Ladda ned och läs Veckans tanke med tabeller och grafer (pdf)
Flera centralbanker – Riksbanken, Fed, ECB, Schweiz och Kanada – avslutar 2024 med utropstecken. Styrräntorna sänks, och kraftfullt. Därmed bekräftas även att 2024 blev, som förväntat och helt enligt det historiska mönstret, de många räntesänkningarnas år. Lägre styrräntor blev ett naturligt resultat av dels minskat inflationstryck, dels en global ekonomi som fortsätter att återhämta sig efter tidigare chocker. Likväl är ”ränteväggen” som restes snabbt och överallt 2022-2023 fortfarande alltför hög. Mycket talar för att 2025 blir ett på flera sätt utmanande penningpolitiskt år. Med inflationstakter nära målen och signaler om mer normala pris- och löneplaner ser ränteoptimisten stora möjligheter till att ”väggen” fortsätter att monteras ned under 2025 vilket kan stärka tillväxt och stabilitet i en bekymmerstyngd värld. Gott Nytt Räntesänkningsår 2025!
Vi står på tröskeln till ett penningpolitiskt utmanande år 2025. Risken för ett eskalerande handelskrig, orkestrerat av Vita huset, kan ge världens centralbankschefer och finansministrar en ekono-misk-politisk mardröm: stagflation. Om den ekonomiska tillväxten stagnerar, och inflationen återigen stiger, uppstår ett komplicerat policydilemma. Vad bör ges högst prioritet: att upprätthålla god tillväxt och hög sysselsättning eller att få inflationen uthålligt i linje med målet 2 procent? Vi återkommer till svaret.
Växande global politisk pessimism
Vi sätter punkt för 2024 – och inleder 2025 – med en växande global politisk pessimism som utmanar en över lag ökad finansiell optimism. Det säkerhetspolitiska läget i världen är fortsatt allvarligt och utvecklingen går i fel riktning. Samtidigt har 2024 inneburit prisrekord på till exempel aktier, guld och Bitcoin. Även priskurvorna för bostäder pekar uppåt i många länder. Detta stressar central-bankerna och ökar oron för priskorrektioner som riskerar att sänka hushållens och företagens framtidstro, pressa tillväxten och dessutom utmana stabiliteten i det globala finansiella systemet.
Osäkerheten om den globala konjunkturen 2025 har ökat, med uppenbara asymmetriska risker för både BNP-tillväxten och inflationen. I detta läge spelar inflationsförväntningarna en nyckel-roll. Att många av oss fortsätter att tro på 2 procents inflation på lång sikt, trots naturliga inflationsbakslag från tid till annan, ger förutsägbarhet kring priser, löner och räntor som förbättrar för-utsättningarna för uthållig ekonomisk och finansiell stabilitet.
”Räntesänkningarnas år” blev rubriken på en Veckans tanke som publicerades i januari. Frågan var inte om styrräntor skulle sänkas utan när och med hur mycket. Historien visar nämligen att när en sänkningscykel väl sjösatts faller räntan med i genomsnitt ca 2 procentenheter under det första året. Om vi får rätt i våra styrränteprognoser för 2025 kommer bl a Fed att ha sänkt med 1,75 procentenheters under första året och Riksbanken och ECB med 2,0 procentenheter. Vi kan också notera att fyra central-banker i följande tidsordning – Fed, Australien, Kanada och Riks-banken – sänkt räntan med 0,50 procentenheter. För 2025 för-väntas även ECB ansluta sig till denna storsänkarklubb.
Det har varit en berg-och-dalbana 2024 för USA:s penningpolitiska strategi – och för dess ordförande Powell. I början av 2024 fanns förväntningar i marknaden, delvis påhejade av Fed, att USA skulle sänka styrräntan 6-7 gånger under 2024 (motsvararande 1,50-1,75 procentenheter från utgångsläget 5,50 procent. Efter sommaren hade dessa förväntningar krympt ihop till 1-2 sänkningar för 2024 på grund av oväntad underliggande styrka i ekonomin och vissa, men inga allvarliga, inflationsbakslag. Slutfacit för 2024 ser ut att bli ganska hyggliga och normala -1,0 procentenheter.
Trots en nedmontering av den höga räntevägg som centralbanker runt om i världen reste 2022 och 2023 kvarstår faktum: global penningpolitik fortsätter att medverka till en lägre ekonomisk tillväxt men även – och det är viktigt – lägre inflationstryck. Att räntepolitiken utgör en ekonomisk broms beror på att styrräntorna fortfarande – vid utgången av 2024 – ligger över den nivån som kan anses vara neutral styrränta (det vill säga den ränta som varken stimulerar eller hämmar tillväxten eller inflationen).
Neutral ränta specificeras
Centralbanker har tvingats ut och lite motvilligt avslöja nivån på den neutrala räntan. I takt med att sänkningarna fortsätter behöver centralbankerna en bedömning av när räntepolitiken bedöms slå över till att bli åtstramande. Riksbanken angav i höstas ett intervall – 1,5-3,0 procent – med mittpunkten 2,25 procent. Det var helt i linje med våra tidigare bedömningar. I samma härad ligger också ECB. De senaste bedömningarna från Fed är att neutral ränta ligger på 2,90 procent (se grafer ovan). Det innebär att för nästan alla centralbanker ligger aktuell ränta över normal nivå och penningpolitiken är därmed åtstramande. I takt med att inflationen fallit har realräntorna pressats upp. Det har adderat till behovet att skyndsamt anpassa styrräntorna nedåt.
Huvudspåret är att 2025 blir en favorit i repris med fortsatta räntesänkningar. Vi ser framför oss ett läge där inflationsutsikter-na för till exempel euroområdet, Sverige och Kina präglas av nedåtrisker medan USA:s inflationsläge färgas av uppåtrisker. Konsekvensen blir att till exempel Fed tvingas och stanna på en högre räntenivå (3,75 procent slutet av 2025) än till exempel ECB (1,50 procent) och Riksbanken (2,00). Det är dock inte uteslutet att en trögare ekonomisk återhämtning i Europa 2025 tvingar både ECB och Riksbanken att hålla räntan klart lägre än neutral nivå för att stimulera tillväxten. Skulle å andra sidan inflationen visa tecken på att öka kan räntan helt enkelt bara sänkas långsammare.
Det finns politisk sprängkraft i svårigheten för allmänheten att skilja på fallande inflation och fallande priser. Att inflationen, det vill säga prisökningstakten, bromsar in är ju inte synonymt med att priserna faller. Donald Trump har dock lovat amerikanska väljare sänkta priser, det vill säga deflation. Hans ekonomiska politik ser ut att ge ett annat utfall. Centralbankerna kan därmed skuldbeläggas av politiker vilket kan ge energi till frågan om centralbankers oberoende (till exempel Fed är ju redan pressad av Trump).
Ökade amerikanska inflationsrisker finns kvar
I skrivande stund är det helt omöjligt att sätta siffror på Trumps ekonomiska politik 2025-2026. Det faktum att USA härbärgerar världens största ekonomi och valuta samt ränte- och aktiemarknader, ger prognosmakarna på centralbankerna, inklusive USA:s, stora utmaningar för hur penningpolitiken bäst kan utformas för 2025. Trump håller för närvarande en hel omvärld på handelspolitiskt halster. Det vi dock med 100 procents säkerhet kan säga är att Trumps politik är starkt fokuserad på att öka USA:s ekonomiska aktivitet, med en klart företags- och tillväxtorienterad politik. Den har även uppenbara inflationistiska inslag eftersom president Biden överlämnar en ekonomi med högt resursutnyttjande. Vi kan således inte avskriva ökade amerikanska inflationsrisker.
En frihandelsvän känner både oro och olust inför det faktum att världen tar nya steg mot ökad protektionism och geoekonomisk fragmentering. Det återstår att se i vilken utsträckning det stannar vid att ”bara” bli ett förhandlingsverktyg i händerna på USA och Vita huset. Det som kanske mest besvärar ekonomen är den förutsägbara oförutsägbarhet som förstärks, vilket avspeglas av rekordhöga nivåer gällande USA:s handelspolitik. Därtill skräms ekonomen av risken för fortsatt stigande räntor som kan äventyra dagens ansträngda börsvärderingar, en historiskt hög offentlig skuld samt investeringstillväxten.
Utan tvekan utmanas räntesänkningsutrymmet 2025 av stora budgetunderskott och historiskt hög offentlig skuldsättning. Dels ökar inflationsrisken av expansiv finanspolitik inriktad på främst konsumtion. Dels kan långa räntor pressas upp som hämmar ekonomins både utbuds- och efterfrågesida på ett ganska oförutsägbart sätt. Dels kan finansiella stabilitetsrisker öka. Det senaste fem årens krispolitik har bekräftat behovet av en samordning av penning- och finanspolitiken för ökad realekonomisk och finansiell stabilitet. Detta gäller också för 2025 men flera regeringar – till exempel i Frankrike, Tyskland och Storbritannien, är under inrikespolitisk press och stress och frestas att avstå finanspolitisk konsolidering vilket behöver beaktas i penningpolitiska ekvationen för 2025.
Kinas deflationsrisker är allvarliga men hanterbara
Deflationsriskerna i Kina kräver stödåtgärder under 2025 från både centralbank och finanspolitik för att stoppa prisfallet på aktier och bostäder, skuldsanera samt stötta inhemska ekonomins efterfrågan. I dagsläget faller Kinas exportpriser med ca 5 procent i årstakt vilket direkt påverkar det globala inflationstrycket.
Det centralbanker behöver vara uppmärksamma på 2025 är det så kallade ”omdirigeringsscenariot". Vissa av till exempel kinesiskt tillverkade produkter, som uppenbarligen blir mindre attraktiva på den amerikanska marknaden med importtullar, kan försöka hitta nya marknader någon annanstans. Det kan mycket väl bli den tredje största ekonomiska zonen i världen: Europa.
Utsikterna att dollarn ska tappa i värde 2025 har försämrats i takt med att olika pusselbitar faller på plats kring Trumps politik. Den svenska kronan bedöms idag handlas med 25-30 procent rabatt mot dollarn; svenska kronan är undervärderad och dollarn är klart övervärderad. Flertalet centralbanker tvingas acceptera att den egna valutan förblir svag under 2025 och att detta därmed kan leda till att importerande företag tvingas till prishöjningar.
En inflationsoptimist bör självklart vara ödmjuk inför de paradigmskiften som påverkar världen 2025 och längre in i framtiden. Nya steg mot ökad geoekonomisk fragmentering, alltså att globala ekonomin glider isär i distinkta geopolitiska block, är en uppenbar inflationsrisk. Likaså kan den globala energiomställningen ge tillfälligt högre kostnader och därmed inflation. Optimisten vill ändå ta fasta på potentiella stora effektivitetsvinster som till exempel artificiell intelligens (AI) ger upphov till i takt med att teknologin implementeras.
Produktivitetsutvecklingen en nyckelfaktor
En nyckelfaktor för räntepolitiken framöver är bedömningar kring produktivitetsutvecklingen. Om USA:s kan upprätthålla den positiva produktivitetstillväxt man uppvisat de senaste fem åren dämpas inflationsoron kring Trumps politik. Samtidigt skriker euroområdets ekonomi efter effektivitetshöjande åtgärder. Den nya EU-kommissionen och Bryssel har en hoppingivande policyagenda för 2025 och kommande fyra år men möter varierande politiskt motstånd i EU:s 27 huvudstäder.
2025 väntas bli en favorit i repris med fortsatt räntesänkningar, men förutsättningarna för framgång hänger på hur väl världens ledare hanterar geopolitisk oro och ekonomisk osäkerhet. Samtidigt ger teknologiska framsteg och stabila inflationsförväntningar hopp om att navigera igenom dessa utmaningar med framgång. Att inflationen 2024 kom ned utan att världsekonomin behövde gå in en allvarlig lågkonjunktur förstärker inflationskampens och inflationsmålspolitikens framgång som viktigt ankare för både ekonomisk och finansiell stabilitet. Vi blickar framåt med försiktig optimism och medvetenhet om att flexibilitet och samarbete kommer att vara avgörande för ett stabilt globalt ekonomiskt och finansiellt landskap.
Till sist: vad är svaret på inledande frågan om vad som prioriteras högst – ökad tillväxt eller låg inflation – om vi går mot stagflation? Det blir två svar: (1) sannolikheten för stagflation är låg, och (2) en inflation nära 2 procent får högst prioritet eftersom minnet fortfarande är färskt av vilka stora negativa effekter som snabba och stora kostnadshöjningar får på både hushåll och företag.
Ladda ned och läs Veckans tanke med tabeller och grafer (pdf)