Beslutet att införa automatiska besparingar togs redan 2011 och var tänkt att skapa ett yttre tryck för att tvinga republikaner och demokrater i kongressen att komma överens om en trovärdig plan för att minska budgetunderskottet som förra året uppgick till 7.7 % av BNP. Genom att nedskärningarna skulle drabba både republikanernas och demokraternas favoritområden skulle incitamenten att nå en förhandlingslösning öka. Hälften av nedskärningarna kommer att drabba försvaret som republikanerna värnar om medan den andra hälften tas från olika civila utgiftsområden som välfärdssektorn som värnas av demokrater. Den avskräckande effekten verkar dock inte ha varit så stark som man från början hoppats. Även om alla är eniga om att en förhandlingslösning skulle vara bäst för alla så verkar många demokrater ändå tillfreds med att det nu bantas rejält i försvarsutgifterna. Samtidigt kan många republikaner se det positiva att de automatiska besparingarna är så stora att man inte behöver genomföra ytterligare skattehöjningar för att få ned underskottet.
Även om huvudalternativet fortfarande är att man kommer nå en förhandlingslösning under våren så är frågan vad som händer med ekonomin om man misslyckas? En åtstramning på 85 miljarder dollar motsvarar ungefär en halv procent av USA:s BNP och 2.2 % av den totala federala budgeten. Det är knappast tillräckligt för att ändra bilden av fortsatt återhämtning för ekonomin. Att nedskärningarna till stor del görs i försvaret minskar också de negativa effekterna då försvarssatsningar normalt genererar mindre tillväxt i ekonomin än utgiftsökningar i den civila sektorn. Sedan terrordåden 2001 har försvarsbudgeten (exkl. kostnader för krigen i Irak och Afghanistan) mer än fördubblats. Många menar att de generösa årliga anslagsökningarna gjort försvaret slösaktigt med skattebetalarnas pengar och att de kraftiga besparingarna behövs för att tvinga fram nödvändiga effektiviseringar av verksamheten.
Sammantaget räknar kongressens budgetkontor med att besparingarna, om de genomförs fullt ut, kommer att minska tillväxten i USA med 0,6 procentenheter i år. Det ska ställas mot marknadens snittprognos att USA:s ekonomi ska växa med knappt två procent 2013. Dessutom ska man ha i minnet att en frivillig överenskommelse om besparingar också skulle dämpa tillväxten, även om en sådan antagligen skulle skjuta det mesta på framtiden. I den positiva vågskålen ska man också lägga de mer svårmätbara positiva förtroendeeffekter som kommer av att besparingarna för första gången på mycket längre ger trovärdighet åt att en långsiktig budgetsanering faktiskt inletts.
Vid sidan om försvarsindustrin, som nu riskerar att gå miste om lukrativa försvarskontrakt, är det framförallt företrädare för olika federala myndigheter (de som tvingas spara) som varit mest högljudda i sina varningar för negativa effekter av besparingarna. Men kanske är kostnaderna i form av folkligt missnöje när den offentliga servicen fungerar sämre inte heller så stor som många befarar. Försvarsbesparingarna drabbar ju bara de förhållandevis få personer som arbetar i försvaret eller i försvarsindustrin. Besparingarna i den civila sektorn kommer inte att synas direkt utan kommer att märkas gradvis under våren. De flesta offentliganställda har minst en månads uppsägningstid och under tiden arbetar de som vanligt. Det ger både tid för berörda myndigheter att planera om sin verksamhet och för vanligt folk att förbereda sig på en lägre servicenivå.
Det man inte kommer ifrån är att besparingar är nödvändiga och även om de säkert går att göra på ett smartare sätt är det som nu sker ingen katastrof och faktiskt betydligt bättre än att inte göra något alls.
Veckans tanke: USA:s budgetåtstramningar – inte bara av ondo
I fredags gick deadline ut för att undvika nedskärningarna i den amerikanska federala budgeten. Om bland annat detta skriver SEB:s chefstrateg Johan Javeus i Veckans Tanke.