Fråga 1: Varför ligger Riksbankens inflationsmål på 2 procent?
Det finns faktiskt inga vetenskapliga belägg för just 2 procent. När målet infördes 1993 behövde Riksbanken – och andra centralbanker – hitta en ”lagom nivå”. Nivån skulle dels vara tillräckligt låg för att bryta ett historiskt mönster med alltför hög inflation, dels ha visst ”säkerhetsavstånd” till nollan.
En inflation som faller under nollstrecket kan skapa förväntningar om prisfall (deflation) vilket riskerar att framkalla en självförstärkande nedåtgående spiral för både BNP-tillväxt och inflation. Värt att notera: global inflation har de senaste 700 åren varit i runda slängar 2 procent enligt Bank of England. Det ger visst stöd för valet av 2:an även om statistikkvaliteten svajat genom historien.
Fråga 2: Mäter vi inflation på rätt sätt?
Statistiska centralbyrån SCB mäter prisförändringar för en genomsnittlig svensk konsument. Det innebär att det finns 10 327 589 individuella inflationstakter i Sverige. Varukorgen som ligger till grund för beräkningen av inflationen ändras och viktas om vid varje årsskifte för att spegla eventuella nya konsumtionsmönster. Man kan ha åsikter om hur nya varor och kvalitetsjusteringar ska påverka KPI men Sverige har en kommitté med akademiker och stora användare som ger råd om hur KPI ska mätas. Metoderna som används är dessutom väl dokumenterade. Att ändra sättet för hur inflation ska mätas på grund av att den just nu är lägre än vad t ex Riksbanken önskar är ingen bra idé.
Fråga 3: Borde inte bostadspriser ingå i inflationsmåttet?
Nej. Det är generellt sett vanskligt att lyfta in olika tillgångspriser i inflationsmåtten. Därtill följer bostadspriserna inte konjunkturcykeln i speciellt hög grad. I Sverige är det istället särskilt tydligt att priserna speglar en strukturell brist på bostäder. En penningpolitik (räntepolitik) som reagerar på en strukturellt framkallad bostadsprisinflation riskerar att förvärra situationen genom att göra räntorna dyrare och dämpa byggandet. Därför ska inte bostadspriser ingå i inflationen även om de kan vägas in i den övergripande utformningen av penningpolitiken.