Hoppa till sökfunktionen Hoppa till innehållet

Du behöver använda en annan webbläsare. För att kunna använda våra internettjänster kan du istället använda någon av de här webbläsarna: Apple Safari, Google Chrome, Microsoft Edge eller Mozilla Firefox.

Läs mer om rekommenderade webbläsare

Haltande argumentation kring inflationsmålet

Riksbankens argument för nuvarande penningpolitik haltar. För att på sikt behålla trovärdigheten behöver Riksbanken fokusera på inflationen. Det skriver SEB:s chefstrateg Johan Javeus i Veckans tanke.

I Sverige pågår sedan flera år en intensiv debatt om penningpolitiken, inflationsmålet och hushållens skuldsättning. Många oberoende ekonomer och även personer inom Riksbanken har hävdat att Riksbanken lägger för stort fokus på hushållens skuldsättning och därmed åsidosatt sin huvuduppgift att uppfylla inflationsmålet. Riksbankens fokus på hushållens skulder ska ha lett till att räntan hållits för hög vilket enligt tidigare direktionsledamoten Lars E O Svensson kostat ekonomin närmare 70 000 arbetstillfällen.

Den officiella hållningen från Riksbanken har hela tiden varit att man inte på något sätt åsidosatt inflationsmålet utan bara valt att sträcka ut sin tidshorisont. Resonemanget är att om man sänker räntan idag för att försöka få upp inflationen på kort sikt så kommer hushållen låna ännu mer vilket till slut leder till en prisbubbla på bostadsmarknaden. När den bubblan spricker så utsätts de hårt skuldsatta hushållen för stora påfrestningar som tvingar dem att snabbt dra ned sin konsumtion. Kollapsen i efterfrågan leder till en djup ekonomisk kris som gör att inflationen faller så kraftigt att man på några års sikt grovt underskrider inflationsmålet. Logiken är att genom att acceptera att inflationsmålet underskrids lite grann idag så minskar man risken för en betydligt större avvikelse i framtiden.

Exakt var gränsen går för när hushållens skulder blivit så stora att de riskerar att skapa allvarliga problem är det nog egentligen ingen som vet. Riksbankschefen, Stefan Ingves, har ändå, måhända för att öka tydligheten, valt att sätta ned foten och ange en skuldnivå på 200 procent av disponibel inkomst som den övre gränsen för vad som kan tolereras. I en internationell jämförelse är den nivån visserligen betydligt högre än vad de flesta länder har idag men samtidigt finns också flera exempel på länder som redan har betydligt mer skuldsatta hushåll. Både Danmark och Nederländerna en hushållsskuldsättning som är långt högre än 200 procent av disponibelinkomsterna.

Danmark och Nederländerna

Låt oss titta lite närmare på hur utvecklingen sett ut i dessa två hårt skuldtyngda länder. Både Danmark och Nederländerna har genomgått fastighetskriser de senaste åren med 20-procentiga prisfall på bostäder. I den meningen är de alltså utmärkta exempel på precis den farliga kombination av hög skuldsättning hos hushållen och prisfall på fastigheter som Riksbanken har mardrömmar om för svensk del.

Den första frågan man ställer sig är hur denna miljö har påverkat konsumtionsviljan hos danska och nederländska hushåll. Jämför man utvecklingen för hushållskonsumtionen i Danmark och Nederländerna med Sverige, är det tydligt att utvecklingen i Sverige varit betydligt starkare. I Nederländerna är det visserligen svårt att urskilja något dramatiskt trendbrott eftersom konsumtionsutvecklingen varit svag under flera år även innan fastighetskrisen. I Danmark är däremot mönstret tydligt med en rejäl försämring av konsumtionsviljan efter krisen. Riksbankens varning om att en brusten svensk fastighetsbubbla skulle få rejält negativ effekt på hushållens konsumtion är alltså svår att säga emot.

Det finns flera samverkande skäl till att det är så. Kronan brukar försvagas i kristider samtidigt som inflationen också drivs upp av att produktiviteten i ekonomin faller tillbaka när företagen drabbas av ett snabbt fall i efterfrågan. Nästa fråga är hur krisen har påverkat inflationen? Riksbanken argumenterar för att ett efterfrågefall skulle dra ned inflationen rejält. Jämför man inflationsutvecklingen (mätt med det harmoniserade måttet HIKP) borde vi alltså förvänta oss att Danmark och Nederländerna skulle ha haft markant lägre prisökningstakt än vi. Som framgår nedan är det dock tvärtom. Inflationen har varit lägre i Sverige de senaste fem åren trots att både Danmark och Nederländerna kämpat med hög skuldsättning och fallande fastighetspriser.

Kontracyklisk inflation

Även om en enkel genomgång som denna inte kan göra anspråk på att ha vägt in alla faktorer så sätter den ändå fingret på en öm punkt i Riksbankens resonemang. Kopplingen mellan svenska hushålls konsumtion och inflationsutvecklingen i Sverige är i själva verket kontracyklisk. Tvärtemot hur Riksbanken vill beskriva dynamiken så har inflationen historiskt tenderat att öka under kristider då tillväxt och privat konsumtion fallit. En framtida fastighetskris i Sverige skulle sannolikt både leda till att kronan försvagades och till ett cykliskt fall i produktiviteten med stigande inflation som följd.

Att det förhåller sig på detta sätt innebär självfallet inte att man ska driva slutsatserna för penningpolitiken in absurdum och förespråka att Riksbanken, för att få upp inflationen, aktivt borde försöka framkalla en fastighetskris. Faktum är att Riksbanken kan ha många goda skäl till att vilja förhindra en ökande skuldsättning och de risker en sådan för med sig. Däremot är det inte trovärdigt när Riksbanken argumenterar för att detta görs i syfte att uppfylla inflationsmålet när mycket talar för att man både på kortare och längre sikt skulle nå en bättre måluppfyllelse om man sänkte räntan nu.

Trovärdighet i fara

Även om Riksbankens motiv för nuvarande inriktning på penningpolitiken må vara välmenat så går det inte att komma runt att det är ett avsteg från bankens egen tolkning av det uppdrag man fått av riksdagen. Att Riksbanken dessutom åtnjuter en unik självständighet jämfört med andra myndigheter reser också demokratiska frågetecken när man väljer att fokusera på andra mål än prisstabilitet.

Förhoppningsvis kommer det framöver att komma fler verktyg på plats för att motverka en alltför snabb skulduppbyggnad hos hushållen. Oavsett om de verktygen hamnar i Riksbankens eller i Finansinspektionens händer så får vi hoppas att det medför att penningpolitiken återgår till att fokusera på inflationen. Att fortsätta som nu kommer på sikt att urholka samhällets förtroende för inflationsmålet men också leda till att allt fler börjar ifrågasätta Riksbankens självständighet.