Indonesien är ett minst sagt komplext och diversifierat land med sina 255 miljoner invånare (varav 88 procent är muslimer), 700 språk och 400 kulturer utspritt över 17 000 öar. Med snabba och ambitiösa reformprogram – tio stycken på ca sex månader – försöker en politiskt ung och lovande president Joko Widodo (”Jokowi”) bygga en starkare demokratiskt baserad ekonomisk och politisk plattform. Utvecklingen i Jakarta verkar gå i rätt riktning. Risken för politiska bakslag ses dock av många bedömare som stor mot bakgrund av landets politiska historia.
Indonesiens ekonomiska och demokratiska resa inleddes i anslutning till Asienkrisen i slutet av 1990-talet. Det auktoritära styret under general Suhartos ledning tog slut och valet av sittande president 2014 har setts som den första riktiga bekräftelsen på ökad demokratisk styrning.
Stora möjligheter – stora risker för bakslag
Ekonomiskt sett kan Indonesien beskrivas som en vulkan. Flera förestående förändringar skapar stora möjligheter framöver om krafterna kan kanaliseras i rätt riktning. Men det är också krafter som kan bli okontrollerade. Inbromsningen de senaste åren har synliggjort ekonomins långsiktiga underinvesteringar i infrastruktur och utbildning.
Fem politiska prioriteringar utkristalliseras:
- Jobbskapande politik – inte minst för ungdomar.
- Investera i transportsystem och energiförsörjning.
- Bromsa och vända en växande ekonomisk ojämlikhet.
- Säkerställa matpriser som alla har råd med.
- Sätta Indonesien på den regionala och globala kartan.
Efter ett par politiska bakslag som följde på det senaste presidentvalet 2014 verkar Jokowi nu ha politisk medvind. Likväl tvingas han fortsätta navigera i politiskt system som domineras av partioligarker som tycks vilja bromsa utvecklingen. Jokowi går en svår balansakt till mötes som dels innebär att snabbt få saker gjorda och reformer sjösatta, dels inte äventyrar demokratins nyvunna framsteg. Det gäller samtidigt att få lokala regeringar att acceptera och implementera de beslut som fattas på nationell nivå. I flera stycken påminner utvecklingen om Kina och behovet av ”de små stegens politik” för att undvika att landet förlorar den sociala och politiska stabilitet.
Gradvis vinner Jokowi och presidentämbetet, enligt olika mätningar, det indonesiska folkets växande förtroende. Men den ekonomiska utvecklingen blir avgörande för Jokowis – och Indonesiens – framtid. Statlig byråkrati och ineffektiva organisationer är sannolikt en förklaring till att Jokowi valt att åter ge militären vissa nyckelpositioner för att genomföra den ekonomiska politiken. Därmed återkommer också rädslan för att landet ska backa tillbaka flera decennier sett ur demokratisynpunkt.
Utvecklingen i dag pekar dock på politisk stabilitet de närmaste 1-2 åren inför nästa presidentval 2019. Flera faktorer ligger bortom presidentens kontroll som t ex global ekonomi, Kinas utveckling och råvarupriserna. På ett område måste dock framsteg uppvisas: korruptionen. Om Jokowi misslyckas på detta centrala område lär han tappa väljarnas förtroende i presidentvalet om tre år.
Demografins möjligheter – och hot
Demografin med en stor andel unga personer utgör landets kanske viktigaste potentiella tillväxtkraft de närmaste minst tio åren. Men det är även en av Jakartas stora utmaningar. Konsumtionen kan öka men jobben måste skapas för att få ned bland annat ungdomsarbetslösheten som i dag ligger på över 30 procent. Demografin gör att varje år inträder cirka 2,5 miljoner människor på arbetsmarknaden. En stabil jobbtillväxt kräver i sin tur stora satsningar på infrastruktur – transporter och energiförsörjning – som kan reducera höga logistiska kostnader samt utbildning som gör Indonesien mindre råvaruberoende. För att ekonomin ska blomma fullt ut behöver byråkratiska processer och regleringar både nationellt och lokalt förenklas eller avskaffas och finansiella marknader reformeras och öppnas upp för att skapa ökad tillgång på kapital.
Trots global inbromsning och stora råvaruprisfall har BNP-tillväxten legat på goda 5 procent trots att råvaror utgör cirka 60 procent av exporten. Med hjälp av en mer expansiv finans- och penningpolitik och en försvagad valuta väntas tillväxten ligga på ca 5 procent de närmaste åren. Även om det i jämförelse med andra länder – inte minst i regionen – är en bra tillväxt kan den visa sig otillräcklig för att skapa tillräckligt med nya jobb. Men tillväxtkraften i närtid härrör främst från ökad privat- och offentlig konsumtion samt investeringar. Gradvis starkare export bidrar också till den ekonomiska tillväxten; de senaste årens betydande valutaförsvagning mot den amerikanska dollarn har mildrat de negativa effekterna av de senaste årens råvaruprisfall.
Omvärlden påverkar Indonesiens ekonomi genom främst tre kanaler: a) handel/råvarupriser, b) kapitalflöden/USA:s räntepolitik samt c) det geopolitiska läget. Samtliga kanaler ger Indonesien nedåtrisker för tillväxten och bara till en del kan detta uppvägas av en starkare inhemsk efterfrågan. Därmed talar mycket för att Jokowis önskan om en tillväxt på 7 procent inte kan uppnås de närmaste åren.
Inflationstrycket är under kontroll och inom ramen för centralbankens mål 4 procent ±1 procentenhet. Det har gjort det möjligt att sänka styrräntan (tre gånger 2016 till 6,75 procent). Bank of Indonesia förväntas fortsätta att lätta på penningpolitiken genom nya räntesänkningar. Volatiliteten i valutan är ett osäkerhetsmoment men centralbanken har i dag en valutareserv på drygt 100 miljarder dollar som är ett effektivt verktyg för att stabilisera valutan. Eftersom en svagare valuta kompenserar för nedpressade råvarupriser talar mycket för en indonesisk acceptans för valutaförsvagningar men bara i begränsad omfattning. Som medlem av G20 har Jakarta förbundit sig att avstå från konkurrensdevalveringar. Företagssektorns lån i utländsk valuta – 50 procent av total skuld – motiverar också försiktighet med att låta valutan försvagas.
Finanspolitiken spelar en nyckelroll
Ett växande behov av omfattande satsningar på infrastruktur och utbildning kräver ökat finanspolitiskt utrymme. Avskaffandet av merparten av energisubventioner har möjliggjort vissa nysatsningar. Den offentliga skulden är i dag knappt 40 procent av BNP. Ett låneutrymme finns därmed för indonesiska staten men det räcker inte. Antingen kan kapitalbehovet täckas från utlandet eller så måste regeringen öka det finanspolitiska utrymmet genom högre skatter.
Indonesiens skatteintäkter som andel av BNP ligger på bara cirka 15 procent. De flesta indonesier betalar låg eller ingen skatt alls. Utrymmet för att bredda skattebasen är en väg framåt liksom förbättrade system att insamla skatt. Risken är annars att en alltför stor börda läggs på företagen där skatteinsamlingen är lättare att genomföra.
Stora offentliga satsningar måste alltså göras på infrastruktur de närmaste åren. De logistiska kostnaderna uppgår till nästan 25 procent av BNP. För länder som Thailand och Kina är motsvarande siffra 20 respektive 18 procent. Det är nödvändigt att snabbt utveckla de finansiella marknaderna för att kunna täcka landets framtida kapitalbehov och finansiera infrastruktur- och utbildningsinsatserna. Satsningarna på dessa områden kommer i slutänden bli avgörande även för den demokratiska utvecklingen.
Överlag sunt och stabilt finansiellt system
För att möjliggöra för privat konsumtion att växa som drivkraft behövs en utvecklad bankmarknad som tillåter en kreditgivning till hushållen. Det gäller samtidigt att undvika att tillväxten framöver blir alltför beroende av kredittillväxt som istället skulle öka risken för nya finansiella obalanser.
Det finansiella systemet kan kapitalmässigt ses som överlag ”sunt och stabilt”. Myndigheterna har även tagit steg för att öka övervakningen av bankerna. Men det finns risker och svagheter. Den privata sektorns snabba skuldtillväxt i bland annat dollar de senaste åren, dock från låga nivåer, utgör en risk för ökade kreditförluster. Riskerna har även höjts på grund av valutasvaghet och låga råvarupriser. Andelen osäkra lån är också tydligt på väg upp (i dag cirka 3 procent).
Allt viktigare internationell roll
Indonesien har en strategisk och kritisk placering i den ekonomiskt och politiskt för världsekonomin allt viktigare sydostasiatiska regionen. Jakarta har en stark internationell plattform som medlem i G20, ASEAN och Opec. Om två år står man också som värld för IMF:s och Världsbankens årsmöten. Relationen till Kina är tveeggad: på det ekonomiska planet är den avgörande, på det politiska finns uppenbara konfliktytor som innebär att Indonesiens relationer till USA istället stärks.
Jakarta uttrycker vilja att ingå internationella handels-avtal som till exempel TPP (Trans-Pacific Partnership) och fördjupa relationerna till EU. Vad detta i praktiken betyder är i dagsläget oklart. Trots Jakartas signaler om öppenhet och främjande av utländska investeringar går det att skönja protektionistiska rötter som går djupt ned i samhället. När landet uppnått högre nivåer på ekonomisk, finansiell och politisk stabilitet ökar förutsättningar för minskad protektionism.