Årets svenska avtalsrörelse har onekligen bjudit på en märklig dramaturgi. Efter att Kommunals avtal skrevs under i fredags kan man summera de olika turerna i årets avtalsrörelse, även om inte riktigt alla pusselbitar finns plats. Men det är också redan dags att blicka framåt mot nästa. Eftersom de flesta avtal endast löper på ett år lär förberedelserna komma igång direkt efter sommaren och Kommunals lite speciella 3-årsuppgörelse gör att vissa konturer redan börjar skönjas.
Många prövningar senaste halvåret
Parterna har onekligen utsatts för en rad prövningar det senaste halvåret. LO:s misslyckande att samordna de fackliga kraven i höstas skapade osäkerhet bland annat genom att underblåsa oenigheten kring industrins löneledande roll. Riksbankens vädjan till parterna att respektera inflationsmålet som ankare för lönebildningen provocerade arbetsgivarsidan. Därtill kom påtryckningar om att parterna borde beakta migrationskrisens konsekvenser. I en sådan miljö var det inte konstigt om förhandlarna stötte på problem och när strejkvarslen började dugga tätt i mars var det nog många som befarade att vi skulle få se en betydligt stökigare avtalsrörelse än vi vant oss vid under de senaste decennierna.
Men bilden förändrades när parterna inom industrin nådde en uppgörelse. Detta skedde i stort sett samma dag som tidigare avtal löpte ut den 31 mars och avtalsnivån på 2,2 procent var i stort sett i linje med de prognoser vi haft sedan en längre tid. Arbetsgivarsidan inom industrin insåg nog svårigheterna med att få acceptans från andra sektorer för ett ”märke” som låg signifikant lägre än så. Att avtalsperioden avgränsades till ett år underlättade situationen på flera sätt. Industrifacken löper då mindre risk att fastna i avtal som andra sektorer ”använder som trampoliner” (IF Metall-ordförandens formulering). Att inflationen förblir låg åtminstone det närmaste året är ganska säkert och därmed är också reallöneökningar tryggade. Därtill avdramatiseras de penningpolitiska implikationerna av ett kortare avtal. De hamnade visserligen på en lite lägre nivå än väntat och Riksbanken prognos för totala löneökningar på 3,2 procent för 2016 ligger nog några tiondelar för högt. Men ett kort avtal låser inte fast förväntningsbilden någon längre tid och Riksbanken får nu ytterligare tid att återställa tilltron till inflationsmålet till nästa avtalsrunda.
Uppslutningen massiv efter industriavtalet
Uppslutningen efter industriavtalet blev sedan massiv. Ett avtal inom handeln, som låg i linje med industriavtalet, blev snabbt klart och Kommunal deklarerade lojalitet även om kraven på extrasatsningar på undersköterskor stod kvar. Att Svenskt Näringsliv och LO höll gemensam presskonferens med uppmaning om respekt för industriavtalet under pågående förhandlingar för vissa sektorer gav en tydlig signal. LO fick därmed chansen att till slut få en roll i avtalsrörelsen efter höstens samordningskollaps. När Byggnads i inledningen av en konflikt accepterade avtal på industrimärkets nivå på 2,2 procent framhöll man att tidigare krav på löneökningar på 3,2 procent fyllt funktionen att sätta press uppåt på industrins avtal. Kommunals målgång innebär att vi nu har avtal inom alla stora avtalsområden på LO-sidan. De konflikter som ännu pågår rör ofta andra frågor än lönenivåer.
Att treåriga avtal slöts på det kommunala området bröt dock mönstret. Första året ska lönerna öka med 2,2 procent i linje med arbetsmarknaden i övrigt och därtill kommer rejäla extrasatsningar på undersköterskor. Därefter görs en liknande konstruktion genom att löneökningarna ska vara i linje med ”märket” på arbetsmarknaden i övrigt och med ytterligare extrasatsningar på undersköterskor om än i mer blygsam omfattning jämfört med 2016. Detta tillsynes harmlösa avtal har några principiellt viktiga konsekvenser som gör att man kan säga att 2017 års avtalsrörelse nu tjuvstartat. Om avtalsnivåerna mellan industrin och övriga sektorer på den privata sidan skulle skilja sig åt framöver tycks Kommunals märke utgöra ett genomsnitt av avtalen på den privata sidan, således inte industrins nivå i sig, vilket sätter extra press på samordning på den privata sidan. Att Kommunals avtal utgår från genomsnittet på övriga arbetsmarknaden och sedan gör en viss extrasatsning innebär i princip att man tar relativlönefrågan i egna händer och gör sig oberoende av en LO-koordinerad avtalsplattform. På 1970-och 80-talen var sådana avtalskonstruktioner element i en lönespiral. Med tanke på den stora acceptans som finns i samhället i stort för högre löner för undersköterskor är det inte troligt att fackförbunden i privat sektor reagerar speciellt mycket även om konstruktionen kan få större effekter på sikt.
Lärdomar från året avtalsrörelse
Vilka lärdomar från årets avtalsrörelse kommer aktörerna att dra inför nästa? Ett viktigt område rör relationerna mellan Riksbanken och parterna. Riksbankens pekpinnar om att inflationsmålet borde respekteras som ankare i förhandlingarna kan delvis ses som reaktion på parternas ganska oförsonliga kritik, framför allt under 2014, mot Riksbankens bristande måluppfyllelse. När parterna väl ställdes mot väggen visade det sig att man inte omedelbart var beredda att visa tilltro till inflationsmålet. Också delar av fackföreningsrörelsen visade förståelse för arbetsgivarna argument att de senaste årens snabba reallöneökningar pressat företagens marginaler. I efterhand kan man undra om det gradvis upptrissade stämningsläget mellan Riksbanken och parterna verkligen låg i någons intresse. Genom att hårddra rollerna skapades ett moment 22 där parterna inte ansåg det möjligt att utgå från inflationsmålet innan Riksbanken levererat inflation i högre grad. Riksbanken hade å sin sida svårt att leverera utan parternas förtroende. Man kan tycka att tidigare målavvikelser fått väl stora proportioner, inte minst mot bakgrund av den debatt om ökad flexibilitet i inflationsmålspolitiken som nu alltmer börjar föras i spåren av King/Goodfriend-utvärderingen av Riksbanken. Framöver kanske vi får se lite större ömsesidig förståelse mellan Riksbanken och arbetsmarknadens parter i detta rollspel.
Frågan om industrimärkets status lär dyka upp också i nästa avtalsrörelse. Diskussionen om industrins löneledande roll har pågått ända sedan övergången till rörlig växelkurs och inflationsmål för drygt 20 år sedan. Att den är så seglivad beror nog på att den innehåller flera inneboende konflikter mellan teori och praktik. Med fast växelkurs är det ganska självklart att industrins (eller egentligen exportörernas) konkurrenskraft ska avgöra löneutrymmet och sedan får inhemska sektorer anpassa sig efter detta. Med rörlig växelkurs är det istället inflationsmålet som är ankaret och då har inhemska sektorer en väl så viktig roll. Detta synsätt har dominerat i KI:s lönebildningsrapporter och tongivande akademiska ekonomer har från och till gett stöd för detta (till exempel Lars Calmfors ”Kris i svenska avtalssystemet”. Ekonomisk Debatt 1:2008). När nu Riksbanken vädjade om respekt för inflationsmålet var det inte så konstigt att inhemska fack, främst den så kallade 6F-gruppen med bland annat Byggnads och Transport, tog chansen att utmana industrinormen och sikta på lite högre löneökningar.
Stark ställning för ”Märket”
Att industrin kunde kontra och få ett i det närmaste totalt genomslag för märket berodde på flera faktorer. Institutionellt har märket en stark ställning bland annat genom det så kallade Industriavtalet och Medlingsinstitutets starka uppbackning. Därtill kommer också industriparternas tradition att satsa utredningsresurser för att analysera konkurrenskraften gentemot omvärlden i olika avseenden. En annan viktig fråga gäller synen på hur växelkursen verkligen reagerar när lönebildningen kommer i obalans. Teoretiskt ska växelkursen anpassas så att konkurrenskraften återställs, det vill säga höga löneökningar ska leda till svagare valuta. Men i praktiken talar mycket för att kronan istället förstärks som ett svar på att Riksbanken på marginalen för en stramare politik. Denna aspekt med dubbel konkurrenskraftsförlust lyfte Lars Calmfors med flera fram i Arbetsmarknadspolitiska Rådets rapport som publicerades mitt under avtalsrörelsen. Därmed verkar tyngdpunkten i debatten ha förskjutits i en riktning som försvarar industrinormen som garant för alltför höga löneökningar också vid rörlig växelkurs. Men fortfarande finns ett dilemma när det gäller konsekvenserna av löneavtal som kommer in på lägre nivå än vad som är förenligt med inflationsmålet. Om Riksbanken tvingas till ytterligare stimulanser som försvagar valutan gynnas industrin på inhemska sektorers bekostnad. Detta incitamentsdilemma kan skapa en del spänningar kring industrinormen också framöver.
Relationerna med statsmakten och den ekonomiska politiken i övrigt är också intressanta. Fackföreningsrörelsen tycktes ett tag lite yrvaken när kraven på uppluckringar i arbetsrätten och uppöppnandet av låglönejobb kom från olika håll i migrationskrisens spår. Sverigedemokraternas starka frammarsch i LO-leden gjorde det inte lättare att acceptera kompromisser i denna riktning. Den fackliga strategin har länge varit att integrationsproblemen egentligen kan lösas med en allmänt expansiv ekonomisk politik, men detta ter sig knappast längre som trovärdigt. Paradoxalt nog underlättade de mindre allianspartiernas hot om lagstiftningen fackens situation. När Socialdemokratin tog chansen att göra den svenska modellen till en stridsfråga och Moderaterna bryskt avfärdade lagstiftningsvägen fick facken plötsligt lä i dessa frågor. Att statsmakterna ska hålla sig borta från detta område har parterna traditionellt varit överens om. Men när industrinormen tycktes hotad valde till exempel IF Metalls ordförande att vädja till riksdagspartierna om att ”uttala sitt stöd för den nuvarande svenska lönemodellen”, vilket visar att banden mellan politik och lönebildning ibland är outgrundliga.
Läget kan bli besvärligt på sikt
Sammanfattningsvis kan man konstatera att när den svenska lönebildningsmodellen ställdes inför påfrestningar i form av inre slitningar, politiskt tryck, riksbankspolemik och internationella påfrestningar slöt man sig samman och levererade det kanske mest homogena avtalsutfallet någonsin. Att så blev fallet ska man nog vara tacksam för i en situation där osäkerheten är så stor på andra områden. Både vi och Riksbanken räknar nu med att nästa avtalsrörelse kommer att ske i ett lite starkare konjunkturläge och med stramare arbetsmarknad. Det är troligt att lönerna 2017 kommer att öka lite snabbare och riskerna ligger på uppsidan vår prognos för de totala löneökningarna på 3,4 procent. Men de stora frågorna gäller förstås inte tiondelarna i löneprognosen utan samspelet mellan lönebildning och politiken i övrigt. Det gäller inte minst de förändrade förutsättningar som flyktingströmmar och migration i övrigt gett upphov. Trots allt kvarstår behov av någon typ av verkningsfulla åtgärder. Situationen där olika aktörer har goda idéer om vad andra kan göra, men själva inte anser sig ha verktyg eller befogenhet att agera känns alltför välbekant från frågor kring hushållens skuldsättning och bostadsmarknaden. Får vi samma situation inom arbetsmarknad och integrationspolitik blir läget på sikt mycket besvärligt.