Hoppa till sökfunktionen Hoppa till innehållet

Du behöver använda en annan webbläsare. För att kunna använda våra internettjänster kan du istället använda någon av de här webbläsarna: Apple Safari, Google Chrome, Microsoft Edge eller Mozilla Firefox.

Läs mer om rekommenderade webbläsare

Lönebildningen vid nytt vägskäl

Löneökningstakten i de största industriländerna har växlat upp på senare tid. Det ser alltså ut som det varit förhastat att dödförklara Phillipssambandet mellan arbetsmarknadsläget och pris- och lönebildningen.  I Sverige har vi dock inte sett någon motsvarande löneacceleration trots tydliga signaler om rekryteringsproblem i både privat och offentlig sektor, skriver Håkan Frisén och Olle Holmgren i Veckans Tanke.

Den stora migrationen bidrar till att jämviktsmått är mer osäkra än i omvärlden, men troligen kommer lönerna att växla upp något även här. Trots att det är drygt ett år till nästa stora avtalsrörelse drar igång på allvar börjar parterna positionera sig i viktiga principfrågor som industrins löneledande roll och inflationsmålets ställning som ankare för avtalsnivåerna. Även om vi ser vissa risker är det troligt att avtalen hamnar på en lite högre nivå än 2017 men som är förenlig med makroekonomisk balans såväl avseende inflationsmål som konkurrenskraft. Däremot kan hårt centraliserade avtal, eventuellt med inslag av låglönesatsningar, försvåra integration och resursomfördelning till expansiva branscher.

Trots en relativt stark arbetsmarknad är de svenska löne­ökningarna fortsatt dämpade. I huvudsak följer utvecklingen ett internationellt mönster men den svenska situationen har dock också speciella särdrag, bl a innebär den mycket stora migrationen att jämviktsmått på arbetsmarknaden är mer svårtolkade än i omvärlden. Därtill gör den hårt centraliserade lönebildningen, med såväl hög facklig anslutningsgrad som stark följsamhet mellan olika branscher, att spelet mellan olika aktörer inom det svenska avtalssystemet blir extra viktig. I denna artikel diskuteras hur internationella trender och bristsituationer på den svenska arbetsmarknaden kommer att påverka löneökningstakten det närmaste året. Positioneringen inför kommande avtalsrörelse, som drar igång på allvar nästa höst, blir dock också en faktor att hålla ögonen på.

Lönerna långsamt på väg uppåt i omvärlden

Pris- och lönebildningens känslighet för läget på arbetsmark­naden har varit i fokus de senaste åren. Frågan har varit i vilken grad Phillipskurvan, som beskriver samband mellan arbetslöshet och priser/löner, har förändrats och blivit otydligare. Den senaste tidens utveckling har visat att det nog var förhastat att dödförklara Phillipssambandet. Löneökningstakten sammanvägt för de fyra största utvecklade ekonomierna har växlat upp från 1,7 % våren 2017 till 2,6 % i dagsläget.

Om man undantar den korta ”peaken” våren 2008 är vi nu tillbaka på den löneökningstakt som gällde under högkonjunkturen åren före Lehmankraschen. Det är fortfarande en modest takt med tanke på att arbetslösheten nu generellt ligger lägre än 2007 och i många länder på nivåer som inte har uppnåtts på flera decennier. Ur ett inflationsperspektiv bör man dock också ta hänsyn till att den underliggande produktivitetstrenden efter Lehmankrisen fallit tillbaka tydligt Om denna trend består kommer det framöver att krävas en lägre löneökningstakt än tidigare för att nå en inflation på 2 %. För t ex USA och Storbritannien tyder våra skattningar på att sambandet mellan löner och priser är ganska intakt om man korrigerar för den lägre produktivitetstrenden.

Ur ett svenskt/nordiskt perspektiv är det främst utvecklingen i Europa som är av intresse. Lönerna i eurozonen har växlat upp det senaste året, men ökningstakten ligger fortfarande på en relativt låg nivå. I Tyskland har ökningstakten legat i intervallet 2,5-3,0 % en längre tid. Det senaste avtalet på IG-Metallområdet är svårtolkat, men tycks sammantaget kunna ge löneökningar kring 3,5 %. Det är dock fortfarande oklart om detta ger spridningseffekter som gör att den tyska löneökningstakten generellt tar ytterligare ett kliv uppåt framöver.

Fortsatt dämpad löneökningstakt i Sverige

Löneutvecklingen i Sverige har de senaste åren i stora drag följt omvärldens mönster. I nuläget ökar de svenska lönerna ungefär i linje med genomsnittet för de stora industriländerna, dvs runt 2,5 % i årstakt. Däremot uppvisar inte den officiella Konjunkturlönestatistiken en lika tydlig uppväxling som i de stora industriländerna, även om en hel del anekdotisk information tyder på att löneglidningen är på väg att tillta på relativt bred front.

Generellt har den omfattande migrationen, dominerad av stor utomeuropeisk invandring, gjort den svenska Phillipskurvan extra svårtolkad. Den öppna arbetslösheten ligger nu runt 6%; klart högre än i de flesta länder i Nordeuropa och därtill högt i ett historiskt perspektiv. Trots detta beskriver Konjunkturinstitutet (KI), regeringen och Riksbanken ekonomin som överhettad med en nivå på produktion och sysselsättning som ligger över långsiktig jämvikt. Med tanke på den låga ökningstakten för löner och kärninflation, samt den expansiva penningpolitiken, ter sig detta lite paradoxalt även om man har stöd i t ex den höga nivån på Riksbankens resursindikator. Även den högt uppdrivna förvärvsfrekvensen kan tolkas som en signal om ett ansträngt arbetsmarknadsläge.

I sin nyligen publicerade lönebildningsrapport drog Konjunkturinstitutet (KI) slutsatsen att traditionella förklaringar som t ex låg produktivitet, låga inflationsförväntningar och ökad global konkurrens inte fullt ut kan förklara den relativt låga löneökningstakten. En faktor kan också vara att ökningen i syssel-sättning i hög grad drivs av utlandsfödda med generellt sett låg utbildnings- och produktivitetsnivå, vilket bidrar till att pressa ned den genomsnittliga lönenivån. Denna effekt bedöms dämpa löneökningstakten för ekonomin som helhet med några tiondelar. Det kan också vara så att inflödet av nyanlända på arbetsmarknaden bidrar till lönepress på bredare front trots stora generella problem i integrationsprocessen. KI pekar också på att avtalsrörelsen 2017 resulterade i oväntat låga löneavtal i relation till konjunkturläget. Influenser från låga löneökningar i viktiga konkurrentländer samt att föregående avtalsperiod (2014-2017) hade präglats av oväntat låg inflation och därmed hög reallönetillväxt bidrog till att hålla tillbaka de fackliga kraven.

Vi står fast vid prognosen att löneökningarna tilltar gradvis de närmaste åren bl a som en följd av högre löneökningar i omvärlden. Mätt som årsgenomsnitt räknar vi med att takten ökar från 2,7 % i år till 3,0 respektive 3,5 % 2019-2020. Arbetsmarknadsläget förblir relativt stramt och arbetslösheten faller ytterligare något det närmaste året. Den sammanvägda resursindikatorn har sjunkit tillbaka något de senaste månaderna, men detta är helt hänförligt till att andelen företag i byggsektorn som rapporterar arbetskraftsbrist har halverats från 75 till knappt 40 %. I övriga privata sektorer syns ingen nämnvärd försvagning och i den offentliga sektorn är rekryteringsproblemen fortsatt rekordstora. Givet vår ganska optimistiska grundprognos ligger riskerna på lönesidan något på uppsidan men å andra dominerar nedåtriskerna i den globala makrobilden.

Förpostfäktningen igång inför nästa avtalsrörelse

Trots att det är ett år kvar till nästa avtalsrörelse drar igång på allvar och nästan 1½ år till huvuddelen av gällande avtal löper ut har positioneringen redan börjat hos såväl facken som arbetsgivarna. Även om spelplanen troligen inte ändras på ett sätt som radikalt förändrar förutsättningarna för kommande avtalsnivåer kan spelet kring lönebildningen påverka ekonomins utveckling på bred front och få betydelse för såväl Riksbankens penningpolitik som för den ekonomiska politiken i stort.

Försvagad konkurrenskraft mot framför allt Tyskland är ett argument för fortsatt låga löneökningar som t ex Svenskt Näringsliv nyligen lyft fram. Tittar man på utvecklingen de senaste 10-12 åren finns en tendens till att enhetsarbets­kostnaderna, främst inom industrin, ökat snabbare än i viktiga konkurrentländer. Detta beror delvis på att svenska företag sedan 2006-2007 inte längre kan visa upp tydligt snabbare produktivitetsökningar än omvärlden Vi har själva lyft fram denna utveckling som en indikation på att kronans jämviktskurs mot euron kan ha glidit uppåt till nivåer runt 9,50 och det minskande överskottet bytesbalansen är en signal på detta. I nuläget medför visserligen den exceptionellt svaga kronan att konkurrenskraften ändå är stark, men parterna är överens om löneutrymmet inte ska styras av valutasvängningar.

Man kan dock nyansera beskrivningen av konkurrenskraftsläget på några punkter, inte minst när det gäller valet av startpunkt för jämförelserna. Runt 2006-2007 var den svenska konkurrenskraften ytterst stark, vilket inte minst ett bytesbalansöverskott på nära 10 % av BNP indikerade. Från en sådan nivå är det inte så konstigt om konkurrenskraften försvagas en del. Den senaste femårsperioden har också näringslivets produktivitet åter ökat lite snabbare än i omvärlden. Det är framför allt när den offentliga sektorn (som i grafen ovan) inkluderas som enhetsarbetskostnaden trendmässigt ökat tydligt snabbare än i konkurrentländerna. Då påverkas dock utvecklingen av SCB:s speciella beräkningskonventioner som tenderar att visa en klart svagare produktivitet i svensk offentlig sektor jämfört med de metoder som andra länder använder.

Industrimärket ifrågasätts på nytt

När det gäller den fackliga sidans positionering inför kommande avtalsrörelse kommer (export)industrins löneledande roll åter att stå i fokus. Facken inom den inhemskt dominerade s k 6F-gruppen, med t ex Byggnads som viktig medlem, har tydligt deklarerat att man inte längre vill acceptera att industrins parter ska bestämma avtalsnivåerna för hela arbetsmarknaden. Man anser bl a att de relativt låga avtalsnivåer industrin tenderar att uppnå hämmar rörligheten på den svenska arbetsmarknaden och därmed försvårar möjligheten att föra över resurser till expansiva inhemska branscher. Detta baseras bl a på den utredning som professor Lars Calmfors nyligen gjort på uppdrag av 6F-gruppens tankesmedja Katalys. Liknande försök att bryta Industri-avtalets dominerande roll har tidigare misslyckats bl a för att LO och Svenskt Näringsliv på central nivå bestämt backat upp rådande ordning, men kanske är förutsättningarna något annorlunda denna gång.

Man kan notera en mycket avvaktande hållning hos andra aktörer på lönebildningsområdet. KI har t ex gradvis tagit rejäla kliv tillbaka när det gäller ambitionen att påverka avtalsnivåerna i lönerörelsen. I årets lönebildningsrapport skriver man att ”Konjunkturinstitutet inte har någon uppfattning om hur löner, vinster och sysselsättning bör utvecklas – vare sig på kort eller lång sikt. Det är upp till arbetsmarknadens parter att göra avvägningar utifrån deras preferenser och bedömning av ekonomin.”. Kontrasten mot ansatsen för något decennium sedan är slående. Då gav man tydliga rekommendationer på tiondelen när, t ex år 2003 då rapporten hade rubriken ”3,2 procent per år samhällsekonomisk lämplig löneökningstakt”. Att den makroekonomiska analysen gradvis tar steg tillbaka gäller också Industrins Ekonomiska Råd. Rådet, som arbetar på uppdrag av båda parterna inom Industriavtalet, gjorde tidigare analyser som mer eller mindre explicit ringade in lämpliga intervall för avtalen. Man har sedan gradvis distanserat sig från detta och den rapport som publicerades i början på oktober hade den ytterst allmänna, men tidstypiska titeln ”Industrin under omvandlingstryck – Regional närvaro, klimatutmaningar och globaliseringskritik”.

Delade meningar om inflationsmålets roll om ankare

Sett ur ett penningpolitiskt perspektiv ser det alltså inte ut som om Riksbanken får så mycket hjälp av andra aktörer när det gäller att betona inflationsmålets roll som ankare för lönebildningen. Frågan är dock hur parterna själva nu ser på situationen. Båda sidor var länge kritiska till Riksbanken och hävdade att tendensen att ”luta sig mot vinden” gjorde att styrräntan sattes onödigt högt, vilket i sin tur resulterade i en tydlig bias mot en inflationstakt under målet som underminerade inflationsmålets roll som ankare i lönebildningen. I kombination med trendmässigt sjunkande inflationsförväntningar samt det faktum att Finansinspektionen, och inte Riksbanken, tilldelades huvudansvaret för finansiell stabilitet och makrotillsyns­verktygen bidrog denna kritik till Riksbankens radikala omsvängning av penningpolitiken sommaren 2014.

I detta avseende har den fackliga sidan nu en bekvämare situation. Man kan hävda att Riksbankens omsvängning gör att inflationsmålet åter är värt att ta på allvar. För att säkerställa hyfsade reallöneökningar även i en miljö med lite högre inflation är det troligt att facken ställer något högre krav än man gjorde i förra avtalsrörelsen. Detta kommer nog att ske oavsett om industrinormen består eller inte. Även om denna typ av tillbakablickande inflationsperspektiv inte är ologiskt kan det skapa problem för Riksbanken som de senaste åren fått kämpa hårt med konsekvenserna av de låga löneavtalen 2017. Man kan nu inte utesluta att avtalsnivåerna skruvas upp lite väl sent sett ur ett centralbanksperspektiv. Detta dilemma kan bli än tydligare när det gäller hyresavtalen. Att det mycket låga ränteläget har pressat ner kapitalkostnaderna för bostadsbolagen har bidragit till att de avtalade hyreshöjningarna begränsats till under 1 % de senaste åren. Med stigande räntor framöver är det troligt att vi kommer att få ett större inflationsbidrag från hyror.

Arbetsgivarsidan har möjligen hamnat i en svårare position än facken. Denna gång räcker det kanske inte med att kritisera Riksbanken för en undermålig tillämpning, utan man kan komma att ifrågasätta inflationsmålet som sådant. Fokuseringen på KPI har även tidigare lyfts fram som ett problem eftersom det är pris-utvecklingen på företagens produkter, och inte konsument-priser, som avgör lönebetalningsförmågan. Att producent-priserna (PPI) skiljer sig mycket åt mellan olika branscher, inte minst drivet av växelkursrörelser, är dock ett dilemma. I princip borde detta leda till branschvisa skillnader i avtalen, men efter 1990-talets avskräckande erfarenheter har lönebildningen åter centraliserats och senast var det arbets-givarna som hårdast drev linjen att inga avvikelser från industrimärket fick förekomma. Det är därför inte så lätt för arbetsgivarsidan att hitta en ny sammanhållen strategi.

Avtal ger makrobalans utan att lösa strukturproblem?

Sammanfattningsvis kan man konstatera att löneökningarna i Sverige nu ligger ganska väl i linje med omvärldens även om vi ännu inte sett lika tydliga tecken till en uppväxling som i de största industriländerna den senaste tiden. Även om det strama arbetsmarknadsläget troligen gör att löneökningstakten växlar upp något är det osannolikt att bilden förändras speciellt mycket före det att nästa avtalsrörelse drar igång nästa höst. De försök till nya positioneringar från parterna tyder på att en rad viktiga principiella strider är på väg att blossa upp t ex avseende Sveriges konkurrenskraftssituation, inflationsmålets ställning och industrins löneledande roll. Trots vissa risker på både upp- och nedsidan är det troligt att avtalen hamnar ca en halv procentenhet högre än de 2,2 % som uppnåddes 2017. En sådan nivå torde vara hanterbar såväl ur ett konkurrens- som inflationsmålsperspektiv.

Det hindrar dock inte att lönebildningens former och de stånd-punkter parterna driver kan skapa andra spänningar. Sverige har i många avseenden satsat på mycket liberala regelverk när det gäller t ex arbetskraftsinvandring eller driftsformer inom skattefinansierad verksamhet som tidigare drevs i offentlig regi. Sådana förändringar ställer ökade krav på flexibilitet på arbetsmarknaden. Det kan gälla bättre möjligheter för svagare grupper att etablera sig på arbetsmarknaden, men också behov av relativlöneförändringar som kan underlätta rekrytering till verksamheter som av olika skäl står inför akuta expansionsbehov. Ett alltmer centraliserat avtalssystem, där branschspecifika skillnader i stort sett har eliminerats, och som ofta kompletteras med fackliga krav på låglönesatsningar står inte i speciellt bra samklang med dessa krav.