När detta skrivs kostar en euro 11,36 svenska kronor och 11,68 norska kronor. De flesta ekonomer tycker att båda de skandinaviska valutorna är alldeles för svaga. IMF kom i en analys i somras fram till att Sverige har den mest undervärderade valutan av alla de 30 länder som ingick i studien (Norge ingick inte). Men nu är det inte ekonomer på IMF eller andra ställen som bestämmer vad valutorna ska kosta utan marknaden. Varför NOK och SEK är så svaga är det ingen som riktigt vet. För den svenska kronan finns många hypoteser som inkluderar allt från tidigare minusräntor, vårt pensionssystem med mycket sparande i utländska aktier till risker i vår fastighetssektor och flera andra saker. Men ingen förklaring är i sig självt helt övertygande.
Att den norska kronan är så svag förbryllar också och förklaringarna där handlar om allt från oljepriser till att det är en liten valuta med få finansiella tillgångar för utländska investerare att köpa. Just att båda valutorna är relativt små skulle kunna vara en förklaring men inte heller den känns helt övertygande och tittar man runt i världen finns många valutor som är ännu mindre och ändå har utvecklats väl. Mysteriet blir inte mindre av att de svenska och norska ekonomierna numer är rätt olika där den norska de senaste 50 åren till stor del byggts kring landets stora oljetillgångar.
150 år av valutahistoria
Men trots att det finns många skillnader kommer man inte ifrån att den svenska och norska kronan har en lång gemensam historia. Den svenska kronan infördes för mer än 150 år sedan, 1873, och ersatte då föregångaren riksdalern. Valutabytet gjordes i samarbete med Danmark i vad som kom att kallas den Skandinaviska myntunionen. Två år senare, 1875, anslöt även Norge till samarbetet och de nya kronorna, som alla hade samma värde, gick också att använda som betalningsmedel i alla tre länderna. Kronorna var som de flesta valutor på den tiden kopplade till guldpriset via en guldmyntfot där centralbankerna garanterade att alla som ville kunde lösa in sina kronor mot en bestämd mängd guld.
Valutaunionen höll ända fram till 1914 då första världskriget ledde till att efterfrågan på guld ökade så mycket att nästan alla centralbanker blev tvungna att släppa guldkopplingen för att inte riskera att helt tömma sina guldreserver. Kriget och framför allt de efterföljande krisåren, blev en turbulent period för både Sverige och Norge. Först med hög inflation under kriget och därefter kraftig deflation och ekonomisk kris. Efter kriget var Sverige snabbare än Norge med att återinföra guldstandarden men 1928 hade den norska kronan återhämtat hela det tidigare tappet mot den svenska. Andra världskriget blev nästa stora prövning och när kriget var slut och stora delar av Europa låg i ruiner blev Sverige, som hade hela sin industri oskadad, tvunget att kraftigt revalvera den svenska kronan. Därefter följde ännu en lång period av stabilitet med dollarn och Bretton Woods-systemet som ankare. Det höll ända fram till början av 1970-talet när USA, tyngt av utgifter för Vietnamkriget, tvingades släppa guldkopplingen och låta dollarn falla.
För Sverige innebar de följande decennierna flera kriser orsakade av oljeprischocker, återkommande devalveringar för att försöka behålla konkurrenskraften och en stor fastighetskrasch i början av 1990-talet. För Norge blev 1970-talet i stället början på en guldålder där landet gick från att vara en fattig fiskenation till att bli ett av världens rikaste länder med en ekonomi byggd kring oljesektorn. Toppen för NOK/SEK nåddes våren 2009, mitt under den globala finanskrisen som gick hårt åt både Norge och Sverige men ändå blev tuffare för den svenska kronan. Under de 15 år som gått sedan dess har vare sig den svenska eller norska kronan utvecklats väl i ett globalt perspektiv men den svenska har ändå i relativ mening gått mindre dåligt.
Både räntor och valutor kan röra sig mycket över tiden men till skillnad från räntor så behöver valutarörelser inte reverseras utan de kan trenda över lång tid och permanentas på helt nya nivåer. För 150 år sedan kunde man som svensk köpa en dollar för 3,73 kr, långt under dagens kurs på 10,22 kr. En schweizerfranc kostade bara 72 öre mot skyhöga 11,96 kr idag. Procentuellt har dollarn alltså stärkts med 180 procent och schweizerfrancen med ofattbara 1575 procent mot kronan. Men relativt den norska kronan har vi inte haft någon trend och idag är växelkursen bara ynka 3 procent från var den var vid starten för 150 år sedan. Till skillnad från då är det dessutom marknaden som idag tycker att det är där priset ska ligga.
Hand i hand mot framtiden
I Sverige har kronsvagheten de senaste åren lett till ökade krav och spekulationer om att vi borde göra slag i saken och gå med i euron. Faktum är att det till och med i Norge på sistone har förts fram förslag om att ensidigt knyta den norska kronan till euron trots att Norge inte är ett EU-land. En ännu mer radikal idé skulle vara att Sverige och Norge släpper alla tankar på euron och satsar på en ny gemensam svensk-norsk valutaunion igen eftersom det ändå verkar som om det finns ett osynligt gummiband mellan våra valutor som över tiden alltid drar ihop dem mot paritet.
Det senare är nog av många skäl inte realistiskt men att våra valutor ändå på något sätt verkar sitta ihop talar starkt för att de även framöver kommer att utvecklas på ett liknade sätt. Mot den bakgrunden så skulle nog ett svenskt euromedlemskap som stabiliserade vår valuta mot omvärlden antagligen vara det bästa som skulle kunna hända även för den norska kronan.