Atens krisklocka är redan fem-över-tolv. Nattvakten kan knappast utropa att ”allt är lugnt”. Grekland behöver ännu mer hjälp till självhjälp. I dag (11 maj) träffas Eurogruppens finansministrar. Greklands premiärminister Tsipras tror på lösning i närtid. Men även om Aten får klartecken för den sista kontantutbetalningen på 7,2 miljarder euro inom ramen för nu gällande internationella stödprogram bör fokus riktas på läget vid halvårsskiftet. Då måste, enligt planen, Grekland stå på egna starka ben. Det är i dag osannolikt. Landet behöver skuldlättnad på 100 miljarder euro.
Omvärldens tålamod, inte bara övriga 18 euroländers, tryter. Aten håller sig inte till ingångna avtal. Utvecklingen går i fel riktning i förhållande till planen för statsfinanserna. I IMF ökar stressen; länder som USA och Kina vill se en trovärdig och uthållig lösning på greklandskrisen och att EU och eurogruppen tar ett större ansvar för egna problem.
Syriza-regeringen bedriver tufft tvåfrontskrig för att återvinna trovärdighet. Dels misstror grekerna själva den sittande regeringen eftersom man till exempel tömmer bankkonton. Sedan slutet av förra året har inlåningen minskat med uppemot 30 miljarder euro inför hushållens rädsla för nationalisering av och kreditförluster i det grekiska banksystemet. Dels misstror globala kreditgivare Syrizaregeringens löften att genomföra utlovade och nya reformer.
Krisen i Grekland är djup. Hushållen möter dagligen effekterna av stålbadspolitiken vilket får den svenska krissaneringen på 90-talet att framstå som en västanfläkt. Men Grekland har också fått mycket internationellt stöd. Förutom stödlån har landet fått en skuldlättnad på cirka 65 procent av BNP. Skuldrekonstruktionen 2012 blev unik till både storlek och involverade parter och den tvingades därtill ske inom ramen för en valutaunion.
Tyskland hävdar att Grekland knappast har ett solvensproblem: ”den offentliga skulden löper ju med mycket förmånliga villkor”. Samtidigt anser de flesta ekonomer, sannolikt också USA och Kina, att en offentlig skuld på nästan 180 procent är ohållbar utifrån bland annat ett trovärdighets- och stabilitetsperspektiv. Skulden lär i kombination med ett förväntat fortsatt politiskt svagt Aten kvarstå som hot mot såväl euroekonomin som den globala ekonomin.
Grekland stort svart hål
Grekland har trots sin ekonomiska litenhet visat sig vara ett stort svart hål för eurozonen. En rimlig skuldnedskrivning för Grekland kan uppgå till cirka 100 miljarder euro. Till skillnad från 2012 skulle en sådan åtgärd slå mot eurozonens skattebetalare. Det blir det första riktiga solidaritetstestet för valutaunionen. En sådan eftergift skulle heller inte komma utan nya tuffa krav på Grekland. Om inte den politiska ledningen i Aten visar ökad samarbetsvilja är risken stor att den grekiska krisföljetongen fortsätter.
Det finns ingen lätt väg framåt för Grekland. Men mycket talar för att en återgång till drachman ger Grekland fler verktyg att hantera sina ekonomiska problem. Men risken är stor att ”Pandoras ask” öppnas; flera euroländer har i dag skulder inte bara upp till taknocken utan upp till skorstenen (en hög TV-antenn inräknad). OM Grexit är framtiden, något som har en växande sannolikhet i takt med uteblivna avtal också bortom halvårsskiftet, behöver eurosamarbetet bli tätare och mer integrerat. Om cirka en månad förväntas EU/eurosystemets högsta chefer (Tusk, Juncker, Draghi och Dijsselbloem) reprisera planen (från 2012) för att uppnå en politisk union; en plan som kräver unik politisk fingertoppskänsla och balansgång mot bakgrund av bland annat Storbritanniens väg mot en folkomröstning om EU-med-lemskapet och de politiska självständighetstendenserna i Europa.
Grekland – och eurosamarbetet – kommer allt närmare ett avgörande vägskäl. Tuffa förhandlingar väntar de närmaste veckorna. Kortsiktig islossning behöver inte betyda långsiktig vår för Grekland och eurosamarbetet. Vi bör räkna med en politiskt het sommar 2015.