Japans ekonomi, världens tredje största, är i desperat behov av en ”kick-start”. Slutsatsen är förstås giltig för flera länder. Men Japans storlek gör att örikets i dag växande ekonomiska och strukturella problem riskerar att bli en accelererande och kollektiv huvudvärk – en potentiell ”svart svan” – inom bara några år. Det ligger således i allas intresse att Japan dels snabbt får i gång tillväxten, dels löser problemet med en krympande befolkning.
Japans nye premiärminister Abe gör ambitiösa försök att starta förändringsprocesser. Den ekonomiska politiken har till och med fått ett eget namn: Abenomics. I korthet inbegriper den en nästintill obegränsat expansiv och radikal penningpolitik, ett nytt och höjt inflationsmål på 2 procent, en svagare yen, en (ännu) mindre oberoende centralbank och ett finanspolitiskt jättepaket med bland annat ökade offentliga investeringar. Politikens innehåll, liksom dess sammansättning och balans, är dock knappast revolutionerande.
Känsligt med försvagad yen
Japans valutapolitik med en svagare yen är ett extra känsligt område eftersom den direkt påverkar andra länders exportindustrier och arbetsmarknader. Det är länder som också brottas med stora problem och där den inhemska sektorn påverkas negativt av besparingar och där en expanderande exportsektor skulle kunna mildra tillväxteffekterna. Därför är det många som vill ha en svag valuta.
G20-mötet nyligen, med världens viktigaste finansministrar och centralbankschefer, hade valutafrågor på dagordningen i skuggan av debatten om ett pågående valutakrig. G20 verkar dock ha gett Japan grönt ljus för en svagare yen. Även om ordet valutakrig uppenbarligen inte längre får sägas av medlemmar i G20-kretsen så pågår likväl ett fullskaligt penningpolitiskt krig som självklart också får valutapolitiska implikationer, inte bara för yenen.
Mycket talar för att yenen kan fortsätta att försvagas med ytterligare 10-15 procent. Drivkraften är dock inte att Bank of Japan aktivt säljer yen i valutamarknaden. Det troliga är istället att vi får se en repris på utvecklingen 2000-2007. Då var yenen en lockande global finansieringsvaluta; investeringar runt om i världen finansierades med lån i yen som togs upp till låg ränta (så kallade carry-trades). Yenen började stärkas först vid utbrotten av den globala finansiella och ekonomiska krisen 2007-2008 när världens stora centralbanker började ”konkurrera” med Japan om nollräntepolitik. Det minskade yenens attraktionskraft.
Nu sätter Abenomics åter strålkastarljuset på yenen som global finansieringsvaluta i och med förväntningar om fortsatt låga japanska räntor och svag(are) yen. Och G20 verkar i dagsläget alltså acceptera att yenen försvagas eftersom det är kritiskt att Japan får igång ekonomin för att inte skapa globala problem om ett par år. Yenens försvagning kan bli betydande om till exempel Federal Reserve eller Europeiska centralbanken ECB skulle börja flagga för en eventuell reversering av sin kraftigt expansiva penningpolitik. Detta är dock något som kommer att dröja.
Deflation i Japan under 20 år
Deflationen har hållit Japan i ett stadigt grepp i 20 år. Drivkrafterna har varit flera. Den privata sektorns skuldstockar har krympt efter 80-talets spekulationsbubblor, vilket skapat tillgångsprisdeflation (huspriser/aktiekurser). Produktionskapaciteten har också varit långsam att anpassa sig till nya och lägre tillväxtnivåer samtidigt som globaliseringen snabbt integrerat till exempel Kinas och Indiens enorma och prispressande produktionskapacitet. Det senaste 15 åren har en stagnerande löneutveckling i Japan också bidragit till deflationsspökets ständiga närvaro.
Abes strategi med den försvagade yenen är sannolikt att i första hand skapa ett ökat löneutrymme i exportföretagen – inte öka industrins vinster som aktiemarknaden tycks vilja tro. Höjda löner kan lyfta hushållens framtidstro och inflationen. Historien visar nämligen att en yenförsvagning inte i tillräcklig utsträckning förmår höja den importerade inflationen och ekonomins totala inflationstryck.
Dessvärre visar företagen hittills betydande motstånd till att yenförsvagningen ska komma löntagarna till del. Enkäter visar att 85 procent av företagen inte avser höja lönerna de närmaste tolv månaderna trots att lönsamheten stiger. Några säger till och med att de fortfarande står i begrepp att sänka lönerna. Det återstår att se om politikerna kan övertala företagen om löneökningar.
De senaste 20 åren har Japan nästan alltid haft ett negativt produktionsgap, det vill säga en stor mängd outnyttjade produktionsresurser. Det är ett resultat av både konjunkturella och strukturella faktorer. För att få upp inflationen måste produktionsgapet stängas, förväntningarna höjas på att politiken ger resultat genom högre ekonomisk tillväxt samt att hushållen får en stabil inkomst- och löneutveckling som inte innebär försämrad konkurrenskraft för exportindustrin.
Flera utmaningar
Men Japan brottas också med andra ekonomiska utmaningar som innebär att Japan rör sig i fel riktning, något som äventyrar landets produktionsförmåga. Arbetskraften har krympt med 0,2 procent per år det senaste decenniet. Den takten accelererar nu till 0,6-0,8 procent per år de närmaste 10-20 åren. Om produktiviteten kan hållas uppe på runt 1,5 procent per år – vilket är för-hoppningen – kommer trendtillväxten att gå ned till under 1 procent. Det kommer att resa frågor kring möjligheten att långsiktigt finansiera pensionssystem och underhålla den offentliga skulden som just nu snabbt rusar mot nivån 250 procent av BNP. Japan har visserligen stora reserver i form av tillgångar i utlandet men de kan krympa snabbt när Japan behöver finansiera effekterna av att färre jobbar och att fler blir äldre.
För att bryta den negativa demografiska trenden behöver produktiviteten gå upp (vilket ter sig osannolikt) eller arbetskraftsutbudet öka. Det kan ske till exempel genom att kvinnors deltagande på arbetsmarknaden ökar eller att äldre personer väljer att vara kvar längre i systemet. Dessvärre visar undersökningar att kvinnorna stannar hemma efter att första barnet har fötts. Genom förändringar i skatte- och bidragssystem kan kurvorna vändas i rätt riktning som gör att fler kvinnor står till arbetsmarknadens förfogande. Men det kommer att ta tid, inte minst av kulturella skäl. Ökad invandring är också en väg framåt, men här ligger Japan långt efter många andra länder.
Abe måste lyckas
Kommer Abenomics att lyckas? Det enda svaret som går att ge här och nu är att den måste lyckas. Japan har de senaste två decennierna misslyckats med att få upp inflationen och lösa underliggande strukturella problem. Det politiska systemet har varit för svagt för att ta itu med problemen. Det finns egentligen inget nytt i de senaste åtgärderna som Abe-administrationen presenterat som i dag ger en stabil grund till att tro att Japan nu definitivt ska komma loss från deflationens hårda grepp. Abenomics väntas ge tillväxtstimulans kortsiktigt men större ingrepp behövs i Japans ekonomi för att landet inte ska bli den svarta svan som många fruktar.