Om en knapp månad så går Europa till val. Ett nytt EU-parlament med 720 ledamöter ska väljas och vi svenskar kommer att få utse 21 av dem. För många är nog EU en organisation som ses på med blandade känslor. Vi är tacksamma för EU-regler som gör att det går att mobilsurfa under Europaresan utan att det kostar skjortan och för att vi slipper långa passköer på flygplatserna.
Andra EU-regler som det nyligen införda förbudet mot att elda trädgårdsavfall på tomten ses nog av de flesta som något som definitivt inte borde bestämmas i Bryssel. Men den gemensamma nämnaren är att vår bild av EU till stor del handlar om just olika regleringar och direktiv. Vi har alla otaliga gånger hört eller läst om att svensk lagstiftning och svenska föreskrifter måste anpassas till nya EU-regler.
En regulatorisk stormakt
Beskrivningen av EU som en stor ”regelfabrik” är också något som uppmärksammats av forskare och politiska bedömare. Att EU med åren utvecklats till en regulatorisk stormakt har till och med fått ett eget namn – ”Brysseleffekten”.
Att EU kan införa tvingande regler för sina 27 medlemsländer, alla företag som verkar där och alla de 450 miljoner konsumenter som bor där har givit EU en enorm makt som sträcker sig långt utanför unionens gränser. När EU bestämmer att alla mobiler som säljs i EU måste gå att ladda via ett USB-C uttag så tvingar det alla världens mobiltillverkare att gå över till den standarden. Till och med Apple som alltid skapat sina egna tekniklösningar måste anpassa sig.
Att USA och många andra länder har en mer liberal grundsyn på behovet av regleringar har bara gjort EU:s inflytande ännu större då man ofta har kunnat agera utan att ta hänsyn till andra länder. Lite förenklat så har företagen frihet att göra som de vill i USA medan de måste anpassa sig i EU vilket leder till att EU:s regler blir standard för alla.
Att EU har utvecklats i den här riktningen kan bero flera saker men en viktig orsak är kanske att det varit den enda vägen för EU att kunna utöva någon meningsfull central styrning av unionen. EU:s ekonomiska styrmedel är till skillnad från medlemsstaternas minimala. Förra året uppgick EU-budgeten till ynka 1 procent av europeisk BNP. Det kan jämföras med den svenska statens budget som utgör drygt 20 procent av BNP eller USA:s federala budget som är nästan 23 procent av BNP. Att EU saknar möjlighet att utöva inflytande via finanspolitiken har helt enkelt gjort att regleringar blivit den enda framkomliga vägen för att påverka.
Regleringar medför kostnader
Även om regleringar självklart kan vara bra och nödvändiga så kommer de nästan alltid med en kostnad i form av minskad handlingsfrihet för företag och människor. Därmed riskerar de också att med tiden bli ett stort problem för konkurrenskraft och innovation. Kanske är det ingen slump att inget av världens 10 största företag är europeiskt medan hela 8 av dem är amerikanska.
Länge hade EU:s mest motsträviga land, Storbritannien, rollen som den som höll emot och bromsade införandet av nya regelverk från Bryssel men efter Brexit har den bromsklossen försvunnit. Men en motreaktion ser ut att ha startat och allt fler kritiska röster, inte minst från näringslivet, höjs nu mot regleringsfrenesin i Bryssel. Erikssons vd Börje Ekholm sa nyligen att: ”Europa håller på att bli ett museum med god mat och vin, fin arkitektur och vackra landskap men där ingen industri är kvar”.
I Frankrike och flera andra länder pågår omfattande protester mot att EU:s omfattande miljöregler gör det omöjligt för europeiska bönder att konkurrera med utländska producenter. Många var också kritiska efter att EU var snabbast i världen med att reglera användningen av AI. Risken är att det kommer att hämma innovation så att Europa hamnar ännu mer på efterkälken i den pågående AI-revolutionen.
Även inom EU-byråkratin verkar det som att det börjar infinna sig en viss självinsikt om behovet av en kursändring och att regleringarna har en kostnad. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har lovat att prioritera arbetet med att göra EU mer konkurrenskraftigt om hon blir vald för en andra mandatperiod.
Fler EU-skeptiker i parlamentet
Att allt fler uttalade EU-skeptiker spås ta plats i parlamentet kommer rimligtvis också göra det svårare att fortsätta på regleringsvägen i den omfattning som vi sett de senaste åren. De båda EU-skeptiska partigrupperna i parlamentet ECR och ID har idag 17 procent av platserna och spås öka till 21 procent. Till det ska läggas en hel del, mer eller mindre, EU-kritiska partier i de andra partigrupperna.
Kanske kan det även skapas ett ökat yttre tryck. Blir Donald Trump vald till USA:s president i höst, som opinionsmätningarna antyder just nu, så har han lovat att göra ännu mer avregleringar. Det skulle göra det svårare ur konkurrenssynpunkt för EU att gå i motsatt riktning.
Avslutningsvis är det bara att konstatera att om vi vill ha en europeisk union så måste den också ha meningsfulla uppgifter och något sätt att utöva inflytande på. I slutänden kanske det är så enkelt att om vi vill ha färre regleringar måste vi i stället acceptera att ge EU andra verktyg och maktmedel för att hålla ihop och utveckla unionen. Uppgifter som brottsbekämpning och försvar diskuteras allt oftare som områden där EU framöver skulle kunna spela en större roll. Oavsett hur det blir så lär det bli en spännande utveckling framöver.