Samspelet mellan ekonomi och politik utgjorde onekligen ett dominerande inslag i analyserna under 2016. Som bekant var det svårt att förutse såväl valresultat som de ekonomiska följderna. Att ekonomer inte lyckades spå vare sig Brexit eller Trumpsegern var nog inte så konstigt när såväl opinionsinstitut som vadslagningsfirmor gick bet. Lärdomar av de ekonomiska konsekvenskalkylerna borde dock kunna dras. Förmodligen tenderar ekonomer att överdriva betydelsen av mer allmänna politiska händelser. När man är mitt uppe i val som ter sig historiskt viktiga är det frestande att presentera alarmistiska kalkyler av valutfall som tycks osannolika och/eller obehagliga. Men när den första chockeffekten klingat av brukar mer ordinära ekonomiska data i form av företagsrapporter och konjunktursiffror ta överhand.
Psykologiska effekter ofta överdrivna
En viktig observation är att det är svårt att hitta något historiskt samband mellan ökande säkerhetspolitiska spänningar och ekonomisk aktivitet. Hushåll och företag verkar inte vara speciellt känsliga i sitt konsumtions- eller investeringsbeteende. Det kan bero på att osäkerhet kompenseras av resursinsatser för till exempel upprustning. Det är först när direkta förutsättningar för lönsamhet och investeringar påverkas, till exempel via högre oljepriser eller försämrat funktionssätt på finansmarknader, som effekterna blir tydliga.
Marknader verkar också generellt ha en tendens att lita på att det ekonomisk-politiska systemet faktiskt kan agera rationellt vid krissituationer ända till dess att motsatsen bevisats. Såväl under den amerikanska bolånekrisen 2007-2008 som eurosystemets existentiella kris några år senare behöll marknaden ganska länge en tilltro att en respons skulle komma. Först efter en längre tids valhänt agerande från beslutsfattare blev kriserna riktigt akuta med stora spridningseffekter som följd. Detta ”tålamod” har säkert sin grund i ett långvarigt mönster med återkommande bail out-åtgärder från regeringar och centralbanker som oftast gynnat risktagande på bekostnad av försiktighet eller spekulation om att policyresponser ska utebli.
Det är rimligt att detta också kan ligga bakom de ganska avvaktande reaktionerna på de risker som är kopplade till Trumpadministrationens agenda. Trots att man inte kan klaga på handlingskraften är sannolikheten hyfsat stor för att man på viktiga områden inte ska gå från ord till handling. Det kan finnas flera skäl till detta, till exempel trögheter som den amerikanska maktfördelningen mellan Vita huset, kongressen och domstolsväsendet skapar eller förväntningar om att Trumps nyutnämnda ministrar och rådgivare ändå till slut ska ta intryck av mer etablerade amerikanska positioner.
Indikatorer tyder på en kraftigare uppgång
Ur ett prognosperspektiv är det naturligtvis många genuina osäkerheter att hantera i nuvarande situation. I Nordic Outlook som publicerades den 7 februari justerade vi upp tillväxtutsikterna en del. Framtidstron bland företag och hushåll har stärkts rejält det senaste halvåret både i USA och globalt. Till en början var det svårt att urskilja i hur hög grad det berodde på entusiasmen för nya Trumps finanspolitik. Men efterhand har det blivit alltmer tydligt att underliggande krafter verkligen är starka. Detta avspeglas inte minst i starka företagsrapporter på sistone som rimligen inte hunnit påverkas av det politiska skeendet. Förmodligen är vi nu inne i en fas av den ekonomiska cykeln när kapacitetsutnyttjandet nått så höga nivåer att investeringsaktiviteten tar fart på bredare front. Återhämtningen av oljepriset har också gynnat världsekonomin; pressen på producentländerna har minskat samtidigt som prisnivån fortfarande är tillräckligt låg för att ge en stimulanseffekt för nettoimporterande länder.
I själva verket indikerar den senaste tidens markanta uppgång i sentimentsindikatorer en betydligt starkare tillväxtvåg än vad som ligger i vårt huvudscenario och i ännu högre grad enligt rådande konsensusprognos. Därmed präglas riskbilden av en ovanligt stor potential för överraskningar de närmaste åren. Starkare tillväxt kan dock delvis genereras av faktorer som vare sig är önskvärda eller hållbara på sikt. Sådana drivkrafter kan vara ofinansierade stimulanser i USA, nedprioriteringar av globala och nationella miljömål som kortsiktigt gynnar energisektorn, upprustning i spåren av ökade säkerhetspolitiska spänningar eller avveckling av finansiella regleringar som genomförts efter finanskrisen. Dessa krafter kan sedan förstärkas av underliggande uppdämt konsumtions- och investeringsbehov i många länder, där till exempel ökande förmögenheter och högt sparande i hushållssektorn innebär en potential.
Vad driver optimism kring Trumponomics?
Även om det finns skäl att tona ned de politiska aspekterna av konjunkturoptimismen är det ändå tydligt att ”Trumponomics”, trots sina konstigheter, möts med intresse och förhoppningar hos marknader och ekonomer. Att den ekonomiska politiken efter finanskrisen på flera områden gått i baklås skapar i sig en jordmån för utmaningar. Avigsidorna med exceptionella monetära stimulanser i form av ökande ekonomiska klyftor, uppblåsta balansräkningar och minskat omvandlingstryck var till exempel ett populärt tema i höstas. Detta skapade spekulationer om ett närstående större paradigmskifte i stil med genombrottet för den aktiva finanspolitiken på 1930-talet, Bretton Woods-kollapsen i början på 1970-talet eller den nyliberala erans genombrott runt 1980 med bland annat finansiella avregleringar och inflationsmål.
Många ledande ekonomer har länge efterlyst klassiska keynesianska finanspolitiska stimulanser inte minst via infrastrukturinvesteringar. Och även om många räds en hotande protektionism finns också kritik mot de handelsavtal som nu existerar eller var på väg att undertecknas. Kritiken baseras på att dessa på ett godtyckligt sätt gynnar specifika sektorer samt att de är utformade på ett sätt som skapar konstlat stora vinster hos finansinstitut och multinationella företag. De generella effektivitetsvinster som handelsutbyte teoretiskt sett ska skapa är långt ifrån självklara konsekvenser av rådande avtalskonstruktioner enligt tongivande ekonomer. Samtidigt kan också amerikansk ekonomis relativa slutenhet gör att det är mindre farligt att ”leka med den protektionistiska elden” jämfört med riskerna för små öppna ekonomier som de nordiska.
Ett annat synsätt är att Trumpadministrationen nu, om än på ett ofta provokativt sätt, på flera områden för USA i en riktning som ändå var ofrånkomlig med tanke på landets relativt sett försvagade ekonomiska position. Ett tydligt sådant exempel är ifrågasättandet av NATO:s uppdrag och finansiering. Korporativistiska tendenser där samarbetet, både på gott och ont, mellan näringsliv och statsmakter på nationell nivå får ökad betydelse kan också bli en ny trend. Sammanfattningsvis är ”Trumponomics” säkert inte lösningen på rådande ekonomisk-politisk problem men i bästa fall kan den ställa utmanande frågor och ta diskussionen framåt genom att blottlägga svagheter och återvändsgränder i tidigare förhärskande synsätt. Mer bekymmersamt vore förstås om administrationens ofta provokativa beteenden skulle driva upp konfliktnivån i debatten på ett sätt som snarare blockerar ekonomiskt-politiskt nytänkande.
För tidigt att avskriva politiska nedåtrisker
Med så dramatiska händelser som ett brittiskt utträde ur EU och en administration av Trumps slag i Vita huset är det ändå svårt att avfärda riskerna för ekonomiska bakslag. Inrikespolitiskt kan konflikten mellan Trumpadministrationen och andra centrala aktörer i det amerikanska samhället fördjupas på ett mer eller mindre samhällsfarligt sätt. USA kan också lägga om sin politik på ett så dramatiskt sätt att det leder till handelskrig eller avgörande funktionsstörningar för internationella organisationer som FN, IMF eller Världsbanken. Även om det kan tyckas lite fegt att gardera sig åt olika håll är det nog så att sannolikheten för både positiva och negativa scenarier som ligger långt från huvudprognosen är större än vanligt; eller om man så vill att vi har en sannolikhetsfördelning med ovanligt ”feta svansar”.
Den närmaste tiden kommer riskerna för att valen på kontinenten ska öka osäkerheten om EU:s framtid att stå i fokus. Omvälvande valutfall i Tyskland och Frankrike skulle få större politiska spridningseffekter än vad de anglosaxiska valen fått; EU kan knappast existera utan starkt engagemang av dess grundar- och kärnländer. Men trots det EU-kritiska AfD:s framgångar i opinionen är det svårt att inte tro att någon form av stabil regering ledd av CDU (Merkel) eller SPD (Schulz) ska kunna bildas efter parlamentsvalet i september. Då är utsikterna inför det franska presidentvalet mer osäkra, vilket bland annat avspeglas i att skillnaden mellan tyska och franska räntor (10-åriga statspapper) de senaste månaderna stigit från 25 till cirka 75 räntepunkter.
Det ter sig fortfarande osannolikt att Marine Le Pen ska vinna den avgörande andra omgången, bland annat med tanke på tidigare erfarenheter av att den traditionella högern och vänstern gått samman för att stoppa Nationella frontens kandidater. Francois Fillons ras i opinionen i spåren av privatekonomiska frågetecknen har dock ökat osäkerheten. De senaste decenniernas mönster där kontrollen över politikens mittfält var avgörande för framgång tycks också generellt ha brutits. Benoit Hamons seger i socialisternas primärval är ett exempel på detta och hans radikala program, med bland annat medborgarlön, kan vinna en del röster från kommunistiska väljargrupper. En andra omgång mellan Hamon och Le Pen skulle bli ett mardrömsval för mer allmänborgerliga franska väljare.
Oavsett valutgångarna 2017 är det svårt att se någon vändning i positiv riktning som kan gjuta nytt mod i EU-projektet. Därmed förblir också eurosystemet sårbart och beroende av ECB stöd. I en sådan miljö kommer marknaderna att ha ett fortsatt fokus på politiken och det är frestande att låta de ekonomiska prognoserna påverkas. Men lärdomarna från 2016 talar för att det krävs mer än bara politisk osäkerhet för att få konjunktur och finansiella marknader på fall.