Den svenska avtalsrörelsen kommer av allt att döma att landa i förhållandevis låga löneökningar. Fortfarande pågår förhandlingar och vissa tolkningstvister kring utrymmet för låglönesatsningar kan fortfarande uppstå. Ändå lär de genomsnittliga nivålyften i avtalen hamna runt 2,3 procent per år under 2017 till 2019. En så lång period med låga avtal försvårar Riksbankens möjligheter att nå inflationsmålet. Hur stora de totala lönepåslagen till slut blir beror dock både på utvecklingen i omvärlden och i vilken mån den heta arbetsmarknaden på hemmaplan till slut kommer att pressa upp löneglidningen.
Låga löneökningar i omvärlden
Trots stigande resursutnyttjande och en arbetslöshet nära jämvikt i stora ekonomier som USA, Japan och Tyskland är löneökningarna fortfarande låga. En lägre produktivitetstillväxt jämfört med föregående decennier har bidragit till att minska löneutrymmet efter finanskrisen. Men löneandelen i ekonomin har haft en fallande trend under en betydligt längre period än så. IMF:s grundliga analys i nya World Economic Outlook pekar på att produktivitetsvinster genom teknikutveckling och global integration i hög grad gått till ökande vinster. Förutom negativa fördelningseffekter hämmas centralbankernas möjligheter att uppfylla sina inflationsmål. Utan ett någorlunda pålitligt phillipskurve-samband, där variationer i arbetslöshet påverkar löner/priser, riskerar räntepolitiken att bli procyklisk och destabiliserande. Än högre resursutnyttjande och tendenser till ökad protektionism lär leda till något högre lönetryck de närmaste åren, framför allt i USA. Ur ett svenskt konkurrensperspektiv lär dock förändringen bli marginell. De flesta europeiska länder har fortfarande gott om lediga resurser, vilket bland annat bidrar till att hålla tillbaka lönerna i Tyskland trots låg inhemsk arbetslöshet.
Höga reallöneökningar i Sverige
Sverige avviker från det internationella mönstret genom att löneandelen stigit under en ganska lång period. Detta har bidragit till de modesta fackliga lönekraven. Medlemmarna har vant sig vid att man kan få ökad köpkraft även med små nominella lyft; de senaste 20 åren har reallönerna i genomsnitt ökat med nästan 2 procent per år. Facken, främst inom industrin, har också visat förståelse för att den låga inflationen delvis reflekterar företagens svårigheter att få igenom prisökningar. Ett annat skäl till de försiktiga kraven hänger ihop med fackens, och framför allt LO:s, ambitioner att samordna lönekraven. För att klara detta lades kraven på en nivå som också sektorer med hårt konkurrenstryck kan hantera.
Löneuppväxling vid hetare arbetsmarknad?
Frågan är nu hur än starkare arbetsmarknad påverkar lönerna. Tillväxt och sysselsättning visar inga tendenser till att mattas. Bostadsbrist och påfrestningar på välfärdstjänster i spåren av flyktingmottagande och snabb befolkningstillväxt fortsätter att utgöra drivkrafter samtidigt som framtidstron inom industrin förbättrats. Vår BNP-prognos på 3,1 procent för 2017 ligger fortfarande över konsensus, men de flesta prognosmakare har den senaste tiden skrivit upp sina prognoser. Att tillväxten inte blir ännu högre beror i hög grad på restriktioner på utbudssidan. Branschorganisationer inom till exempel bygg och privata tjänster anger att en klart snabbare expansion vore möjlig om det vore möjligt att nyrekrytera. Inom offentlig sektor är bristen än mer påtaglig. Lågt löneläge har medfört att erfaren personal lämnar yrkesgrupper inom vård, skola och polisväsende samtidigt som utbildningssystemen på kort sikt har svårt att öka sina volymer. I en sådan miljö borde arbetsgivare vara beredda att erbjuda högre löner, men hittills syns få sådana tecken på totalnivå. Löneökningar utöver avtal har istället varit rekordlåg de senaste åren.
Framöver är det flera faktorer som avgör om mönstret kommer att ändras. Inom den offentliga sektorn är budgetrestriktioner en viktig återhållande faktor för löneökningar, men brister inom den offentliga kärnverksamheten kan bli så allvarliga att samhällskontraktet med medborgarna hotas om inte kraftfulla åtgärder vidtas. I näringslivet kommer företagens möjligheter att vältra över lönekostnader på priserna att på sikt avgöra betalningsförmågan. De senaste åren har en sådan ”pricing power” varit relativt svag, men nu ser vi tecken på att den ökar i många branscher. Detta är tydligt i byggsektorn men också inom delar av industrin och tjänstesektorer som hotell och restaurang. I andra konsumentnära branscher är prispressen fortfarande hård, bland annat som en följd av ökad konkurrens och pristransparens genom näthandel. Trots detta är de sektorsvisa skillnaderna i den officiella lönestatistiken hittills förvånansvärt små.
Att löneresponsen på stigande resursutnyttjande är svagare än tidigare beror delvis på ökade möjligheter för utländska företag och individer att etablera sig i Sverige. Trots hög arbetslöshet och långa etableringstider för nyanlända och utlandsfödda innebär också den omfattande immigrationen en lönepress nedåt, främst i låglöneyrken. Att utlandsfödda de senaste åren stått för huvuddelen av sysselsättningsökningen har också bidragit till att hålla nere de genomsnittliga löneökningarna eftersom utbildningsnivån och produktiviteten generellt är lägre än bland inrikes födda. När det gäller utländska aktörer på den svenska byggmarknaden finns dock tecken på att den pris- och lönedämpande effekten håller på att avta. Dels har regeringen nu föreslagit en uppstramning av regelverket som stärker svenska kollektivavtalens ställning (borttagande av tidigare regerings så kallade Lex Lavaldom) dels verkar den svenska lönenivån inte längre vara tillräckligt attraktiv jämför med till exempel den tyska för att locka kvalificerade grupper på den nordeuropeiska arbetsmarknaden.
Obekvämt låga löneökningar för Riksbanken
Även om det finns faktorer som talar för att lönerna kan växla upp de närmaste åren är ändå huvudprognosen att takten förblir obekvämt låg ur ett Riksbanksperspektiv. Givet omvärldsförutsättningar och de långa avtal som nu håller på att slutas står vi fast vi prognosen om genomsnittliga löneökningar på 2,7 procent i år och runt 3 procent 2018, vilket är lägre än till exempel Riksbankens prognos. Frågan är hur Riksbanken nu ska hantera detta. Sedan inflationsmålet infördes i mitten på 1990-talet har vi sett en dragkamp om det är omvärldens löneökningar eller Riksbankens inflationsmål som ska utgöra ankare för avtalen. Konjunkturinstitutets lönebildningsrapporter och huvudfåran inom den akademiska världen har lutat åt att inflationsmålet ska gälla, medan till exempel Medlingsinstitutet och industrins parter har förespråkat en princip där industrin är löneledande och därtill följer omvärldens utveckling. Den senare ordningen verkar nu dominera, vilket motiveras med svensk ekonomis starka utlandsberoende samt att det inte går att lita på att växelkursrörelser i efterhand kan rätta till trendavvikelser gentemot omvärlden.
Men om parterna nu i hög grad i praktiken agerar som om Sverige vore en del av eurosamarbetet vore det logiskt om Riksbanken också skulle acceptera en inflationstakt i linje med genomsnittet i eurozonen. Argumentet att även mindre avvikelser från 2-procentsmålet kan stöka till avtalsrörelsen har i varje fall förlorat i tyngd när nu 3-årsavtal finns på plats. Riksbanken lär knappast öppet deklarera någon kursändring. Men de tendenser till större acceptans för mindre målavvikelser som, till exempel Per Jansson aviserat, blir nu än mindre problematiska när kostnaderna i form av grus i avtalsmaskineriet minskat.
Även i ett bredare samhällsperspektiv är frågan hur väl lönebildningen samspelar med andra utvecklingstrender. Sverige har i många avseenden satsat på mycket liberala regelverk när det gäller till exempel arbetskraftsinvandring eller driftsformer inom skattefinansierad verksamhet som tidigare drevs i offentlig regi. Sådana förändringar ställer ökade krav på flexibilitet på arbetsmarknaden. Det kan gälla bättre möjligheter för svagare grupper att etablera sig på arbetsmarknaden, men också behov av relativlöneförändringar som kan underlätta rekrytering till verksamheter som av olika skäl står inför akuta expansionsbehov. Ett alltmer centraliserat avtalssystem, där branschspecifika skillnader i stort sett har eliminerats, och som denna gång kompletterats med låglönesatsningar står inte i speciellt bra samklang med dessa krav. Även om svensk ekonomi nu kan dra nytta av att avtalsrörelsen verkar förlöpa smidigt riskerar detta att skapa problem på sikt.