En huvudvärkstablett till Frau Merkel, bitte

Stafettväxling inom G20 – facit imponerar inte

Världens viktigaste stats- och regeringschefer – sett ur både en ekonomisk och geopolitisk synvinkel – lämnar nu helgens G20-möte i kinesiska Hangzhou. Därmed sätts även punkt för Kinas G20-ordförandeskap. Nu tar Berlin och tyska förbundskanslern Angela Merkel över G20-stafettpinnen och den viktiga uppgiften att försöka fördjupa och utveckla det globala ekonomiska, finansiella och politiska samarbetet.

Uppgiften att leda G20 har nog aldrig varit viktigare än den är i dag. Samtidigt har förutsättningarna att göra konkreta framsteg knappast varit sämre. De ekonomiska utsikterna för den globala ekonomin hämmas påtagligt av fem nyckelkrafter:

1. Trendmässigt ogynnsam tillväxtdynamik som kan knytas till bland annat demografi/åldrande befolkningar, tillbakapressad produktivitetstillväxt och låg investeringsbenägenhet.
2. Skuldöverhäng – världen är rekordskuldsatt men med variationer mellan länder avseende fördelning/sektorer; läget adderar även osäkerhet till banksystemen i bland annat EU och Kina.
3. Centralbanker/regeringar pressas av nästintill uttömda ekonomisk-politiska verktygslådor och ifrågasatta ekonomiska modeller och ekonomisk-politiska ramverk som kräver nytänk; frågan om till exempel helikopterpengar och automatiska stimulanspaket får näring (se Veckans tanke, 8 augusti 2016).
4. Medborgarnas växande reaktion mot ökad överstatlighet, krispolitiken och tilltagande ekonomisk ojämlikhet.
5. Rebalansering av global makt mellan länder tack vare till exempel globalisering (Kinas makt) och oljepris (Opecs tappade makt).

Trots G20-ländernas ständiga löften om att avstå protektionistiska åtgärder kan OECD fastslå att olika stater sedan 2008 verkställt 1 400 beslut som försämrar handeln mellan länder, en bidragande faktor till den lägre världshandelstillväxten. Det är tydligt att inrikespolitiska agendor har överskuggat globalt samarbete – trots att många problem är globala.

Uppgiften övermäktig även en super-Merkel?

Vid sidan om ett tungt ordförandeskap för G20 – med stora ekonomiska utmaningar – kan Merkel se fram emot ett mycket besvärligt 2017 som talar för att merparten av hennes politiska kraft behöver riktas mot ”närområdet”. Några exempel:

1. EU står vid ett kritiskt vägskäl; sammanhållning behövs i olika frågor, till exempel försvars- och säkerhetspolitik, som kan vrida populistiska och protektionistiska vapen ur händerna hos EU:s och eurons motståndare. Merkel väntas stå tämligen ensam i utvecklingsarbetet när ”EU-brodern” Hollande går mot en förväntad förlust i franska presidentvalet i april-maj 2017 och Nationella Fronten och Marine Le Pen vill driva frågan om en fransk folkomröstning om EU-medlemskapet.
2. Brexit-förhandlingarna startar sannolikt första kvartalet 2017; Merkel måste hitta rätt balans mellan att utveckla samarbetet med Storbritannien, hålla koll på EU-kommissionens kvardröjande federalismtankar (läs: J-C Juncker) och minska andra EU-länders ”frestelse” att följa Storbritannien. Det faktum att London vill göra ekonomin ”superkonkurrenskraftig” och bygga relationer med Asien (se tabell för logikens skull) välkomnas men borde skrämma EU:s politiska huvudstäder.
3. Förbundsdagsvalet i september (sannolikt) 2017 tvingar Merkel att fundera över den närmaste tidens hantering av EU:s flyktingkris. Helgens delstatsval i Mecklenburg-Vorpommern och väljarnas rejäla örfil mot Merkels CDU och framgång för Alternative für Deutschland (AfD) visar vindarnas riktning. En sak är säker: en stark ekonomi räcker inte som väljarmagnet.
4. USA:s presidentskifte innebär politiskt vakuum – och en sannolik Merkel-mardröm om Trump flyttar in i Vita huset.

Enskilda länder och världsekonomin behöver politiska krafttag som dels höjer beredskapen och medborgarnas förtroende för att kunna hantera nästa lågkonjunktur, dels lyfter underliggande tillväxtkrafter och framtidstro. Merkel är sannolikt en av de bästa att leda arbetet men frågan är om hon mäktar med att hålla så många politiska bollar i luften samtidigt.