Forrest Gump, i filmen med samma namn, fick alltid den tänkvärda devisen upprepad av sin mamma: ”livet är som en chokladask – man vet aldrig vad man får”. Ekonomen, som försöker vara lika klok som mamman, säger: världsekonomin är som en motorväg – man vet aldrig när det bromsar in. Den fortsatta texten kastar förhoppningsvis mer ljus över denna kanske märkliga betraktelse; om 860 ord så kommer svaret.
Den senaste veckan har ett stort antal beslutsfattare samlats i Washington för Internationella valutafondens och Världsbankens årsmöten. Bland frågor som varit uppe för diskussion återfinns bland annat USA:s budgetkris, den okonventionella penningpolitikens för/nackdelar och effekterna av dess utfasning, status för – och påverkan från – regleringar/krav på banksystem, tillväxtekonomiernas möjligheter, utmaningar och utsikter, Europas förmåga att skapa jobb/tillväxt och Japans förutsättningar att äntligen komma på fötter.
Blandat helhetsintryck
Helhetsintrycket efter några dagars möten och seminarier i USA är minst sagt blandat. En slutsats är att det råder stor brist på starka uppfattningar om framtiden bland finansministrar och centralbankschefer. Jämfört med förra årsmötet valde pessimisterna den här gången att hålla en lägre profil. Optimisterna, å andra sidan, verkade inte heller övertygade i sin argumentation för positiva utsikter. Problembeskrivningar och analys av läget för världsekonomin kom istället att präglas av en bekymmersamt defensiv, syrefattig och väldigt konventionell inställning. Detta trots i många stycken nya ekonomiska/finansiella globala landskap och ”kraftfält”. Än mer överraskande var att så lite av diskussionerna kom att handla om de politiska systemens bristande förmåga att leverera förutsägbarhet, beslutskraft och stabilitet, på både nationell och global nivå, och behovet av nya infrastrukturer.
Mycket strålkastarljus föll denna gång av naturliga skäl på USA och den pågående budgetkrisen och Federal Reserves kommande förändringar i penningpolitiken. Ingen kunde ge ett bra svar på frågan om de ekonomiska och finansiella effekterna på USA, och den globala ekonomin, vid en utebliven höjning av skuldtaket. Företrädare för USA fnissade istället nervöst, och hade svansen mellan benen, när de gjorde tappra försök att förklara vad som hände i kongressbyggnaden fem kilometer bort.
Tillväxtbotten i Europa nådd
Europeiska företrädare (dock brist på tyska uppfattningar på grund av pågående regeringsförhandlingar i Berlin) tog fasta på den stabilisering och de positiva förändringar som äger rum inom eurozonen och knöt samtidigt stora förhoppningar till fullbordandet av bankunionen. Det ekonomiska budskapet var samstämmigt och tydligt: tillväxtbotten är nådd. Diskussionerna visade dock med stor tydlighet att problemen långt ifrån är lösta. Hur ska till exempel skuldproblemen i Grekland och Portugal få en mer definitiv lösning? Hur ska banksystemens stabilitet säkras när stresstester och kvalitetskontroller en gång för alla ska plocka fram liken i garderoben? Att Europa och eurozonen står inför en politisk resa i uppförsbacke, med EU-val och nytt parlament och ny EU-kommission om cirka ett år, håller nog de flesta med om. Det kommer ofrånkomligt också att öka trycket på ECB att göra mer de närmaste månaderna.
Från asiatiska beslutsfattare kom överlag positiva signaler och försök till lugnande besked, även om oron för främst Indien och Indonesien var påtaglig. Riskerna för Kina (bygga tillväxtmodellen) finns där också, likaså Brasilien (överhettningsrisk). Båda länderna sitter dock på ekonomiskt-politiskt manöverutrymme och äger finansiella resurser att driva länderna i rätt riktning framåt. Men aldrig tidigare – i alla fall inte under de senaste 20 åren – har en japansk centralbankschef sett så glad ut och utstrålat en sådan tillfredsställelse med sin politik som Kuroda gjorde vid flera tillfällen. Budskapet var dock tydligt: frånvaro av strukturella reformer (tredje och sista pilen i Abenomics) äventyrar Japans utsikter men Bank of Japan lovar aggressivt att leverera sin del av ”avtalet”, det vill säga att få upp inflationen till 2 procent. Ymnighetshornet är framställt.
Värt att notera är även ämnen som av olika skäl i stort sett uteblev från debatten. Ett sådant ämne var, som tidigare nämnts, frågor kring nödvändiga förändringar i politiska infrastrukturer för att bygga beslutskraft och reducera osäkerhet kring ekonomisk politik. Diskussioner kring Europas eventuella politiska union (det vill säga nödvändiga steg för att öka integrationen) lyste med en märklig frånvaro. Australien valde också att visa på bristerna i samarbetet i G20 (landet är ordförande från och med årsskiftet och vill genomföra stora förändringar). Besvärande är även att IMF:s medlemsländer inte kan förmås komma överens om makt och röstfördelning inom organisationen, det vill säga ge tillväxtekonomier större inflytande över chefspositioner och röster.
Ett annat ämne som inte berördes var framväxten av den så kallade makrotillsynspolitiken, ett område inom den ekonomiska politiken som har starka beröringspunkter med såväl finanspolitik som penningpolitik. En förklaring kan vara att området är under utveckling och att erfarenheterna är så begränsade att ingen egentligen har starka uppfattningar om dess fördelar och tillkortakommanden. Likväl reser politikområdet viktiga frågor som kommer att ha mycket stor effekt på såväl kreditmarknad, tillgångspriser, tillväxt och ränteutveckling framöver.
På rätt väg
Vår bild är att världsekonomin i sin helhet är på rätt väg, men att återhämtningen inte är osårbar för nya ekonomiska, finansiella och politiska bakslag. Det finns egentligen inget nytt som framkommit från årsmötena i Washington som ger anledning till att revidera den synen. Politik fortsätter att spela roll. Dessvärre på ett oförutsägbart sett. Centralbankerna fortsätter att spela en huvudroll för att säkra både finansiell stabilitet och bättre förutsättningar för tillväxt; USA, Europa och Japan väntas låta sina balansräkningar växa det närmaste året. Centralbankerna arbetar dock med långt ifrån perfekta verktyg vars effektivitet på olika sätt kan ifrågasättas.
IMF-mötena i Washington har inte på något konkret sätt medverkat till att sänka – eller öka – den globala osäkerhetsnivån. Även om det kan vara förståeligt är det olyckligt. Det ger företag och hushåll skäl att hålla igen på satsningar och konsumtion. Planeringshorisonter kortas. Företag som besitter en underliggande kraft att sätta fart på världsekonomin väljer ett agerande som innebär att man vill ha armlängds avstånd till nödbromsen.
Jämförelsen med motorvägen
Det är här och nu som liknelsen med motorvägen kommer in i bilden. Tänk efter. Hur många gånger förundras man inte över hur trafiken på en motorväg plötsligt bara bromsar in. Och lika plötsligt kan flödet återuppstå och hastigheten snabbt öka. Likadant är det med världsekonomin just nu. Det som gör att hastigheten (tillväxten) har sjunkit till en besvärande låg nivå är att vägbanan (förutsättningarna för tillväxt) är dålig (skuldberg, konkurrenskraft) eller behöver rätas ut (strukturella reformer) och vägskyltarna är oklara (delvis nytt ekonomiskt-politiskt landskap).
Vägarbetena måste avslutas (politikerna behöver genomföra strukturella reformer). Att centralbankerna hjälper till att leda om trafiken (med hjälp av enorma likviditetsinjektioner) löser inte vägbanans brister eller farliga kurvor. Dessvärre uppvisar politikerna en tendens att börja hänga på spaden när trafikflödet väljer en annan väg. Det irriterar centralbankerna. Det är förståeligt.
Marginalerna i dag är små. När trafikflödet flyter säkert och ”3-sekundersregeln” gäller till framförvarande bil finns utrymme för trafikflödet att hantera mindre störningar. Men när nu avståndet och regeln istället blivit 0,3 sekunder kan dramatik uppstå. Nya problem uppkommer (till exempel USA:s budgetkris). Effekten blir omedelbar. Men det kan också räcka med att det står en älg (tyska valet), på rätt sida om viltstängslet (utgör ingen fara) – likväl ska alla titta och trafikflöden bromsar.
Plötsligt händer det
Företagen (och i viss mån hushållen) vill ha maximal flexibilitet i en osäker miljö med frekventa avstämningstillfällen. Det innebär att det inte krävs mycket av nya störningsmoment för att tillväxten ska bromsa in på nytt. Sökandet efter stabilitet och förutsägbarhet har inte fått mycket hjälp av de nu avslutade IMF/Världsbanksmötena i Washington. Förhoppningarna finns dock för att plötsligt händer det, det vill säga att inbromsningseffekterna upphör och hastigheten ökar igen. Men mycket arbete kvarstår att utföra för att vägbanan ska återställas och bli bättre än förut. Världsekonomin är som en motorväg – man vet aldrig när det bromsar in…