Rysslands skoningslösa aggression mot Ukraina innebär ett oerhört mänskligt lidande och en mycket farlig säkerhetspolitisk situation för Europa och världen. Ingen vet idag när och hur kriget kan upphöra eller hur framtiden ser ut för Ukraina och Ryssland. Mycket talar för att världen påbörjat en ny era med ökad global instabilitet med långtgående geopolitiska, ekonomiska och finansiella konsekvenser.
Världen har ett allvarligt inflationsproblem. Pandemins efterdyningar och pågående Ukrainakrig ökar risken för global stagflation, det vill säga stagnerande eller till och med negativ tillväxt och en samtidigt hög inflation. Stagflation är börsens kanske värsta fiende; den minskar efterfrågan, höjer räntor och pressar värderingar. Frågan är: kan centralbankerna, med räntans hjälp, ”rädda” världen från stagflation eller har tåget redan lämnat stationen?
Skiftet från låg- till höginflationsmiljö har varit brutalt i såväl kraft som snabbhet. Att tolka inflationsökningen 2021 som ”temporär” var, sett i backspegeln, ett stort misstag. Det handlar inte längre om höga energi- och matpriser eller prischocker för vissa varugrupper; den underliggande inflationen har också stigit i raketfart. Den visar även oroande tecken på att bita sig fast genom ökat kompensationstänkande hos löntagare och företag som vill ha real köpkraft och kunna försvara lönsamhetsmarginaler.
Pandemin och den extraordinära policyresponsen från regeringars stödpolitik la grunden till den snabba och främst varuintensiva efterfrågeåterhämtningen. Global varuinflation fick därmed överdriven näring. Produktionssidan har inte kunnat möta den globala efterfrågan vilket orsakat bland annat insatsvarubrister och svåra logistikproblem. Kriget i Ukraina har sedan adderat nya störningar, särskilt för råvaror och livsmedel. I USA har även bristen på arbetskraft pressat upp lönetillväxten till historiskt höga 6,5 procent i årstakt.
Hög inflation är inte bra. Inte heller alltför låg inflation är något eftersträvansvärt. Hög inflation ger ofta volatil inflation. Det ger till exempel löntagare, företag och investerare stora problem att fatta bra beslut om till exempel löner, prislistor, investeringar och avkastning. Alltför låg inflation, eller till och med fallande priser (deflation), skapar också problem vilket Japan kan bekräfta. Lagom och förutsägbar inflation på cirka 2 procent är det mest optimala.
Nu utmanas utformningen av både centralbankers penningpolitik och regeringars finanspolitik. Centralbankerna har i denna miljö i praktiken inget annat val än att agera förebyggande och trovärdigt så att inte inflationsförväntningarna på längre sikt stiger. Riktat finanspolitiskt krisstöd till vissa grupper kan vara motiverat för de som drabbas av inflationen; brett utformat krisstöd gör däremot att inflationsbrasan får ytterligare bränsle.
Kan världen tämja inflationskrafterna? Centralbankerna är på tårna. Ingen vill se en repris av 1970-talet. Det finns skäl att vara försiktigt optimistisk. Om vi lyckades få ned inflationen under 1990-talet kan vi lyckas igen. Inflationen väntas gå ned med viss ”automatik”. Dels får så kallade baseffekter inflationen att falla på grund av att priserna började stiga rejält för ett år sedan; jämförelsevärdena blir högre och inflationen mäts i årstakt. Dels kommer pandemirelaterade obalanser gradvis att minska samtidigt som relativprisändringar på sikt ökar produktion av olika bristvaror. Arbetskraftsutbudet kan också öka – och lönetrycket minska – om allt fler återvänder till arbetsmarknaden framför allt i USA och Storbritannien.
Efterfrågetrycket går också ned på grund av att globala finansiella förhållanden redan har stramats åt det senaste dryga halvåret. Räntor har stigit rejält, börser har backat och kreditförsörjningen blir mer försiktig. Hushållen, som är själva tillväxtmotorn i ekonomin, kommer inte heller att ha samma konsumtionsutrymme på grund av allt högre priser och stigande boendekostnader. Det dämpar efterfrågan och även inflationen på sikt.
Företags anpassning till en ny säkerhetsordning kan få mer långsiktiga återverkningar på globala värdekedjor – och hålla uppe inflationstrycket. Möjliga politiska steg mot ökad fragmentering av världsekonomin i tydliga geopolitiska block kan leda till att företag måste överväga ökad diversifiering och produktionssäkerhet i termer av geografisk spridning och antal motparter samt nivån på lager. Företag kan även behöva ta höjd för att politiska beslut i allt större utsträckning snabbt kan ändra spelplanen för hur man kan navigera i globala marknadsekonomin.
Inflationskrafter från andra strukturella faktorer på produktionssidan kan också ge en mer uthållig inflation. Hit räknas till exempel åldrande befolkningar, gröna omställningen och globaliseringens möjligen avtagande disinflationistiska krafter. Målen att uppnå energi- och klimatsäkerhet går i samma riktning – och båda brådskar. Omställningen utmanar tillgången på fossila bränslen och metaller i närtid för att klara att producera mer grön energi.
Flertalet ekonomier får stöd från arbetsmarknader och balansräkningar hos hushåll och företag som är förhållandevis starka. Banker har goda möjligheter att fortsätta säkra en kreditförsörjning som hjälper tillväxten kortsiktigt och som underlättar den gröna och digitala omställningen även i ett sämre konjunkturläge.
Helt avgörande för om världen tagit steget in i en höginflationsmiljö blir inflationsförväntningarna. En allmän acceptans för stigande kostnader och inflation gör det lättare för företag att höja priserna och behålla marginaler. USA:s förväntade och kraftfulla räntehöjningar har bidragit till att sänka inflationsförväntningarna. Det är positivt.
Företag vittnar om att det aldrig har varit så lätt att höja priserna som idag. Men det är en balansakt – eftersmaken kan bli bitter. Hushållens köpkraft, särskilt de med starkt begränsade ekonomiska marginaler, urholkas och ger på sikt en vikande efterfrågan. Förr eller senare tvingas företag att bromsa prishöjningarna och överväga sänkta kostnader eller sämre lönsamhet.