Hoppa till sökfunktionen Hoppa till innehållet
Språk

Du behöver använda en annan webbläsare. För att kunna använda våra internettjänster kan du istället använda någon av de här webbläsarna: Apple Safari, Google Chrome, Microsoft Edge eller Mozilla Firefox.

Läs mer om rekommenderade webbläsare

Är Sverige redo för kortare arbetstid?

Påskhelgen ska precis starta och vi som jobbar kan se fram mot hela fyra dagar lång sammanhängande ledighet. Hur mycket ledighet vi har relativt hur mycket vi arbetar är en fråga som börjar diskuteras allt mer. I januari meddelade Socialdemokraterna att de vill göra arbetstidsförkortning till en valfråga 2026 och i höst startar i Sverige en stor frivillig studie där företag ska kunna testa att införa fyradagarsvecka. Men hur mycket jobbar vi egentligen i Sverige? Och hur har det förändrats genom historien och vilka trender kan man se framöver? Om det ska den här analysen av SEB:s seniorekonom Johan Javeus handla.

Det flesta har nog bilden av att ”ledighet” är en relativt modern uppfinning och att människor för länge sedan var tvungna att jobba alla dagar i veckan från barnsben till graven. Men faktum är att riktigt så illa var det inte. Under sen medeltid var söndagar precis som idag lediga och därtill hade vanliga människor hela 60 röda dagar under året för att fira en mängd kristna högtider.

Sammantaget var människor under medeltiden lediga nästan en tredjedel av årets dagar. Antagligen förskönar detta nog bilden en del givet alla sysslor på en gård som behövde skötas alldeles oavsett om det var röd dag eller inte och sett över ett helt liv blev det naturligtvis inte heller lika bra eftersom folk började arbeta tidigt och inte slutade förrän man lämnade jordelivet i ofta rätt ung ålder. Den stora mängden ledighet i samband med olika religiösa högtider blev dock ett allt större samhällsekonomiskt problem då det kraftigt begränsade produktionen och därför reducerades antalet röda dagar drastiskt under århundradena fram till modern tid och idag har vi ”bara” 12 röda dagar kvar.

Arbetstidsförkortningens guldålder

Runt förra sekelskiftet var normalarbetstiden 60 timmar i veckan i Sverige och redan 1890 hade den framväxande arbetarrörelsen börjat kampen för en kortare arbetsdag under den internationella parollen ”8 timmars arbete, 8 timmars frihet och 8 timmars vila”. Kampen bar till slut frukt och 1919 infördes 8 timmars arbetsdag.

Nästa stora arbetstidsreform var betald semester. Innan 1938 var semester ett okänt begrepp för de allra flesta. Efter reformen hade den vanliga arbetaren plötsligt två veckors betald ledighet varje år. Drygt ett decennium senare, 1951, kom den tredje semesterveckan och sedan den fjärde 1963 och den femte 1978. Till det ska läggas att lördagar blev lediga dagar i slutet av 60-talet och den lagstadgade 40-timmarsveckan infördes 1973.

Sammanfattningsvis förkortades arbetstiden kraftigt under fyra decennier mellan 1938 och 1978. Men därefter har det i stort sett inte hänt någonting. Visserligen har en del fackföreningar förhandlat fram ytterligare semesterdagar för sina medlemmar men normen för svenska löntagare är fortfarande fem veckors semester.

De stora arbetstidsreformer som gjordes under 1900-talet finansierades med stark tillväxt, mycket tack vare snabbt stigande produktivitet. Det räckte både till högre levnadsstandard och en minskning av arbetstiden. Men under de senaste 50 åren har trenden brutits och i stället har vi tagit ut hela produktivitetsvinsten i samhället i form av högre levnadsstandard och nästan ingenting i mer ledighet. Antalet arbetade timmar i ekonomin har sedan 1980 stigit med ungefär 30 procent som följd av befolkningsökningen och stigande sysselsättning men real BNP har samtidigt ökat med nästan 150 procent. Frågan är hur länge det här gapet ska fortsätta att växa?

Efter nästan 50 år – är det dags för nästa steg?

Det finns en klassisk kurva alla A-kursstudenter i nationalekonomi får lära sig på mikrokusen. Om man ökar lönen så ökar arbetsutbudet men fortsätter lönen att öka så når man till slut en punkt då arbetsutbudet i stället börjar minska. Logiken är att när lönen stigit till en viss nivå så har man blivit så rik att om lönen stiger ännu mer så väljer man att prioritera mer ledighet i stället för att jobba mer och kunna köpa fler saker.

Kanske har vi i Sverige efter snart 50 år av oförändrad arbetstid i kombination med stora inkomstökningar nått en nivå då många hellre vill konsumera mer fritid i stället för att få det materiellt bättre. När man följer det som skrivs om nya trender på arbetsmarknaden, både i Sverige och i omvärlden, så får man onekligen bilden av att inte minst yngre människor i allt större utsträckning verkar vilja prioritera en bättre balans mellan arbete och fritid.

Svårt att avvika från mängden

Men även om Sverige skulle vara moget för att ta ytterligare ett steg mot kortare arbetstid så är den här typen av förändringar svåra att genomföra på egen hand och det finns antagligen flera orsaker till att utvecklingen stått still så länge.

En förklaring kan vara att vi tillsammans med övriga Norden redan tillhör gruppen av länder som har mest semester. Även sett till den totala genomsnittliga årsarbetstiden utslagen på alla anställda så tillhör Sverige de länder med kortast arbetstid i internationella jämförelser (även om det finns länder som ligger ännu lägre).

I en globaliserad värld med hård konkurrens finns det självklart också gränser för hur mycket en liten ekonomi som den svenska kan skilja sig från mängden. Men även utomlands verkar många länder röra sig i riktning mot förkortad arbetstid. EU-länder som Frankrike, Belgien och Litauen har redan börjat underlätta för att implementera en 4-dagars arbetsvecka och många fler länder experimenterar i mindre skala med konceptet. 

Även om en fyradagarsvecka inte automatiskt innebär kortare arbetstid utan också kan utformas så att man arbetar fler timmar under färre dagar så verkar det vanligaste upplägget ändå vara det system som kommit att kallas ”100-80-100” eller 100 procent av lönen, 80 procent av arbetstiden, 100 procent produktivitet. Det är också den modellen som kommer att testas i den svenska studien i höst. De företag som erbjuder sina anställda 4-dagarsvecka kommer enligt förespråkarna få mer motiverade och friskare anställda.

Dessutom blir det lättare att både rekrytera och behålla talanger. Ett annat argument är att kortare arbetstid kan vara en förutsättning för att vi ska orka med att jobba längre upp i åren vilket krävs för att de yrkesverksamma åren inte ska bli för få i relation till vår förväntade livslängd. Kritikerna lyfter i stället fram de stora kostnader kortare arbetstid skulle innebära för vår konkurrenskraft och hur det blir svårare med att få råd med vår gemensamma välfärd.

Framtiden kan komma snabbare än du tror

Ingen kan ha undgått den pågående AI-revolutionen. Redan nu klarar AI-modellerna att utföra många uppgifter och AI har redan bidragit till att öka produktiviteten inom många yrken. Listan av företag som har börjat utnyttja AI-tjänster för att rationalisera sin verksamhet så att de klarar sig med färre anställda växer för varje månad som går. Om teknikutvecklingen fortsätter att gå så fort som den gjort de senaste åren spår allt fler experter att vi till och med kan ha en AI som klarar att göra i princip allt som vi människor kan redan inom en handfull år. AI kommer att få omvälvande effekter på samhället och inte minst på arbetsmarknaden. När AI kan göra allt fler uppgifter snabbare, bättre och billigare än en människa är risken stor att många av dagens jobb delvis eller i vissa fall helt kan ersättas av AI. Om utvecklingen börjar gå åt det hållet skulle kortare arbetstid kunna vara ett sätt att underlätta en smidig övergång så att man undviker att allt för många människor hamnar i kläm samtidigt.

Så är Sverige redo för kortare arbetstid? Svaret är nog att det beror på. Ytterst är det en värderingsfråga om hur vi vill använda det överskott vårt arbete genererar. Men att redan nu börja utreda och experimentera med kortare arbetstid är nog klokt givet de förändringar som samhället kan komma att stå inför.

Läs analysen med bilder och grafer (pdf)