Kronans nuvarande svaghet ger Sverige växande problem. Den tömmer bland annat hushållens plånböcker på köpkraft i Sverige och utlandet och pressar upp ränteläget. Men kronans svaghet är ett dåligt argument för att överge kronan. Vi behöver förstå drivkrafterna bakom svagheten. Ett valutabyte har både en ekonomisk och politisk dimension. Att överge kronan är en mångfacetterad fråga med både plus och minus som kräver nya analyser.
Sverige höll folkomröstning om euron för 20 år sedan, dvs. den 14 september 2003. Med 83 procents valdeltagande blev resultatet tydligt: 55,9 procent av svenskarna sa nej till att byta ut kronan mot euro och 42,0 procent sa ja (2,1 procent blanka röster). Vid tidpunkten för omröstningen 2003 handlades kronan till runt 9 kronor. I dag handlas kronan rekordsvagt mot euron till strax under 12 kronor. Det är ett värdetapp på betydande 25 procent.
En tolkning av folkomröstningsresultatet 2003 är att ekonomiska argument, inte politiska, blev avgörande för svenskarnas val att behålla kronan. Visserligen skulle till exempel svenska företag slippa hantera transaktionskostnader i valutahandeln mellan kronor och euro men svenskarna såg uppenbarligen inte några goda skäl att tro att euron skulle kunna ge Sverige en högre ekonomisk tillväxt, lägre arbetslöshet eller starkare offentliga finanser.
Världen och Sverige har upplevt mycket dramatiska 20 år. Den globala finanskrisen 2008-2009 satte djupa spår i ekonomier och finansiella system. Efter Lehmankollapsen ställdes euroländerna inför en allvarlig statsfinansiell skuldkris 2009-2012 som också ifrågasatte eurons framtid. I juni 2016 röstade britterna ja till att lämna EU och 2020 slog pandemin till med full kraft och världen stannade. Därefter – och i skrivande stund – behöver världen nu hantera ett krig i Europa, framväxten av en ny säkerhetspolitisk ordning samt en accelererande klimatkris.
Motståndet mot euron har gradvis minskat enligt SCB:s halvårsvisa mätningar. Svenska euromotståndet var som starkast 2012 då drygt 80 procent sa nej till euron. Enligt SCB:s senaste mätning för maj var motståndet mot euron nere på 50 procent; 31 procent var samtidigt beredda att införa euro. Därmed var försprånget för nej-sidan (gapet ”nej-ja”) nere på runt 19 procentenheter.
Vi publicerar nu en uppföljande euromätning efter sommaren mot bakgrund av kronans fortsatta svaghet och hur den påverkar både hushållens reseplånböcker och den importerade inflationen och i förlängningen Riksbankens räntebeslut. Vi noterar att euro-motståndet fallit ytterligare samtidigt som stödet ökat. Även de som har svårt att ta ställning har ökat. En folkomröstning idag om att ersätta kronan som valuta ger nej-sidan 41,9 procent och ja-sidan 34,0 med 24,1 procent osäkra. Gapet ”nej-ja” har därmed minskat från 19 procentenheter i maj till knappt 8 i september.
Växande problem för Sverige
Kronans trendmässiga försvagning är ett växande problem för Sverige. En svag krona är visserligen bra för Sverige som nettoexportör. Den ökar även värdet på vår nettoförmögenhet gentemot utlandet eftersom våra tillgångar i utlandet (21 327 miljarder kronor) överstiger våra skulder (17 414 miljarder kronor). Men kronan är cirka 20 procent undervärderad mot euron; den borde teoretiskt sett handlas till cirka 9,50 kronor om vi tar hänsyn till hur stark ”AB Sveriges balansräkning” i praktiken är.
Kronans svaghet ger problem på flera plan: (1) en urholkning av hushållens köpkraft i Sverige och utlandet, (2) ökad press på Riksbanken att höja räntan, (3) minskat omvandlingstryck i konkurrensutsatt industri.
Vi har identifierat flera förklaringar till kronans svaghet de senaste decenniet (se till exempel temaartikeln ”Kronan och flödena” i Nordic Outlook, augusti 2023).
Nordic Outlook augusti 2023 (pdf)
I det korta perspektivet är det rimligt att kronan är svag på grund av olika riskpremier i en orolig omvärld och med en fastighetssektor som utmanas av högre räntor. Att amerikanska dollarn normalt rör sig i långa 10-åriga trender – den senaste är en förstärkningstrend – gör att kronan tappar mot dollarn och euron. Därtill noterar vi att utländska trenddrivande modellfonder är säljare av kronor. Till de mer strukturella flödeskrafterna lägger vi pensionskapital som söker gröna och digitala/fysiska infrastrukturinvesteringar i utlandet (p g a brist på investeringsalternativ i Sverige) och svenska multinationella industribolag som behöver flytta verksamhet och bygga upp nya produktionsenheter och värdekedjor i ett nytt geopolitiskt globalt landskap.
Sveriges ekonomiska bokslut med 20 år utan euron är starkt. Vi noterar att svensk BNP-tillväxt har varit dubbelt så stark jämfört med euroområdet om vi summerar utvecklingen från 2003 och fram till idag. Svensk inflation har i stora drag följt det globala mönstret och euroområdets inflationsutveckling. Det innebär att Riksbankens styrränta följt globaliseringen av inflationen och det strukturella fallet i den naturliga räntan snarare än till exempel ECB. Omvärldens aptit på svensk industri och investeringar i Sverige tycks inte heller ha påverkats av att vi stått utanför eurosamarbetet.
Sveriges offentliga skuldutveckling fortsätter att sticka ut. Efter den svenska 1990-talskrisen, som innebar en kursomläggning för såväl finans- som penningpolitiken, har den svenska offentliga skulden varit i en fallande trend. Sveriges offentliga skuld har sedan euroomröstningen fallit från 50 till drygt 30 procent av BNP. Under samma period har euroområdets skuld vuxit från 70 till 90 procent av BNP. Det ligger inte inom ramen för denna Veckans tanke att fundera över om det svenska skuldfallet är optimalt ur ett långsiktigt perspektiv. Däremot har svenska hushålls skulder vuxit på ett oönskat och potentiellt destabiliserande sätt och placerat en ”gökunge” i vår ekonomi som kan öka behovet av en egen ”svensk” penningpolitik – inte en ECB-politik – de närmaste åren.
Hög offentlig skuld utmaning för euron
Euroområdets höga offentliga skuld är en utmaning för euron inte minst när räntorna har stigit. Det ekonomiska och monetära samarbetet ses som ofullbordat så länge en finanspolitisk union inte är på plats. ECB:s enorma köp av statspapper har i viss mån kommit att bli ett substitut till att ta steget in i den finanspolitiska unionen. Men euron riskerar en framtida instabilitet när centralisering av penningpolitiken ställs mot en decentraliserad finanspolitik. Ett införande av euro i Sverige handlar både om vad vi går in i och får, och vad Sverige överger (en egen penningpolitik som innebär att inflytandet över politiken går från 100 procent till 4 procent, det vill säga motsvarande Sveriges BNP-vikt i euroområdet).
Eurodebatten har fått ökat momentum, vilket resultatet av vår nya mätning visar, men vägen framåt är krokig. Vårt EU-medlemskap gör det naturligt att på sikt ta ett svenskt beslut om att införa euro i Sverige. Det finns inget krav på att en ny folkomröstning behöver genomföras för att införa euro men bedömningen är att en sådan ligger i allmänhetens förväntan. Eurofrågan prioriteras inte av riksdagspartierna förutom Liberalerna. Politikerna väntas inte heller driva eurofrågan innan stödet för euron ökat i tillräcklig styrka och uppvisar långsiktig stabilitet. Sverige har inte råd förtroendemässigt att säga nej till euron en gång till då det kan skada vårt viktiga EU-medlemskap.
Flera slutsatser
Epilog – slutsatserna är flera: (1) det råder ingen tvekan om att dagens svaga svenska krona är ett problem – för ekonomin, hushållen och företagen – men det kan vara övergående om alla kronprognoser infrias; (2) en svag krona är ett dåligt argument för att genomföra ett valutabyte; (3) ett nytt eurobeslut behöver väga den ekonomiska vågskålen mot den politiska och det är en långtifrån enkel analys att göra eller ett enkelt beslut att fatta; (4) två decennier har förflutit sedan folkomröstningen om euron och vi är på väg in i en ny värld: eurofrågan förtjänar verkligen både nya analyser och nya debatter – men inga förhastade beslut.
Ladda ned och läs Veckans tanke med grafer och tabeller (pdf)