”Alla ekonomiska modeller visar fel men en del är användbara.”Det var (för)svaret i juni förra året från Huw Pill, chefsekonom på Bank of England (BOE), på irriterade brittiska politikers frustration över att BOE gått väldigt fel i sina inflationsprognoser de senaste åren. Men BOE har inte varit ensamma. Centralbanker runt om I världen har kritiserats för att ha underskattat inflationens kraft och inneboende dynamik när den tog rejäl fart senvintern 2021. Först ett år senare började t.ex. Fed att agera och höja räntan.
Nu ska inflationsprognoserna bli bättre
Det är i alla fall förhoppningen. Bakgrunden är att BOE i juli förra året utsåg f d amerikanske centralbanksordföranden Ben Bernanke till att göra en fullständig och heltäckande översyn av brittiska centralbankens interna policyarbete och prognosmodeller. Slutsatserna ska presenteras 12 april. En inte alltför vågad gissning är att det är många centralbanker som vill – och behöver – ta del av slutsatserna.
Vi kan notera att även Riksbanken tar steg för att utveckla sina modeller och penningpolitiska kommunikation. Riksbanken jobbar t.ex. med olika alternativscenarier. Ett nytt steg togs även i senaste Penningpolitisk rapport där Riksbanken försöker förmå omvärlden att rikta mest fokus på niomånadersprognos för styrräntan, snarare än den klart mer osäkra 36-månadersprognosen.
Centralbanker, och andra dödliga, navigerar i helt nya miljöer. Det finns därför mycket goda skäl att vara ödmjuk inför att göra inflationsprognoser, trots brittiska centralbankens uttalat väldigt höga förväntningar på vad Bernanke-rapporten ska leverera.
Idag utmanas centralbankerna av snabba förändringar i både efterfrågeläget och vad ekonomin långsiktigt förmår producera. Det är uppenbart genom att titta både i ”backspegeln” och framåt genom ”vindrutan”. Traditionellt har centralbankers primära uppgift varit att förutse hur efterfrågan i ekonomin utvecklas i förhållande till vad ekonomin förmår producera. Blir skillnaden för stor mellan efterfrågan och produktionskapaciteten behöver penningpolitiken anpassas så att efterfrågan normaliseras. Vi kan dock dra slutsatsen att både ”backspegeln” och ”vindrutan” (mer nedan) visar att efterfrågan och produktionsmöjligheter förändras på ett för centralbanker och andra prognosmakare ganska oförutsägbart sätt som får direkt effekt på inflationstrycket och därmed penningpolitiken.
”Backspegeln” bekräftar bl a att de senaste fyra årens händelser har satt traditionella ekonomiska prognosmodeller helt ur spel:
- Pandemin gav en historiskt omfattande, globalt synkroniserad finanspolitisk stimulans 2020-2021 på uppskattningsvis 15 800 miljarder dollar (18 procent av global BNP) i ett läge när covidrestriktioner gav allvarliga produktrestriktioner – följden blev ett ovälkommet bränsle till en global varuinflationsbrasa;
- Energikrisen, som fick tydliga konturer sommaren 2022, adderade ytterligare kraft till den pågående inflationsbrasan;
- Rysslands attack på Ukraina och Hamas attack på Israel har kraftigt ökat de geopolitiska riskerna med möjliga inflationseffekter p g a stigande råvarupriser och störningar i världshandeln;
- Klimatkris och en ökad frekvens av extremväder skapar störningar i global handel, infrastruktur och livsmedelsproduktion.
Framgång på ett viktigt område
Centralbankerna kan uppvisa framgång på ett viktigt område – trots rejäla prognosmissar: stabiliteten i långsiktiga inflationsförväntningar. Det är en ”positiv avkastning” från mångårig inflationsmålspolitik som inte ska underskattas. Det får konsekvenser för framtidens tillväxt- och inflationsutveckling genom att fungera som ”gravitationskraft” till att föra ekonomin tillbaka till 2-procentsmålet och ökad förutsägbarhet. Det är viktigt i ett läge där många talar om risken för inflationens återkomst p g a till exempel omfattande satsningar på gröna investeringar i fysisk/digital infrastruktur, minskad globalisering och energiomställningen.
Blicken framåt – genom vindrutan – visar samtidigt behovet av anpassningsbara prognosmodeller, flexibla ekonomer och ödmjuka beslutsfattare när inflationen kan finna delvis nya vägar:
- Fler politiska interventioner i marknadsbaserade ekonomier genom t.ex. regleringar, restriktioner och tullar, delvis säkerhetspolitiskt motiverade, är svåra att fånga i ekonomiska modeller;
- Ökad geoekonomisk fragmentering av världsekonomin – en typ av avglobalisering – påverkar såväl efterfrågan som produktionskapaciteten men är svår att kvantifiera och tidsbestämma;
- Artificiell intelligens AI har en potential att både snabbt och kraftfullt stöpa om våra arbetsmarknader genom att bli både ett positivt komplement/verktyg för vissa arbetstagare men även ett substitut till, enligt IMF, 20 procent av alla världens jobb;
- Kinas ekonomi, världens näst största, bedöms ha en överkapacitet p g a cyklisk, strukturell och geopolitisk motvind vilket kan innebära växande behov för Peking att försöka få avsättning för Kinas produktion på den globala varumarknaden.
Ekonomi handlar om beslut som fattas av människor i olika positioner. Och alla (nästan) vill få så bra eller minst dåligt utfall som möjligt i t.ex. olika krislägen. Prognosmodeller, och ekonomer, har dock en tendens att underskatta dels framväxten av kreativitet, dels ekonomins anpassningsförmåga. Några tänkvärda exempel:
- Att företag under pandemin hittade olika åtgärder för att lösa produktionsproblem gav en oväntad motståndskraft i t.ex. globala värdekedjor – vilket bidrog till återhämtningen efter pandemin;
- Framtagningen av ett covid-vaccin gick på ett drygt halvår när världens forskning gick samman för att stoppa pandemin;
- Energikrisen 2022-2023 blev inte så allvarlig som befarades trots Moskvas beslut och risken för energiransonering – energikonsumtionen sjönk och anpassades till ett nytt läge och Europas energiinfrastruktur visade sig vara mer flexibel än väntat.
Frågan är vilka slutsatser Bernanke levererar till britterna. Det är inledningsvis naivt att tro att Bernanke trollar fram den ”heliga prognosgraalen”. Den finns inte. Däremot lär han rekommendera ökad användning av AI för att hantera mycket stora datamängder och kartlägga/förutse ändrade beteendemönster. Det är även troligt att rådet blir att snegla på andra centralbanker, t.ex. Riksbanken, och börja arbeta med olika alternativscenarier och lägga fast en egen räntebana – inte utgå från marknadens prissättning eller oförändrad styrränta under hela prognosperioden. För att ge enskilda BOE-ledamöter ökade frihetsgrader att dra egna slutsatser om t.ex. BNP, arbetslöshet, inflation och styrränta kan han föreslå att införa s k ”dot-plots” à la Fed för varje ledamot i BOE. Ett alternativ är också att som Riksbanken namnge enskilda BOE-ledamöter i det offentliga penningpolitiska mötesprotokollet.
Penningpolitisk förutsägbarhet, tydlighet och flexibilitet är tre ledstjärnor som förväntas guida centralbankerna framöver i den värld där oförutsägbarhet är det nya normala. Samtidigt finns det en inneboende konflikt i dessa begrepp, t.ex. förutsägbarhet och flexibilitet. Marknaden behöver höja beredskapen för snabba fotbyten kring penningpolitiken. Marknaden gillar att sätta fjäderdräkter på centralbankschefer – hök eller duva – i syfte att få en bild av hur penningpolitiska beslut kan komma att landa. Räntehöken förväntas gärna sätta foten på penningpolitikens bromspedal medan duvan gillar närheten till gaspedalen. Men en centralbankschef som inte är beredd på snabba dräktbyten riskerar att stå helt naken på scenen. Det är en situation vi helst vill undvika.