De flesta bedömare räknar med att inflationen snart kommer börja ge med sig. Mycket talar för att den redan toppat i USA medan vi i Sverige och Europa ser ut att få vänta till årsskiftet på inflationstoppen. Därefter kommer inflationen om prognoserna stämmer att snabbt falla tillbaka under 2023.
Här är det dock viktigt att ha i minnet att fallande inflation inte innebär fallande priser utan ”bara” fallande prisökningstakt. För att reallönerna ska återhämta sig krävs antingen löneökningar eller regelrätta prisnedgångar alltså deflation. När det gäller utsikterna för löneökningar så är de historiska erfarenheterna att löntagare nästan aldrig lyckas kompensera sig fullt ut för inflationschocker. Lönerna stiger visserligen en del men inte tillräckligt för att kompensera för prisökningarna.
Så hur stort hopp kan vi sätta till att priserna faktiskt ska komma ner igen när väl energisituationen i Europa normaliserats och de globala leveranskedjorna fungerar normalt igen?
Ser man till den totala svenska inflationen så kommer den framförallt från de tre största varugrupperna konsumentprisindex; boende, mat och transporter. Tillsammans utgör dessa grupper mer än hälften av KPI-korgen och det senaste året står de för 5,8 procentenheter av den totala inflationen på 8,5% i juli.
De höga energipriserna påverkar alla dessa grupper. Bensin- och dieselpriser driver transportkostnader, elpriser gör boendet dyrare och energi i allmänhet används i olika former för att producera livsmedel. Om bara energipriserna kunde falla tillbaka så ser det på papperet alltså ut att kunna ge rejäla prisfall.
En första fråga i det sammanhanget är hur lång tid det i så fall kommer att ta? För att det ska gå fort krävs att vi får en snabb politisk lösning på konflikten med Ryssland vilket inte ser speciellt sannolikt ut just nu. Ett troligare scenario är en mer utdragen process som bygger på att Europa hinner ställa om sin energiförsörjning så att man gör sig oberoende av rysk energi. Det ser alltså ut som om vi kan få leva med höga energipriser rätt länge.
Nästa frågetecken är givet att energipriserna väl kommer ned, kommer det räcka för att sänka de höga priserna så att vår köpkraft återställs? Det är i alla fall lätt att få det intrycket eftersom många företag som höjer priserna motiverar det med att deras kostnader gått upp och att de därmed ”tvingas” höja sina priser. Är argumentationen symmetrisk ska fallande energipriser ge den motsatta effekten. Studerar man historien finns det tyvärr väldigt få exempel på perioder med fallande priser under de senaste dryga 40 åren. Vi hade en period av fallande matpriser under 1990-talet som kan förklaras med avregleringen av det svenska jordbruket, en ökad konkurrens från utlandet när Sverige gick med i EU och en halvering av matmomsen 1996. För boendeposten kan vi också notera ett snabbt prisfall under tiden efter finanskrisen som följd av att bolånen blev billigare när Riksbanken chocksänkte räntorna och av att fastighetsskatten sänktes. Den här gången kommer hushållen dessvärre inte få något stöd från Riksbanken utan tvärtom kommer de räntehöjningar som Riksbanken gör för att få ned inflationen att det närmaste året öka hushållens boendekostnader ännu mer.
Den övergripande bilden är alltså att prisnivåer mycket sällan går ned efter att de har gått upp. Tyvärr kan löntagare och pensionärer inte göra mycket annat än att hoppas att det blir annorlunda den här gången. Att om elräkningen blir billigare och bensinpriset faller tillbaka så drar det även med sig priser på mat och andra varor nedåt. Ett mer troligt scenario är nog att det handlar om att dra åt svångremmen under några år. Först måste inflationstakten ned sedan blir det en lång väntan på att löneökningarna sakta ska hämta ikapp all köpkraft som nu vi nu förlorat.
