätta till långt under 1 miljard innan seklet är slut, vilket kommer addera till Kinas strukturella problem och hämma framtida tillväxt.

Globalt ligger barnafödandet nu i genomsnitt på 2,3 barn per kvinna, ner från 3,3 år 1990. I mer än hälften av alla länder är snittet under 2,1 barn per kvinna vilket är gränsen för när en befolkning kan hålla en konstant storlek utan positiv nettoimmigration. Samtidigt har vi, efter den ökade dödligheten under pandemin, nu återupptagit trenden mot längre medellivslängd. Kombinationen av fallande födelsetal och ökad medellivslängd leder till snabbt åldrande befolkningar och i slutet av 2070-talet beräknas för första gången antalet personer över 65 år överstiga antalet barn under 18 år, ett förhållande som sedan kommer att kvarstå och accentueras för överskådlig tid. Sammantaget visar sommarens prognos att åldrande befolkningar - ännu mer än växande - kommer att utgöra en stor utmaning för tillväxt, välfärd och offentliga finanser under överskådlig framtid. 

10.  Sverige mot omläggning av finanspolitiken

Den tydliga nedgången i svensk inflation (se punkt 6 ovan) öppnar för en omläggning av den svenska finanspolitiken. Under sommaren har både finansministern och statsministern upprepat budskapet att ”kriget mot inflationen är vunnet” och att vi nu går in i en ny och mer expansiv finanspolitisk period. I sin prognos den 7 augusti såg Konjunkturinstitutet ett reformutrymme för höstens budget på 50 miljarder kronor men regeringen kan nog tänkas lägga sig ytterligare lite högre. Med Sveriges starka statsfinanser, avtagande inflationstryck och svaga tillväxt är det rimligt med finanspolitiska reformer i storleksordningen 1–1,5 procent av BNP, eller runt 60–80 miljarder kronor. Exakt vilka reformer regeringen prioriterar kommuniceras först i budgeten i september men av sommarens rapportering är det rimligt att tro att såväl välfärd (statsbidrag till kommuner och regioner) som rättsväsende, skatter (tydligast aviserat är sänkt skatt på Investeringssparkonton, ISK), infrastruktur, försvar och Ukrainastöd kommer att adresseras i budgeten.