Finansiella och ekonomiska ”jordbävningar” har flyttat världsekonomins tektoniska plattor. Och de tunga efterskalven fortsätter. Detta är möjligen ett dramatiskt sätt att beskriva de senaste dryga fem årens omvälvande utveckling. Den geografiska Nord- och Sydpolen består ännu men det har skett stora förskjutningar inom, och mellan, den ekonomiska ”Väst- respektive Östpolen”. Står vi på tröskeln till politiska ”jordbävningar” med ekonomiska konsekvenser för världen? Vilken roll spelar Moskva och G-20, T-20, B-20, L-20, C-20 & Y-20?
Mycket av det globala politiska strålkastarljuset 2013 faller oundvikligen på euroländernas försök att skapa den politiska unionen med siktet inställt på eurozonens förenta stater. Utgångspunkt och underlag för debatten blir ”de fyra ordförandenas” färd- och tidsplan för att nå dit. Den läggs fram på EU-toppmötet den 13-14 december. Dess embryo såg dagens ljus redan för sex månader sedan (se Veckans tanke: ”Avgörandets timme”, 9/7 2012). Det kommer att vara en alltför konkret färdplan för att politikerna ska kunna gömma sig bakom visioners otydlighet.
Politisk enighet om eurosamarbetet
Det finns en tung politisk enighet om vad som krävs för att rädda eurosamarbetet. Det är nödvändiga, långtgående och arkitektoniska förändringar inom eurosamarbetets finansiella, finanspolitiska, ekonomiska och politiska domäner. Det handlar mycket om delad suveränitet. Den som läst EU-kommissionens debattdokument (28/11) och lyssnat till ordförande Barrosos ”State of the Union”-tal (12/9) måste vara rejält förvånad över den utbredda frånvaron av debatt och avslagna medierapporteringen kring den historiska frågan: Vart är Europa, EU och euron egentligen på väg?
Lika stor som enigheten är kring vilka eurosamarbetets kärnproblem är, lika stor är oenigheten kring hur förändringarna ska genomföras. De ska även beslutas i ett fortsatt tufft ekonomiskt, finansiellt och socialt klimat präglat av syrefattig tillväxt, kreditkontraktion och massarbetslöshet i många länder. Undertecknad har hittills inte mött en enda politiker, utländsk eller svensk, som tror att de politiska systemen mäktar med att övertyga medborgarna om vad som måste göras. Det reser naturligtvis stora frågor kring både eurons och EU:s framtid.
2012 har visat på flera exempel när de politiska systemen i enskilda euroländer – av delvis förståeliga skäl – starkt motsatt sig att hamna i olika slag av ”ekonomisk-politiska förmyndarskap”. Men kollektiv suveränitet är ändå en av huvudnycklarna till att kunna öppna dörren till mer federalism och centralisering av beslutsfattande.
Eurokrisen spelar huvudrollen 2013
Eurokrisen spelar sannolikt huvudrollen när vi summerar världsekonomins tillstånd i slutet av 2013. Globaliseringen har både globaliserat möjligheter och problem. När världen lyfter kan många länder visserligen rida på tillväxtvågen på ett helt annat sätt än tidigare. Men vi blir också delägare i nationella utmaningar som t ex USA:s budgetkris, Kinas politiska infrastruktur, geopolitisk osäkerhet i Mellanöstern och Asien och centralbankers monstruösa monetära stimulans.
De globala obalanserna har ökat beroendeförhållandet mellan länder i Väst och Öst men utgör också en källa till finansiell och politisk instabilitet på grund av deras förändringshastighet och storlek och att nya aktörer med oklar agenda sitter som motspelare på andra sidan om schackbrädet. Några länder (i Väst och Syd) möter 2013 - och framtiden - med en tung ryggsäck som sänker farten och lägger fokus på defensiva/kortsiktiga strategier; andra (i Öst och Nord) kan hålla aktiviteten uppe och lägga kraften på offensiva/långsiktiga strategier.
G-20 - det vill säga 19 länder plus EU - skapades hösten 2008 i sin nuvarande struktur och uppvisade i början politiska muskler och konkreta resultat. Men tandlösa franska och mexikanska ordförandeskap 2011 respektive 2012 levererade magra resultat som istället rest frågor kring G-20-forumets roll i världen. Detta i ett läge där globala utmaningar behöver globala lösningar och fördjupat samarbete för att undvika att ett lands försök till problemlösning blir ett annat lands växande huvudvärk.
Ryssland tar över G-20 efter Mexico
I lördags (1/12) tog Ryssland över stafettpinnen i G-20 från Mexiko, med som vanligt för nya ordförandeländer stora ord och färgstarka visioner kring agendan för 2013; ”tillväxt, nya jobb och finansiell stabilitet som byggs på incitament som skapar mer företagsinvesteringar, trovärdiga/transparenta marknader och effektiv reglering”. Detta är något som numera nästan alltid upprepas av de flesta länder och organisationer som vill uttrycka globalt ansvarstagande.
Men det finns också något nytt och spännande i den ryska avsiktsförklaringen som ger positiv nyfikenhet och förhoppningar. Den ryska ambitionen är att diskussioner kring framtid och lösningar på globala problem ska föras i bredare forum och inte bara mellan G-20:s stats- och regeringschefer. Nu ska till exempel icke-G-20-länder involveras i större utsträckning liksom arbetstagarorganisationer (L-20, Labour 20), företrädare för näringslivet (B-20, Business 20), ungdomsorganisationer (Y-20, Youth 20) och andra företrädare i samhället i stort (C-20, Civil 20). Allt detta ska summeras i ett bredare tänkande kring framtidens utmaningar (T-20, Think 20).
Först om ett år kan vi avgöra resultatet. Men det finns ett starkt ryskt intresse att bekräfta landets internationella roll och sätta Moskva och St Petersburg på den globala politiska kartan 2013. Och på den vågen kan man även rida in i 2014 när OS går av stapeln i Sotji i februari 2014.
Parallellt med skapandet av Europas politiska union och Rysslands höga ambitioner kring G20 ska Internationella valutafonden IMF jobba vidare med sina analyser av världsekonomin och hur enskilda länders ekonomiska politik bör utformas och hur en optimal och synkroniserad ekonomisk politik ska hjälpa världen ur sina problem. I många stycken har den ekonomiska politiken globaliserats, dock ännu inte politikerna som ska fattas besluten.
IMF:s arbetsprogram för första halvåret 2013 avslöjar att en hel del nytt fokus kommer att landa på penningpolitiken. Redan i februari ska IMF diskutera monetära policyverktyg och utvärdera effekterna av den enorma balansräkningspolitiken (okonventionell penningpolitik) som många länder fortsätter att föra också under 2013 med vidöppna monetära dammluckorna. Ett annat fokus ligger på interaktionen mellan penningpolitiken och makrotillsynsregleringar och hur de kan komplettera alternativt motverka varandra och hur samspelet bör se ut. Dessa frågor och framsteg kring alternativa volymverktyg för penningpolitiken är viktiga också för Sverige och får betydelse för när centralbanker så småningom ska börja reversera sin historiskt expansiva politik.
Mer makt till utvecklingsländer i IMF
Det är uppenbart att utvecklingen de senaste fem åren har gett enskilda länder som till exempel Kina större informell makt. Tanken är att under 2013 ska makten formaliseras genom ändrad röstfördelning inom IMF. Förslaget som ligger på bordet innebär att USA förblir den störste ”aktieägaren” i IMF med en rösträtt motsvarande 16,5 procent av rösterna – viktigt om man ska kunna stoppa beslut som kräver kvalificerad majoritet på 85 procent – och där Japan respektive Kina får cirka 6 procent. Grundtanken är att runt 6 procentenheters röstkraft ska föras över från utvecklade ekonomier till tillväxtekonomier genom att till exempel Europa avstår två av sina åtta stolar av totalt 24 stolar i IMF. Men det går trögt.
Utvecklingsekonomierna, till exempel Saudiarabien, vill ha mer inflytande i IMF, speciellt efter att dessa länder hjälpt IMF med kapitaltillskott under 2012 för att fonden ska ha utlåningskapacitet på mer än 1 biljon dollar.
2013 har alla förutsättningar att bli ännu ett spännande politiskt år, kanske på gränsen till avgörande, men det är påfallande tydligt hur till exempel företag uttrycker stor osäkerhet kring efterfrågan för 2013. Den politiska osäkerheten ”kostar” ekonomisk tillväxt. Världen försöker samtidigt förstå förändringarnas inverkan på maktfördelningen. Euroutmaningarna är stora och sannolikheten för konstruktiv beslutskraft kring den politiska unionen är låg. Förhoppningarnas blickar riktas – märkligt nog kanske – mot Moskva. En nystart för G-20, och T-20, kan ge en skjuts framåt för globalt samarbete och global problemlösning.