Vi närmar oss slutet av 2021 och det mesta pekar mot att vi kommer att lägga ytterligare ett starkt bostadsår till historieböckerna. Hösten har dock mestadels varit av inbromsande karaktär med en avmattad prisutveckling i takt med att ekonomin tog fart, restriktionerna lättades och hushållen började spendera pengar på mer än bara boende. Sen avlöste orosmolnen varandra. Snabbt stigande elpriser som medförde att hushållens boendekostnader tog fart utan att bolåneräntorna förändrats i någon större omfattning. Produktionsstörningarna fortsatte att omkullkasta de globala värdekedjorna och resulterade i den ovanliga synen av tomma hyllor och dyrare varor. Som om det inte vore tillräckligt fick vi uppleva en politisk berg- och dalbana som sällan skådats i svensk historia.
Först godkändes Magdalena Andersson som ny statsminister av riksdagen. Sedan förlorade regeringen budgetomröstningen vilket innebar att oppositionens (M, KD och SD) budgetförslag gick igenom och gäller för 2022. Det fick Miljöpartiet att lämna regeringssamarbetet, vilket i sin tur gjorde att Magdalena Andersson, bara 7 timmar efter att hon godkänts som statsminister, meddelade talmannen att hon lämnade posten som hon formellt inte hunnit tillträda.
I skrivandets stund har karusellen saktat ner och Sverige har fått sin första kvinnliga statsminister och en ny regering på plats. I skuggan av all politisk dramatik meddelade Riksbanken att de planerar att höja reporäntan först i slutet av 2024 vilket är ett betydligt viktigare beslut för bostadsmarknadens framtida utveckling än valet av statsminister och regering när det är knappt ett år kvar till nästa val. Riksbankens besked var väntat och kommer fortsätta agera gaspedal för bostadsmarknaden de närmaste åren. Men vad kan vi förvänta oss att den nya mutationen av coronaviruset (omikron), som börjat få spridning runt om i världen, får för effekt på bostadsmarknaden?
För att göra en bästa gissning behöver vi lära av tidigare erfarenheter. Till skillnad från när pandemin fick sitt utbrott har vi nu en, två och tre virusvågor att dra lärdom av. Vaccinutrullningarna för en tredje påfyllnadsdos är i gång, restriktioner återinförs (om än inga omfattande lockdowns) och företagen har sedan tidigare genomgått nödvändiga omställningar. Det gör att både näringsliv och ekonomin är mer motståndskraftiga nu än i början på pandemin. Men är bostadsmarknaden det? De så kallade pandemieffekterna, hemarbete och hemester, har tillsammans med det låga ränteläget varit de mest bidragande orsakerna till att bostadspriserna stigit kraftigt de senaste 18-20 månaderna. Om fler länder börjar återinföra restriktioner som begränsar hushållens mobilitet (resande) och konsumtion så säger oss erfarenheten att hushållen kommer vända blickarna mot bostadsmarknaden med stigande bostadspriser som effekt.
I det korta perspektivet borde alltså omikronvarianten, allt annat konstant, agera som en lättare gas för bostadspriserna. Men saker är sällan konstanta, förutom i nationalekonomiska teoriböcker. Under samma period som bostadspriserna stigit 20-30 procent har hushållens inkomster stigit med knappt 3-4 procent. Det gör att fler och fler hushåll närmar sig en ekonomisk smärtgräns som dämpar trycket på bostadsmarknaden. Det är också rimligt att anta att den stora pandemiförflyttningen (från mindre till större bostad) i mångt och mycket redan är gjord. Tillsammans agerar dessa faktorer inbromsande och frågan kvarstår om gasen är kraftigare än bromsen när vi blickar mot de kommande månaderna. Det blir en fråga att följa noga i kommande boränteråd. Tills dess önskar jag er en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!
