Riksbankens penningpolitiska besked för en månad sedan var onekligen fortsatt mjukt: första räntehöjningen kommer om drygt ett år och Riksbanken stänger inte dörren för att sänka räntan igen från dagens rekordlåga -0,50 procent. Det finns ingen anledning att tro att riksbankschef Ingves vill ändra det budskapet i finansutskottets utfrågning imorgon (14/3).
Vår prognos är fortfarande att Riksbanken höjer räntan lagom till jul. Vi vet också att det inte räcker som argument för Riksbanken att påbörja en reversering av minusräntan att ekonomin befinner sig i en allt hetare högkonjunktur, att resursläget når historiskt ansträngda nivåer, att ”AB Sveriges” balansräkning är bamsestark och att hushållens skuldtillväxt ligger ett par procentenheter över uthålliga nivåer. Vi ser visserligen inget jättelyft i KPIF-inflationen men vi tror på en stabilisering på högre nivåer mellan 1,5 och 2 procent.
5 brickor som förändrar Riksbankens spelplan
Men vi ser en penningpolitisk spelplan som började förändras redan under slutet av 2015, en spelutveckling som förstärkts i början av 2017. Det påverkar utsikterna för höjningen.
Amerikanska Fed höjer räntan på onsdag (15/3) till 1,00 procent och ordförande Yellens plan är att lyfta Fedräntan ytterligare minst två gånger i år och tre gånger 2018 till 2,25 procent. Om Vita huset får med sig kongressen väntas finanspolitiken bli kortsiktigt procyklisk vilket kan tvinga Fed till fler höjningar. Att Fed höjer – och till och med är beredd att diskutera en nedmontering av sin enorma penningpolitiska portfölj (4 200 miljarder dollar) – innebär för Riksbanken att risken för en svagare USA/global tillväxt minskat samtidigt som trycket avtar för en starkare krona. Riksbankens ränteutrymme ökar.
Förra veckans ECB-besked andades ny framtidsoptimism om både tillväxt och inflation. Att ECB-chefen summerade vad politiken åstadkommit kan tolkas som ett penningpolitiskt testamente. Vi räknar med att ECB efter sommaren tar ytterligare steg och minskar de alltmer ifrågasatta månatliga obligationsköpen. Att det nu surras om möjligheten att reversera inlåningsräntan på -0,4 procent trots fortsatta värdepappersköp. Det skulle öka den kortfristiga policyräntedifferensen mellan Sverige och eurozonen (idag är -0,10 procentenheter) och ge Riksbanken en option att kunna följa efter ECB.
Rätt eller fel: Riksbanken blir alltmer ensam om att peka på politiska risker, till exempel EU-val och Trumponomics, som viktiga skäl för fortsatt okonventionell penningpolitik. Bank of England, Fed och nu senast ECB väljer alla att respektera men tona ned de politiska riskerna och istället bejaka en pågående global tillväxtacceleration. Även Riksbanken väntas röra sig i samma riktning de närmaste månaderna.
Flera faktorer talar för att världen ser en förskjutning mellan olika policyområden. Finans- och makrotillsynspolitik väntas globalt röra sig i mer expansiv riktning. I ett läge där resursutnyttjandet redan är högt ökar risken för en procyklisk politik. Förskjutningen är nödvändig för att ge de politiska systemen fler frihetsgrader att både lyfta tillväxten och adressera de växande antietablissemangskrafterna. De senaste årens åtstramande finans- & expansiva penningpolitik har pressat arbetsmarknaden i många länder men lyft tillgångspriser vilket skapat ökande politiska spänningar. Frågan är inte akut för just svenska förhållanden men en ny politik för omvärlden påverkar Sverige, Riksbanken och kronan.
Strukturella och konjunkturella krafter talar för att det globala priset på pengar förblir lågt de närmaste åren. Detta – tillsammans med fortsatta disinflationskrafter – minskar risken för att centralbanker att agerar för sent. Det stoppar likväl inte centralbanker – inklusive Riksbanken – att backa bort från de senaste årens krispolitik.