Anders Borgs vandring från finansdepartementet över till Helgeandsholmen kommer att äga rum i regn och med en temperatur på 14 grader i luften (enligt väderprognosen). Värre är dock att Sifo/September ger bistra väljarbesked: de rödgrönas försprång är 10 procentenheter, med hjälp av rejäl uppstuds för Socialdemokraterna, samtidigt som Centerpartiet och Kristdemokraterna inte skulle klara riksdagsspärren på 4 procent om det var val i dag. Således har Alliansutspel hittills om t ex inkomstförstärkningar för hushållen inte satt avtryck i opinionsläget.
Inga överraskningar i budgeten
Höstbudgeten ser inte ut att innehålla några större överraskningar. Reformutrymmet är ju redan avslöjat (25 miljarder kronor), likaså hur regeringen ser på de ekonomiska utsikterna (gradvis acceleration i svensk ekonomi för att nå en BNP-tillväxt på 2,5 procent nästa år och 3,6 procent 2015 – det är hyfsat i linje med SEB:s prognoser). Även innehållet är till största delen känt (om vi ska tro på utspelen): till exempel ett jobbskatteavdrag, höjt tak för inkomstskatt, höjt grundavdrag för pensionärer, sänkt a-kassa och en del satsningar på arbetsmarknaden och företagen. Inte helt överraskande inför ett valår lockas nu svenskarna med förstärkta inkomster – valfläsket är framdukat.
Konjunkturinstitutet (KI) skapar en del trovärdighetsproblem för regeringen. KI:s upprepade och uttalade slutsatser att regeringen spenderar pengar som inte finns – och att skatter framöver kan behöva höjas och utgifter skäras ned – adderar till en mediabild som antyder att statsfinansernas stabilitet och överskottsmålet inte längre har högsta prioritet från regeringens sida. KI:s bedömning är att det helt enkelt inte finns något långsiktigt reformutrymme. Om överskottsmålet på 1 procent ska uppfyllas behövs, enligt KI, motsvarande besparingsåtgärder framöver. Det är rimligt att förvänta sig att det Finanspolitiska rådet levererar samma slutsats när Höstbudgeten granskas av rådet senare i år.
För cirka ett år sedan lämnade finansministern och regeringen den tidigare försiktiga linjen med både hängslen och svångrem. Det finns åtskilliga skäl till detta. Arbetslösheten är hög och det finns gott om lediga resurser i ekonomin. Därtill är statslåneräntorna fortsatt låga och det finns ett internationellt tryck att länder med bytes-balansöverskott stimulerar efterfrågan. Att valet 2014 närmar sig gör det också naturligt att ytterligare stimulanser tillkommer. Prognosen är att stimulanserna 2013 på 25 miljarder kronor (0,7 procent av BNP) växlar upp ytterligare till 35 miljarder kronor (0,9 procent av BNP) år 2014. 2015 blir stimulansmässigt ett lugnare år; i början av en ny mandatperiod tas de hårdare besluten och fler reformer finansieras med besparingar. Stimulanserna blir 10-15 miljarder - oavsett utgången av riksdagsvalet. Trots expansiv finanspolitik borde Riksbankens bedömningar, allt annat lika, inte påverkas eftersom Riksbanken redan tagit rejäl höjd för detta.
Sämre offentliga finanser stundar
En slutsats är att de offentliga finanserna försämras 2013 och 2014. Både konjunktur och en expansiv finanspolitik bidrar till utvecklingen. Budgetunderskottet hamnar ändå på, i ett internationellt perspektiv, måttliga 2,1 procent av BNP 2013. Konjunkturförbättringen framöver ger en positiv saldoeffekt. Samtidigt fortsätter den expansiva finanspolitiken, vilket gör att budgetunderskottet ligger kvar på cirka 2 procent av BNP under 2014 och 2015. Ofta underskattas konjunkturens effekter på det offentliga saldot när konjunkturen förbättras (eller försämras). Det gör att sannolikheten för en snabbare saldoförbättring jämfört med huvudprognosen överväger.
Med hjälp av en starkare tillväxt finns goda förutsättningar att budgeten går från minus till plus inom bara några år. Därmed kan trovärdigheten för överskottsmålet stärkas på nytt. Att inflationsmålet underskrids ”möjliggör” också att överskottsmålet överskrids. Samtidigt finns frågetecken kring målets utformning: vad är egentligen en lämplig nivå för målet om den offentliga skulden är runt 40 procent av BNP? Det går dock inte att släppa tanken att ju mer pengar som spenderas nu (och om tillväxten blir svag), desto mer bakbunden blir finanspolitiken de närmaste åren om överskottsmålet ska upprätthållas.